MOR­DET PÅ EN PLAYBOYMODELL

Do­rot­hy Strat­ten för­trol­la­de tre män – en ut­veck­la­de hen­ne, en re­gis­se­ra­de hen­ne och en mör­da­de hen­ne.

Blodigt Begär - - Innehål - TEXT ROBERT MURPHY

Hon var ba­ra 17 år och omed­ve­ten om sin blomst­ran­de skön­het. Hon ar­be­ta­de på ett snabb­mats­stäl­le i en ruf­fig stads­del. Hon var blyg, okänd och sak­na­de am­bi­tio­ner. En ung man satt på en plast­stol, som hy­no­ti­se­rad av den blon­da skön­he­ten i uni­form. Han sa till sin kom­pis: ”Jag skul­le kun­na tjä­na bra med peng­ar på den där tje­jen.”

In­om kort an­vän­de sig den 26-åri­ge hal­lic­ken Paul Sni­der av var­je uns av sin be­räk­nan­de list för att om­vand­la och ex­plo­a­te­ra den na­i­va ser­vi­tri­sen. Nej, han vil­le in­te att hon skul­le gå på ga­tan som de öv­ri­ga tje­jer­na. Hon var spe­ci­ell och Sni­der ha­de sto­ra pla­ner den här gång­en – mittupp­slag i Play­boy, skå­de­spe­le­ri ... Hon skul­le kun­na bli en stjär­na vars kän­dis­skap skul­le för­se ho­nom med den för­mö­gen­het och de kon­tak­ter som han för­tjä­na­de.

Hans in­stinkt vi­sa­de sig stäm­ma. Snart in­led­de hans ”upp­täckt” re­san mot stjärn­sta­tus med en has­tig­het som gjor­de ho­nom yr och som ro­a­de hen­ne. Han var snabb att be om hen­nes hand, vil­ket gjor­de att en rad möj­lig­he­ter nu låg fram­för ho­nom på ett sätt som den gi­ri­ge Sni­der ti­di­ga­re ba­ra kun­de ha drömt om. Pri­ser, filmer, agen­ter, pro­du­cen­ter – kän­dis­li­vet låg fram­för dem och snart skul­le Play­boy Man­sion bli hen­nes hem. Han vil­le åka till Los Ang­e­les, men sta­den var in­te ett dugg in­tres­se­rad av ho­nom. När Hol­ly­wood öpp­na­de sin ar­mar för den blän­dan­de ma­ri­o­net­ten sat­tes en hand­fla­ta i an­sik­tet på hen­nes de­mo­ra­li­se­ra­de dock­spe­la­re. Nu var det stör­re spe­la­re som höll i trå­dar­na. Hon var det nya, he­ta nam­net på al­las läp­par i film­in­du­strin.

Men ef­ter en ef­ter­mid­dag i au­gusti 1980 skul­le all­män­he­ten i Ame­ri­ka, värl­den ut­an­för Hol­ly­wood-bubb­lan, för all­tid kän­na till hen­nes namn – in­te på grund av hen­nes skön­het, ta­lang el­ler lo­van­de kar­riär, ut­an för att hon mör­da­des kall­blo­digt av den man som ha­de upp­täckt hen­ne. Hen­nes namn var Do­rot­hy Strat­ten.

Så ska­pas en playboymodell

För den som är un­der 50 år kling­ar hen­nes namn kanske in­te be­kant, men mot slu­tet av 1970- och bör­jan av 1980-ta­let var hon ex­akt den per­son Hol­ly­wood le­ta­de ef­ter för att re­pre­sen­te­ra en ny era. Den vil­da och syn­di­ga di­sco­e­ran var på väg ut och pro­du­cen­ter­na le­ta­de ef­ter en ny ska­ra kvinn­li­ga ak­tri­ser som kun­de för­med­la en gla­mo­rö­sa­re bild, upp­vi­sa li­te hus­lig­het och va­ra li­te mer ef­ter­tänk­sam­ma än 1970-ta­lets fri­gjor­da stjär­nor. Ma­ne­gen var krat­tad för Do­rot­hy Strat­ten.

