BROTTS­PLAT­SEN

DET SAK­NA­DES VARKEN BE­VIS EL­LER VITT­NEN PÅ MORDPLATSEN – FAL­LET VAR MER EL­LER MIND­RE GLASKLART.

Blodigt Begär - - (Om) Han Gjorde Det -

till vad som ha­de hänt och en upp­rik­tig ur­säkt för att ha ta­git de­ras tid i an­språk. Se­dan ett skämt och över­se­en­de skratt män emel­lan: hon över­re­a­ge­rar – ni vet hur kvin­nor kan va­ra.

Ut­an nå­got stöd från myn­dig­he­ter­na gjor­de Ni­co­le vad hon kun­de för att på egen hand sam­la be­vis för vad som på­gick. Med hjälp av sin sys­ter för­de hon dag­bok över miss­han­deln och tog bil­der av si­na ska­dor. Kanske hon helt en­kelt vil­le sam­la ihop till­räck­ligt med be­vis för att över­ty­ga skils­mäs­so­ad­vo­ka­ter­na att ta hen­nes par­ti. Åkla­gar­na vid OJ:S rät­te­gång häv­da­de att Ni­co­le viss­te att han en dag skul­le dö­da hen­ne och när det väl sked­de skul­le hon ha sam­lat ihop till­räck­ligt med be­vis för att sä­ker­stäl­la att OJ in­te skul­le kom­ma un­dan med det. Det fanns hur som helst ing­en fram­tid för äk­ten­ska­pet. Den 25 feb­ru­a­ri 1992 an­sök­te Ni­co­le om skils­mäs­sa.

Men det sat­te in­te stopp för hans tra­kas­se­ri­er. De var fort­fa­ran­de sam­man­län­ka­de ge­nom si­na två små barn. OJ hit­ta­de nya sätt att för­öd­mju­ka och slå Ni­co­le ge­nom att an­vän­da Syd­ney och Jus­tin som ur­säkt. Han ac­cep­te­ra­de in­te att Ni­co­le ha­de and­ra män i sitt hus ef­ter­som han in­te vil­le att bar­nen skul­le ut­sät­tas för de olämp­lig­he­ter som kun­de upp­stå.

OJ an­kla­ga­des för att för­föl­ja Ni­co­le när hon var på dejt med Keith Zlom­sowit­ch som var äga­re till re­stau­rang­en Mez­zalu­na Trat­to­ria. Sam­ma kväll följ­de OJ hen­ne till hen­nes bo­stad på Gret­na Green Way som låg någ­ra ga­tor från Roc­king­ham Avenue. Han ki­ka­de in ge­nom fönst­ret och såg hen­ne va­ra in­tim med Zlom­sowit­ch. I ra­se­ri bul­ta­de han på dör­ren med nä­ven. Da­gen där­på kon­fron­te­ra­de han hen­ne i hen­nes hem som han ha­de gjort ota­li­ga gång­er ti­di­ga­re, in­för hen­nes nye äls­ka­re. ”Jag höll ett öga på dig igår kväll”, sa OJ till Ni­co­le en­ligt Zlom­sowit­ch. ”Jag kan knappt tro att du gjor­de det du gjor­de. Jag såg dig.” Se­dan vän­de han sig till Zlom­sowit­ch när han skul­le gå och änd­ra­de ton­lä­ge. OJ ska­ka­de hans hand och sa: ”Vi har ing­et otalt, el­ler hur? Du för­står, jag är en väl­digt stolt man.”

Bå­de Ni­co­le och OJ ha­de en rad för­hål­lan­den och part­ners det föl­jan­de året in­nan de för­sök­te för­so­nas för si­na barns skull. OJ sa att Ni­co­le vid

DEN 25 OK­TO­BER 1993 BER EN VETTSKRÄMD NI­CO­LE OM HJÄLP FRÅN PO­LI­SEN NÄR OJ TVINGAR SIG IN I HU­SET I SVARTSJUKT RA­SE­RI.

den här ti­den be­rät­ta­de för ho­nom att hon ha­de le­gat med hans bäs­te vän Mar­cus Al­len – vil­ket Al­len för­ne­kar – och att hon ha­de ”drog- och sex­fes­ter” i sin bo­stad när bar­nen var där. I ett ökänt nöd­sam­tal till 911 den 25 ok­to­ber 1993 ber en vettskrämd Ni­co­le om hjälp från po­li­sen när OJ tvingar sig in i hu­set i svartsjukt ra­se­ri. Han skri­ker: ”Du bryd­de dig in­te ett skit om bar­nen när du knul­la­de med Keith i var­dags­rum­met!”

