GRÄNSLÖS KÄRLEK

De­ras otro­hets­af­fär bör­ja­de med lust och slu­ta­de med mord.

Blodigt Begär - - Innehål - TEXT ROBERT MURPHY

Det hör­des rop. Ett skrik. En krash. Var det en stol som tril­la­de i sov­rum­met på vå­ning­en ovan­för el­ler var det nå­got an­nat? Tu­ris­ten tit­ta­de på ho­tell­kloc­kan. Den vi­sa­de 02:00. Han ring­de till re­cep­tio­nen som skic­ka­de en natt­por­ti­er till svit 35, rum­met från vil­ket ovä­sen­det ha­de kom­mit. En ruf­sig man öpp­na­de dör­ren och lo­va­de att han skul­le däm­pa sig.

Om det här ha­de va­rit i Frank­ri­ke ha­de kanske por­ti­ern ta­git ett steg till­ba­ka med en upp­het­sad flämt­ning. ”Var det han?”, kanske han skul­le ha frå­gat sig själv. Men in­te här, in­te i Li­tau­en. Här var de ba­ra än­nu ett ut­ländskt par som för­de för myc­ket ovä­sen un­der de ti­di­ga morgon­tim­mar­na.

Lju­den som tu­ris­ten ha­de hört från rum­met ovan­för var varken hög­ljutt sex el­ler fyl­letjafs ef­ter det att pa­ret ha­de åter­vänt från en natt­klubb. Den ovår­da­de man­nen, en be­römd sång­a­re med mil­jon­tals fans, drog sig till­ba­ka i svit 35, tog av klä­der­na från flick­vän­nens le­a­lö­sa kropp och pla­ce­ra­de hen­nes kropp un­der täc­ket i sängen. Hen­nes hu­vud blöd­de fort­fa­ran­de li­te, men vad kun­de han gö­ra åt det? Han sat­te sig och häll­de upp en drink till. Un­der täc­ket gled hans flick­vän – en av Frank­ri­kes mest beröm­da ak­tri­ser – in i ett ko­ma som skul­le bli hen­nes död.

De­ras kärlek bröt mot de kon­ven­tio­ner som mas­sor­na som köp­te hans ski­vor el­ler såg hen­nes filmer för­höll sig till. De ha­de ut­for­mat si­na eg­na reg­ler. De var okon­ven­tio­nel­la, bo­he­mis­ka och kre­a­ti­va. He­la Frank­ri­ke ha­de pra­tat om de­ras olov­li­ga kärlek. Hon kom från en väl­känd filmfamilj och ha­de läm­nat man och barn för rock­gud­mil­jo­nä­ren. Han ha­de å sin si­da läm­nat sin fru da­gen ef­ter att hon ha­de fött hans barn.

In­om tim­mar ha­de de­ras kärlek ham­nat i strål­kas­tar­lju­set – in­te för den pas­sio­ne­ra­de och of­fent­li­ga så­po­pe­ra som de­ras af­fär ut­gjor­de, ut­an för hur det he­la slu­ta­de. Det blev ing­et hjärt­ skä­ran­de far­väl, inga åter­vän­dan­den till äk­ten­skap­li­ga part­ners. Det blev ett våld­samt slut på för­hål­lan­det mel­lan två per­so­ner som sent i li­vet ha­de fun­nit sin själs­frän­de – två ≈oskilj­ak­ti­ga, be­släk­ta­de sjä­lar som käm­pa­de för att le­va till­sam­mans. Nu när upp­brot­tet häng­de i luf­ten över­gick det i ett våld­samt bråk som slu­ta­de med att film­stjär­nan låg med sitt blodiga och sön­der­slag­na an­sik­te i en ho­tell­säng me­dan li­vet rann ur hen­ne.

fi­na film­fa­mil­jen

Ma­rie Trin­tig­nant väx­te upp med in­sik­ten att hon in­te vil­le föl­ja i si­na för­äld­rars fot­spår in­om fil­men. Hen­ne mor, Na­di­ne Marquand, ha­de pro­du­ce­rat, skri­vit och re­gis­se­rat över 30 filmer. Fil­men Mon Amour,mo­na­mour no­mi­ne­ra­des till en guld­palm vid filmfes­ti­va­len i Can­nes 1967. Hen­nes far, skå­de­spe­la­ren Je­an-lou­is, ha­de spe­lat mot Bri­git­te Bar­dot i And­godcre­a­ted­wo­man och ha­de en lång och framgångsr­ik filmkarriä­r bakom sig. Han ut­sågs till bäs­ta skå­de­spe­la­re vid filmfes­ti­va­len i Can­nes 1969.