Hon vi­sa­de en vän­lig­het, vär­me och charm som kon­tras­te­ra­de mot hen­nes tuf­fa upp­växt i Van­cou­ver, Bri­tish Co­lum­bia. Hon föd­des som Do­rot­hy Hoogs­tra­ten 1960. Hen­nes hol­länds­ke far över­gav hen­nes mor och yng­re bror när hon var tre år gam­mal. Mo­dern gif­te om sig och hon fick halv­sys­tern Lou­i­se, men när hen­nes styv­far bröt hen­nes brors arm i ett våld­samt ut­brott flyd­de Do­rot­hys mor med bar­nen.

Mo­dern ha­de tre jobb för att kun­na fi­nan­si­e­ra ett li­tet hus i Van­cou­vers ruf­fi­ga öst­ra kvar­ter och den unge Do­rot­hy äg­na­de si­na unga år åt di­ver­se för­plik­tel­ser som att ta hand om de yng­re sys­ko­nen och gå i sko­lan. Hon fick topp­be­tyg, men var na­iv och sak­na­de själv­för­tro­en­de. Hon trod­de gott om and­ra män­ni­skor och när hon för­vand­la­des från en ta­fatt ton­å­ring till en blomst­ran­de kvin­na ha­de hon ing­en aning om vil­ken ef­fekt det fick på män.

Hon ser­ve­ra­de på glass­ba­ren Dairy Qu­een i öst­ra Van­cou­ver när Paul Sni­der kom in ge­nom dör­ren en ef­ter­mid­dag 1977. Han var känd som ”den ju­dis­ka hal­lic­ken” i grann­ska­pet. Sni­der ha­de äg­nat sig åt kopp­le­ri i sta­den un­der fle­ra år. Han ha­de för­sökt – och miss­lyc­kats med – att gö­ra sig en för­mö­gen­het i Los Ang­e­les och var nu till­ba­ka i hemsta­den med svan­sen mel­lan be­nen. Han var som för­följd av otur. Då rå­ka­de han få syn på Do­rot­hy.

Ef­ter att ha tving­at till sig en pre­sen­ta­tion char­ma­de han sig in i det tom­rum som fanns ef­ter fa­ders­fi­gu­ren som sak­na­des i hen­nes liv. Do­rot­hy ha­de ba­ra haft en pojk­vän och till skill­nad från al­la omog­na ele­ver i sko­lan dök det upp en man som åt­minsto­ne gav prov på viss mog­nad. I sin Pu­lit­zer­pris­vin­nan­de ar­ti­kel En­play­boy­mo­dells död skrev Te­re­sa Car­pen­ter: ”Det har ald­rig fun­nits till­räck­ligt med peng­ar för att kö­pa trev­li­ga

sa­ker. Och nu be­ta­la­de Paul för hen­nes klä­der. Han gav hen­ne en to­pas­ring med di­a­ma­ner. Hon kun­de fly un­dan till hans stäl­le, en flå­dig lä­gen­het med in­fäll­da spot­lights, väx­ter och mörkt vin­rö­da mö­b­ler. Han köp­te vin och la­ga­de mid­dag. Ef­teråt ord­na­de han varm tod­dy och spe­la­de gi­tarr för hen­ne. Of­fent­ligt var han en odräg­lig skryt­måns. Pri­vat kun­de han va­ra en käns­lo­sam, kra­mig ju­disk poj­ke.”

Det var i det här lä­get som ma­ski­ne­ri­et i Sni­ders ent­re­pre­nörsin­ne bör­ja­de rass­la igång. Han över­ta­la­de Do­rot­hy att po­se­ra vid pro­fes­sio­nel­la fo­to­ses­sio­ner. Han viss­te att Play­boy le­ta­de ef­ter en play­ma­te till sitt 25-års­ju­bi­le­um, var­för in­te den­na strå­lan­de ton­å­ring? Do­rot­hy var un­der 18 så Sni­der för­fals­ka­de hen­nes mam­mas sig­na­tur och skic­ka­de in bil­der­na.

Ett te­le­fon­sam­tal från play­boy man­sion

Sam­ta­let från Play­boy Man­sion kom ge­nast. Hugh He­fner såg till att ton­å­ring­en kom till Los Ang­e­les. ”Det var en stor dag för mig”, sa Do­rot­hy i en tv-in­ter­vju strax där­på. ”Jag fick fly­ga dit på en sön­dag, förs­ta gång­en jag var i ett flyg­plan, de prov­plå­ta­de mig sam­ma dag. Jag fick kom­ma upp till He­fners herr­gård sam­ma dag, det var väl­digt spän­nan­de, väl­digt ner­vigt.”