De­ras sista upp­brott, in­nan de oå­ter­kal­le­li­gen skul­le skil­jas åt, in­träf­fa­de den 22 maj 1994. OJ ha­de för­sökt loc­ka till­ba­ka Ni­co­le med än­nu en dyr­bar gå­va som Ni­co­le skic­ka­de till­ba­ka. ”Det är över, jag har bru­tit med ho­nom … Jag sa till ho­nom att han in­te kan kö­pa mig”, be­rät­ta­de hon för fle­ra av si­na vän­ner.

Tre vec­kor se­na­re, strax ef­ter mid­natt mån­da­gen den 13 ju­ni 1994, gjor­de en för­bi­pas­se­ran­de en rus­kig upp­täckt ut­an­för Ni­co­les nya bo­stad på 875 Bun­dy Dri­ve: ett blo­digt spår led­de ge­nom grin­den och vi­da­re någ­ra me­ter över den sten­be­lag­da upp­far­ten till Ni­co­le Browns kropp. Hon låg i fos­ter­ställ­ning ne­dan­för en­trétrap­pan. Till höger om hen­ne, pre­cis ut­om syn­håll från trot­to­a­ren, låg Ron Gold­mans kropp. Bå­da ha­de sku­rits och hug­gits ett fler­tal gång­er. Hug­gen ha­de pe­ne­tre­rat in­re or­gan och blod­pulsåd­ror, vart och ett av dem ha­de va­rit död­ligt. He­la mordsce­nen var dränkt i blod och vitt­na­de om att ett ur­sin­nigt över­våld skett.

ut­red­ning­en

Po­li­sen ring­de OJ in­om lop­pet av någ­ra tim­mar. Dels vil­le de in­for­me­ra ho­nom i egen­skap av an­hö­rig, men de vil­le ock­så pra­ta med ex-ma­ken för att kun­na stry­ka ho­nom från lis­tan med miss­tänk­ta. OJ ha­de flu­git till Chi­ca­go sent fö­re­gå­en­de kväll för att del­ta i en pro­mo­tion­golf­tur­ne­ring för sin spon­sor, hyr­bils­fö­re­ta­get Hertz. Vad som hän­de på hans ho­tell strax ef­ter te­le­fon­sam­ta­let vet ba­ra OJ, men det blev en av många punk­ter som av­hand­la­des un­der rät­te­gång­en. OJ häv­da­de att han gick in i bad­rum­met och ha­de sön­der ett glas ut­an att rik­tigt tän­ka på det. Han skar sig på väns­ter hands lång­fing­er på en glas­skär­va. När OJ åter­vän­de till LA la­de po­li­sen mär­ke till det och fo­to­gra­fe­ra­de så­ret på fing­ret. Hans våld­sam­ma för­hål­lan­de med Ni­co­le gjor­de att han re­dan var miss­tänkt och po­li­sen bör­ja­de miss­tän­ka att så­ren var ett riv­sår från ett av off­rens nag­lar.

Kri­mi­nal­tek­ni­ker­na ha­de myc­ket ma­te­ri­al att ar­be­ta med på brotts­plat­sen. Med så myc­ket blod skul­le in­te mör­da­ren/mör­dar­na ha kun­nat kom­ma un­dan ut­an att få blod på sig själv/ själ­va. Ni­co­les blod åter­fanns på ett par av OJ:S strum­por, bå­da off­rens blod åter­fanns i OJ:S Ford Bron­co och blodiga skoavtryck på brotts­plat­sen mat­cha­de bå­de stor­lek och mär­ke på OJ:S skor. Ett av åkla­gar­si­dans hu­vud­be­vis var en lä­der­hands­ke som var täckt av blod bå­de från offren och från OJ och som ha­de åter­fun­nits på mordplatsen vid Bun­dy Dri­ve. Den mat­chan­de handsken fanns i OJ:S bo­stad i Roc­king­ham.

Det såg in­te så ljust ut för OJ, sär­skilt in­te ef­ter att han flyd­de och gav en he­li­kop­ter­re­por­ter från CBS News år­hund­ra­dets scoop i en di­rekt­sänd­ning i tv av po­lis­jak­ten. Al­la be­vis och in­di­ci­er bor­de ha bor­gat för en pro­me­nads­e­ger för åkla­gar­si­dan. Men det fanns pro­blem.