Det var ett dra­ma­tiskt år för fa­mil­jen Trin­tig­nant. Dot­tern Pau­li­ne som var späd­barn dog i söm­nen me­dan fa­mil­jen var i Rom och fil­ma­de. ”Vi vet in­te vad som hän­de”, skrev Je­anLou­is se­na­re. ”Na­di­ne och jag be­stäm­de oss för att fort­sät­ta le­va en­bart för Ma­ri­es skull.” Ma­rie ha­de just fyllt åt­ta år och var otröst­lig.

Ma­rie Trin­tig­nant föd­des i Bou­log­ne-bil­lan­court, en väl­bär­gad för­ort i väst­ra Pa­ris. Hon var en mot­vil­lig skå­de­spe­lers­ka. Som fy­ra­å­ring spe­la­de hon i mam­mans Mo­na­mour,mo­na­mour, men hen­nes dröm var att bli ve­te­ri­när – in­te film­stjär­na. Hon be­trak­ta­des som myc­ket blyg. Sys­terns död gjor­de hen­ne än­nu mer in­tro­vert, till slut väg­ra­de hon att pra­ta.

När hon blev ton­å­ring kom hon på att hon trots allt skul­le bli skå­de­spe­lers­ka. Hon ha­de ju trots allt slä­pats fram in­för ka­me­ran av si­na för­äld­rar ett fler­tal gång­er. Ma­rie Trin­tig­nant var spin­kig och såg skör ut. Rol­ler­na hon spe­la­de re­flek­te­ra­de hen­nes fy­sis­ka sår­bar­het: kvin­nor i sam­häl­lets ut­kan­ter. Rol­len som pro­sti­tu­e­rad i Lu­lu var en av hen­nes mest hyl­la­de in­sat­ser på vi­ta du­ken. Hon vil­le ”ta­la för dem som för­tjä­na­de en röst”.

Ma­rie upp­lev­de ald­rig den stor­het el­ler stjärn­sta­tus som hen­nes far åt­njöt, hon var ald­rig rik­tigt i topp­li­gan. Kanske hon in­te bryd­de sig om det. Hen­nes sam­ti­da, Char­lot­te Gains­bourg och Sop­hie Mar­ceau, var de som tid­ning­ar­na slogs om att ha på om­sla­gen, skå­de­spe­lers­kor­na som för­gylll­de den rö­da mat­tan. Ma­rie Trin­tig­nant be­fann sig på si­dan av det he­la.

Hen­nes pri­vat­liv var bå­de stor­migt, okon­trol­ler­bart och dra­ma­tiskt, vil­ket skul­le ha pas­sat hen­nes roll­ka­rak­tä­rer. ”Ing­et är de­fi­ni­tivt när det gäl­ler mig”, sa Ma­rie Trin­tig­nant vid ett till­fäl­le. Och en snabb re­sumé av hen­nes ex­cent­ris­ka pri­vat­liv vi­sar att hon in­te nöd­vän­digt­vis tyd­de sig till en man. Hon ha­de fy­ra sö­ner med fy­ra oli­ka fä­der. Först med mu­si­kern Ri­chard Ko­lin­ka, trum­mis i 80-tals­ban­det Té­lép­ho­ne. De fick so­nen Ro­man till­sam­mans. Snart blev hon dock kär i skå­de­spe­la­ren Fran­co­is Clu­zet som hon fick so­nen Paul med. Hen­nes tred­je son Léon var re­sul­ta­tet av ett kort för­hål­lan­de med Mat­hi­as Oth­nin-gi­rard. Men 1998 dök hen­nes hit­tills störs­ta kärlek upp – för­fat­ta­ren och re­gis­sö­ren Samu­el Ben­chetrit. De gif­te sig och fick so­nen Ju­les.

svart be­gär

Ma­rie Trin­tig­nant kom bra över­ens med si­na ex­män trots att hon läm­na­de dem för nya även­tyr. Hon var fort­fa­ran­de till­sam­mans med Ben­chetrit och för­be­red­de sig för att spe­la Ja­nis Joplin i ko­me­din Ja­ni­setjohn när hon sa till vän­ner att hon vil­le se li­ve­mu­sik. Nå­gon fö­reslog ban­det No­ir De­sir – svart be­gär – och den 3 ju­li 2002 träf­fa­de hon för förs­ta gång­en ban­dets sång­a­re. Han het­te Bertrand Can­tat. No­ir De­sir ha­de va­rit ett av Frank­ri­kes bäst säl­jan­de band de se­nas­te åren. De ha­de bil­dats re­dan i sko­lan när vän­ner­na lär­de kän­na varand­ra. Ef­ter att ha spe­lat på pu­bar och klub­bar slog de änt­li­gen ige­nom 1988.