He­fner blev för­tju­sad av den ra­ra och oskyl­di­ga gu­din­nan. Men det fanns and­ra som blev oro­li­ga. ”Hon var så an­ge­lä­gen, så skör, att jag ge­nast kän­de att den här tje­jen mås­te skyd­das”, be­rät­ta­de Play­boys då­va­ran­de bildre­dak­tör Ma­rilyn Gra­bowski för tv-ka­na­len Bi­o­grap­hy Chan­nel. ”Jag träf­fa­de många na­i­va flic­kor från små­stä­der, men Do­rot­hy slog al­la re­kord.”

He­fner såg sam­ma löf­tes­ri­ka kva­li­te­ter i bil­der­na och i hen­nes per­son som Sni­der ha­de upp­täckt på Dairy Qu­een fle­ra må­na­der ti­di­ga­re. Men det var nå­got mer. Trots att hon var en playboymodell, en ut­vikstjej, lyc­ka­des Do­rot­hy ut­strå­la bå­de oskulds­full­het och gla­mor. Hon var rar, vac­ker och såg 5–10 år äld­re ut än si­na 18 år. Do­rot­hy var in­te dum, men hon trod­de all­tid det bäs­ta om män­ni­skor.

He­fner ut­såg in­te Do­rot­hy till den playboymodell som fick re­pre­sen­te­ra 25-års­ju­bi­le­et, men hon kom på en hed­ran­de andra­plats. Han lät dock med­de­la att hon skul­le bli må­na­dens play­mo­dell i au­gusti 1979. Där­för var hon tvung­en att flyt­ta till en stu­ga som hör­de till Play­boy Man­sion. Do­rot­hy för­kor­ta­de sitt namn till Strat­ten. Hon ha­de för­vand­lats från ser­vi­tris på Dairy Qu­een till skön­hetsdrott­ning näs­tan ut­an an­sträng­ning, allt tack va­re hen­nes na­tur­li­ga och otvung­na ele­gans. Med sin le­di­ga charm lyc­ka­des Do­rot­hy Strat­ten på någ­ra må­na­der med vad and­ra kvin­nor för­gä­ves ha­de äg­nat åra­tal åt att få: en top­po­si­tion i Hugh He­fners im­pe­ri­um.

När Sni­der fick hö­ra ny­he­ter­na flög han ge­nast från Van­cou­ver till Los Ang­e­les. Han be­fa­ra­de att hans gyl­le­ne gås skul­le fly­ga sin väg och vil­le de­spe­rat bi­be­hål­la kontrollen, så han över­ta­la­de den nu nå­got för­sik­ti­ga­re Do­rot­hy att gif­ta sig med ho­nom. Do­rot­hy kläck­te ny­he­ten för en ogil­lan­de

He­fner. Han lät kol­la upp Sni­der och för­ar­ga­des av små­skur­kens re­gis­ter, men det fanns ing­et han kun­de gö­ra. Do­rot­hy kän­de att hon stod i skuld till man­nen som ha­de upp­täckt hen­ne, så den unga Do­rot­hy och Sni­der gif­te sig i Las Ve­gas den 1 ju­ni 1979.

Hugh He­fner upp­gav se­na­re för Bi­o­grap­hy Chan­nel: ”Vad man än kun­de sä­ga om Do­rot­hy så gäll­de det mot­sat­ta för Paul. Do­rot­hy gjor­de ett fan­tas­tiskt in­tryck, al­la äls­ka­de hen­ne. Och näs­tan al­la ogil­la­de Paul.” Paul to­le­re­ra­des tack va­re sin char­mi­ga fru. Han be­fann sig på Play­boy Man­sion många da­gar den som­ma­ren, men He­fner höll sig på av­stånd. När Do­rot­hys stjär­na bör­ja­de ly­sa stan­na­de Sni­der kvar som en oväl­kom­men gäst. Han viss­te om det och fruk­ta­de att han skul­le tap­pa kontrollen över sin fru och hen­nes fram­ti­da för­mö­gen­het. ”Han var be­satt av hen­ne. Han följ­de med över­allt, höll koll på allt hon gjor­de. Jag sa till Paul att han höll på att kvä­va hen­ne, men det här hand­la­de om ett djupt psy­ko­lo­giskt och känslo­mäs­sigt be­hov hos ho­nom. Han in­ve­ste­ra­de allt i den­na en­da re­la­tion”, be­rät­ta­de hans vän Chip Clark se­na­re.