John­nie Coch­ran som var en av OJ:S för­sva­ra­re be­skrev brotts­plat­sen som ”en dypöl av för­ore­ning­ar”. Och han ha­de rätt. Po­li­sens ru­ti­ner för att sä­ker­stäl­la be­vis var un­der­må­li­ga. Oer­far­na tek­ni­ker ha­de in­te pa­ke­te­rat be­vi­sen or­dent­ligt och käl­lor­na kun­de in­te all­tid för­kla­ras. Det vi­sa­de sig att blo­det på OJ:S strum­por upp­täck­tes först två må­na­der ef­ter mor­den. In­kal­la­de ex­per­ter häv­da­de att det ha­de sme­tats på när strum­por­na in­te ha­de an­vänts. Ex­per­ter­na lät för­sva­ret att dra si­na eg­na slut­sat­ser, och de var snab­ba att dra nyt­ta av in­for­ma­tio­nen. En

po­lis fick till och med lov att ta ett blod­prov från OJ och bä­ra det med sig till och från brotts­plat­sen. Åter­i­gen häv­da­de för­sva­ret att det an­vän­des till att plan­te­ra be­vis mot OJ Simp­son och un­der­grä­va hans tro­vär­dig­het.

Un­der rät­te­gång­en var det för­sva­rets roll att an­ting­en få do­ma­ren att ogil­tig­för­kla­ra vis­sa be­vis el­ler att få dem starkt ifrå­ga­sat­ta. Mar­cia Clarks sam­la­de be­vis­hög såg allt mer ut som ett luft­slott. Po­li­sen Mark Fu­hr­man ha­de fun­nit någ­ra av de vik­ti­gas­te be­vi­sen – in­klu­si­ve handsken som kom från OJ:S bo­stad – och ha­de ut­tryck­li­gen sagt att han in­te var ra­sist. I al­la fall in­te se­dan han tio år ti­di­ga­re ha­de gjort grovt ra­sis­tis­ka ut­ta­lan­den. För­sva­ret spe­la­de upp ett kas­sett­band där Fu­hr­man in­ter­vju­as ett par år ti­di­ga­re av ma­nus­för­fat­ta­ren Lau­ra Hart Mc­kin­ny in­för ett ma­nus. Här näm­ner po­li­sen upp­re­pa­de gång n-or­det och skry­ter vitt och brett om po­li­ser­nas pro­ce­du­rer som in­be­gri­per miss­han­del och till och med mord på miss­tänk­ta, och ock­så de fler­ta­li­ga in­ter­na ut­red­ning­ar han va­rit fö­re­mål för. När Fu­hr­man kallades som vitt­ne fick han di­rekt frå­gan om han ha­de plan­te­rat be­vis på brotts­plat­sen. Hans tro­vär­dig­het stod på spel och han var med­ve­ten om det. För att und­vi­ka att för­öd­mju­ka sig och bli fö­re­mål för ett eget rätts­fall hän­vi­sa­de han till den ju­ri­dis­ka klau­su­len ”the Fifth” vil­ken in­ne­bär att man kan gö­ra ett un­dan­tag från vitt­nes­plik­ten.

När det var dags för rät­te­gång­ens mest beröm­da ögon­blick då OJ ut­an fram­gång för­sök­te att få på sig Roc­king­ham-handsken på sin hö­ger­hand ha­de sä­kert många av ju­ry­med­lem­mar­na re­dan be­stämt sig för var de stod i frå­gan. Det­ta sista te­a­tra­la in­slag gjor­de att åkla­gar­si­dans till en bör­jan star­ka fall ra­se­ra­des. ”Om den in­te pas­sar mås­te ni fria”, me­na­de John­nie Coch­ran i sitt av­slut­nings­an­fö­ran­de för ju­ryn. Det gjor­de de, och OJ gick fri.

SPÅR BLODIGA SKOAVTRYCK VITT­NE NYFIKEN GRANNE Ni­co­les granne Robert Heidst­ra sa att han hör­de två män brå­ka och att en man skrek ”Hey, hey, hey!” runt ti­den för mor­den. Där­på såg han OJ:S vi­ta Ford Bron­co läm­na plat­sen kloc­kan 22:40. Hans vitt­nes­mål gyn­na­de bå­de åkla­gar­si­dan och för­sva­ret ef­tersom OJ:S granne i Roc­king­ham sa att hon hör­de OJ fö­ra ovä­sen i sin bo­stad vid sam­ma tid­punkt. VITT­NE BLODIGA TASSAVTRYCK

OF­FER NÄ­RA ÖGAT SPÅR ÖVER­VÅLD SPÅR BLODFLÄCKAT KUVERT SPÅR VÄNSTERHANDSKE

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.