He­fner ha­de all­tid drömt om att nå­gon av hans mo­del­ler skul­le ha fram­gång­ar på fle­ra plan, att nå­gon kvin­na han upp­täck­te skul­le bli mer av en mainstream­kän­dis. Beröm­da ak­tri­ser ha­de klätt av sig i hans tid­ning, men han ha­de ald­rig lyc­kats gö­ra en stjär­na av nå­gon helt okänd.

Från mittupp­slag till bio­duk

Snart blev Do­rot­hy er­bju­den film­rol­ler. Hon var med i tv-se­ri­er som Buck­ro­gers och Fan­ta­sy Is­land. Hon ha­de även bi­rol­ler i fil­mer­na Ame­ri­cat­hon och Ska­te­town,usa. I ho­ri­son­ten fanns en hu­vud­roll. Visst, det hand­la­de ba­ra om sci­ence fic­tion-b-fil­men Ga­lax­i­na, men det var än­då en hu­vud­roll.

Och det var en film­ska­pa­re som i grun­den skul­le änd­ra he­la Do­rot­hy Strat­tens liv. Det sked­de un­der en fest på Play­boy Man­sion. In träd­de den 40-åri­ge re­gis­sö­ren Pe­ter Bog­da­no­vich som någ­ra år ti­di­ga­re ha­de rönt sto­ra fram­gång­ar med sin film från 1971, The­last­pictu­reshow. Han blev som för­trol­lad av Do­rot­hy och bör­ja­de pra­ta med hen­ne. Hon und­ra­de vad han ar­be­ta­de med, full­stän­digt omed­ve­ten om hans ta­lang och ryk­te.

Bog­da­no­vich ar­be­ta­de på en film som skul­le bör­ja fil­mas föl­jan­de år med bland and­ra Aud­rey Hep­burn och John Rit­ter på roll­lis­tan. Ti­teln var They­alllaug­hed. ”Jag ut­gick från en li­ten roll som ha­de va­rit med i fil­men och fun­de­ra­de på att ut­vid­ga den och änd­ra på sto­ryn. Allt tack va­re hen­ne”, be­rät­ta­de Bog­da­no­vich se­na­re.

Sni­der kal­la­de sig för Do­rot­hys ma­na­ger, men det stod klart att de stör­re ak­tö­rer­na sköt­te hen­nes af­fä­rer. ”Han kun­de ald­rig jäm­fö­ra sig med nå­gon av film­pro­du­cen­ter­na ef­tersom han in­te ha­de de eko­no­mis­ka med­len, de fi­na hu­sen, bi­lar­na, kon­tak­ter­na”, sa hans bror Jeff. ”När en per­son kän­ner sig otill­räck­lig och kän­ner det in­om sig, men in­te sä­ger nå­got och för­sö­ker hål­la masken – det är för­mod­li­gen pre­cis det han gjor­de. Han höll masken. På in­si­dan grät han.” Det­ta be­kräf­ta­des när en an­nan av hans fan­ta­si­ful­la pla­ner på att bli rik togs från ho­nom. Sni­der grun­da­de en en­semb­le med man­li­ga strip­pa­re och bör­ja­de mark­nads­fö­ra dem i Los Ang­e­les. Han kal­la­de dem för The Chip­pen­da­les, men in­om kort blev han ut­ma­nö­vre­rad av si­na af­färs­kol­le­gor.

Do­rot­hy res­te till New York för att bör­ja fil­ma för They­alllaug­hed. Hon och Bog­da­no­vich kysstes i smyg i Los Ang­e­les och det ut­veck­la­des snart till en full­ska­lig kär­leks­af­fär på Man­hat­tan. Hon flyt­ta­de in­om kort in i hans ho­tellsvit. Sni­der läm­na­des med si­na dröm­mar om fram­gång i Los Ang­e­les och al­la hen­nes in­koms­ter be­ta­la­des ge­nom ett för­valt­nings­bo­lag som han, hen­nes

ma­ke, in­te kun­de sty­ra över.

Do­rot­hy ut­sågs till årets playboymodell 1980 och blev först med att in­ne­ha ti­teln un­der det­ta nya, an­norlun­da, mer ef­ter­tänk­sam­ma de­cen­ni­um. Där­till vann hon mot­sva­ran­de 100 000 dol­lar i kon­tan­ter och pri­ser, bland an­nat ett lyx­bad­kar, en bil och en mink­päls. En på­kostad fest hölls på Play­boy Man­sion. Hon höll ett tal där hon tac­ka­de sin ”and­ra hälft”, men hon syf­ta­de in­te på si­na ma­ke som satt och bläng­de i publi­ken, ut­an på fo­to­gra­fen Ma­rio Ca­sil­li.

När hon se­na­re satt och tit­ta­de i en bok med bil­der på hen­ne in­för den sam­la­de pres­sen för­sök­te Sni­der ta hen­nes hand. Hon drog för­sik­tigt un­dan den och bad en av de an­ställ­da på Play­boy att av­lägs­na ho­nom från hen­ne.

pa­ra­noid ma­ke

Do­rot­hy åk­te på en pro­mo­tiontur­né och be­fann sig i sin hemstad Van­cou­ver när hen­nes ad­vo­ka­ter skic­ka­de ett brev till Sni­der med krav på skils­mäs­sa. Hon av­slu­ta­de de­ras ge­men­sam­ma kon­to och han var plöts­ligt helt av­sku­ren. När Do­rot­hy åter­vän­de till New York för att av­slu­ta film­ning­en till They­alllaug­hed skic­ka­de Sni­der dit två vän­ner för att spi­o­ne­ra på hen­ne. De be­kräf­ta­de att hon bod­de i Bog­da­no­vichs svit om nät­ter­na.

Sista drop­pen var när han för­sök­te ta sig in på Play­boy Man­sion, men väg­ra­des till­trä­de. Los Ang­e­les ha­de öpp­nat si­na dör­rar för Do­rot­hy Strat­ten men slängt dem i an­sik­tet på Sni­der.

Som så of­ta i dyst­ra histo­ri­er åter­speg­la­de verk­lig­he­ten fik­tio­nen. Sni­der an­li­ta­de en pri­vat­de­tek­tiv som skul­le hål­la ett öga på Do­rot­hy när hon åter­vän­de till Los Ang­e­les. Sto­ryn i They­all Laug­hed in­ne­hål­ler pri­vat­dec­ka­re och äk­ten­skap­lig otrohet. De­tek­ti­ven skug­ga­de Do­rot­hy i fle­ra da­gar. Det var dags för in­ten­si­va för­hand­ling­ar gäl­lan­de fram­ti­da rol­ler – det fanns en möj­lig­het att få spe­la i Char­li­e­säng­lar och ett er­bju­dan­de om att spe­la Ma­rilyn Mon­roe i en tv-film. Sam­ti­digt köp­te Sni­der ett ha­gel­ge­vär av mär­ket Moss­berg ef­ter att ha sett re­klam för det i San Fer­nan­do Val­ley.

Den 30 ju­li vän­ta­de han ut­an­för Bog­da­no­vichs bo­stad i Bel Air. Re­gis­sö­ren och Do­rot­hy åter­vän­de in­te just den kväl­len, så Sni­der av­fy­ra­de två sal­vor mot bygg­na­den. Do­rot­hy gick med på att träf­fa Sni­der tors­da­gen den 14 au­gusti i den bo­stad som Sni­der hyr­de till­sam­mans med en dok­tor. Hon be­rät­ta­de in­te för Bog­da­no­vich att hon skul­le träf­fa sin bort­stöt­ta och allt mer in­sta­bi­la ma­ke, men hon släpp­te av sin sys­ter Lou­i­se vid stran­den och sa att hon skul­le ploc­ka upp hen­ne igen kloc­kan 14:00.

Do­rot­hy an­län­de till Sni­ders hus kloc­kan 12:30. Det var ett bei­ge hy­res­hus i två vå­ning­ar in­till en mo­tor­väg. Hans sov­rum låg på bot­ten­vå­ning­en. Kloc­kan 14:00 vän­ta­de Lou­i­se Strat­ten på stran­den på att Do­rot­hy skul­le ploc­ka upp hen­ne. Men sys­tern dök ald­rig upp.

Se­na­re på ef­ter­mid­da­gen för­sök­te pri­vat­de­tek­ti­ven nå Sni­der via te­le­fon. Ing­en sva­ra­de. På kväl­len åter­vän­de Sni­ders lä­gen­hets­kom­pis. Han blev allt­mer oro­lig över det kon­stan­ta ring­an­det i Sni­ders sov­rum och bröt sig in. I po­lis­rap­por­ter­na står att det fanns blod på rum­mets väg­gar. Bå­da krop­par­na var nak­na. Do­rot­hy satt på huk över sängen med knä­na på gol­vet. Hon ha­de skju­tits en gång, ovan­för väns­terö­gat. Hen­nes skal­le ha­de splitt­rats. Dö­den mås­te ha va­rit ögon­blick­lig. Ef­ter att ha ta­git Do­rot­hys liv ha­de Sni­der ta­git vad som fanns kvar av hen­nes vär­dig­het ge­nom att för­gri­pa sig på hen­nes lik. Hans blodiga handav­tryck åter­fanns på hen­nes skin­kor och vänst­ra ben.

Sni­der låg på gol­vet med an­sik­tet mot ge­vä­ret. Han ha­de skju­tit sig i hu­vu­det. I si­na blodiga hän­der höll han långa, blon­da hårstrån.

Pri­vat­de­tek­ti­ven kom dit fö­re po­li­sen. Han ring­de He­fner som be­rät­ta­de den hems­ka ny­he­ten för Bog­da­no­vich över te­le­fon. Det här var den mör­kas­te da­gen i Play­boys långa histo­ria och är det än i dag. De för­sök­te de­spe­rat dra till­ba­ka bil­der­na på Do­rot­hy från den se­nas­te ut­gå­van, men det var för sent. Den ha­de re­dan gått i tryck. Play­boy­mo­del­ler ha­de dött el­ler tap­pat grep­pet för­ut, men Do­rot­hy Strat­ten ha­de på­ver­kat He­fner på ett sätt som få and­ra av hans mo­del­ler ha­de. Det finns ing­et som ty­der på att de ha­de en sex­u­ell re­la­tion. Han sa att hon in­te var ”en lös­ak­tig kvin­na”. Tro­li­ga­re är att han be­trak­ta­de

hen­ne som en dot­ter. Och Bog­da­no­vich? Han var för­störd. Han var tvung­en att sit­ta fle­ra må­na­der i klipp­rum­met och re­di­ge­ra fil­men med sin äls­ka­de, se hen­nes an­sik­te och kropp på skär­men fram­för sig. They­alllaug­hed flop­pa­de. Den är mer känd för det fruk­tans­vär­da mor­det än för någ­ra ar­tis­tis­ka kva­li­te­ter. Bog­da­no­vich stöt­ta­de Do­rot­hys fa­milj. Han åk­te till Van­cou­ver och äg­na­de fy­ra år åt att skri­va en bok om Do­rot­hy med ti­teln The­kil­ling Oft­heu­ni­corn. År 1988 gif­te sig den 49-åri­ga re­gis­sö­ren med Do­rot­hys sys­ter Lou­i­se som var 20 vid det la­get. Äk­ten­ska­pet va­ra­de i 13 år.

Tre män ha­de med oli­ka in­ten­tio­ner käm­pat för att kon­trol­le­ra Do­rot­hy Strat­ten. Ing­en av dem ver­ka­de ha hen­nes bäs­ta för ögo­nen. Play­boy­kej­sa­ren såg hen­ne som ett me­del att mo­der­ni­se­ra sitt im­pe­ri­um. Re­gis­sö­ren blev be­tut­tad i en form­bar kvin­na som var hälf­ten så gam­mal som han själv. Och så man­nen som ”upp­täck­te” hen­ne. Han såg en för­mö­gen­het i hen­ne, en bil­jett till ett liv i sus och dus. Om in­te han kun­de få hen­ne skul­le ing­en hel­ler få hen­ne. Hon var hans ska­pel­se. Hon var hans. Do­rot­hy Strat­ten fick en­dast 20 år gam­mal be­ta­la med sitt liv för sin pa­ra­noi­de och nar­cis­sis­tis­ka ma­kes till­kor­ta­kom­man­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.