Le­adsång­a­ren jäm­för­des of­ta med The Do­ors för­grunds­ge­stalt Jim Mor­ri­son. Bertrand Can­tat ha­de ett mörkt, mys­tiskt ut­se­en­de och skrev tex­ter som ha­de nå­got ut­om­värds­ligt över sig. Men han bar ock­så på en in­re Bo­no, och un­der höj­den av sin be­röm­mel­se an­vän­de Bertrand Can­tat sitt kän­dis­skap för oli­ka väl­gö­ren­hets­än­da­mål.

Can­tat var gift när Ma­rie Trin­tig­nant träf­fa­de ho­nom för all­ra förs­ta gång­en. Han ha­de gift sig med form­gi­va­ren Krisz­ti­na Rá­dy fem år ti­di­ga­re. De ha­de en son till­sam­mans och hon vän­ta­de de­ras and­ra barn, men in­om kort blev rock­gu­den och skå­de­spe­lers­kan oskilj­ak­ti­ga. Da­gen ef­ter att hon ha­de fött de­ras dot­ter sa Krisz­ti­na till Can­tat att han skul­le stan­na hos Ma­rie.

De slog sig ner i Pa­ris. Men strax där­på följ­de han Ma­rie till Li­tau­ens hu­vud­stad Vil­ni­us där hon fil­ma­de en tv-se­rie som hon ha­de skri­vit till­sam­mans med sin mor och som Na­di­ne Marquand re­gis­se­ra­de. Can­tat som var van vid att stå i hän­del­ser­nas cent­rum be­fann sig plöts­ligt på si­dan un­der fil­man­det. Han kän­de sig ut­fryst på in­spel­nings­plat­sen, så han äg­na­de många långa tim­mar själv i svit 35 på ho­tel­let Do­mi­na Pla­za.

Hen­nes sista tim­mar

Fil­man­det blev klart den 26 ju­li 2003. I ett mys­tiskt sms skrev Ma­rie Trin­tig­nant sam­ma dag till sin mor: ”Han­te­ra sor­gen klokt så kom­mer du att bli lug­na­re.” Hon skrev un­der med ”Fi­fil­le Bat­tue” vil­ket be­ty­der un­ge­fär ”din med­far­na lil­la flic­ka”. Vad me­na­de hon? Det fanns inga tec­ken på våld från hen­nes äls­ka­re.

HON HA­DE SLAGITS UPP­RE­PA­DE GÅNG­ER I AN­SIK­TET … HON SÅG DEFORMERAD UT, SOM EF­TER EN BOXNINGSMA­TCH.

Men det var ett an­nat sms som skul­le sät­ta allt i rull­ning, ett som Ma­rie mot­tog. Hon och hen­nes ma­ke, skå­de­spe­la­ren Samu­el Ben­chetrit, kom fort­fa­ran­de bra över­ens. De­ras film Ja­nis etjohn skul­le snart kom­ma ut och han fö­reslog att de skul­le kom­bi­ne­ra pr-in­ter­vju­er­na med en fa­mil­je­helg. Can­tat blev van­sin­nig och äg­na­de de föl­jan­de tim­mar­na åt att för­sö­ka för­må Ma­rie att helt bry­ta med Ben­chetrit. Det var de två nu. Han ring­de upp sin fru och för­kla­ra­de att han in­te läng­re vil­le ha nå­gon nä­ra re­la­tion med hen­ne. Han kräv­de att Ma­rie skul­le gö­ra det sam­ma med sin ma­ke.

Film­tea­met ha­de av­slut­nings­fest och pla­ne­ra­de att där­ef­ter gå till en natt­klubb, men Can­tat in­si­ste­ra­de på att de istäl­let skul­le be­sö­ka en vän i hans hus. Han drack röd­vin och vod­ka me­dan Ma­rie satt tyst på sof­fan. Can­tat ha­de in­te glömt de­ras på­gågen­de gräl och tjaf­sa­de med hen­ne om sms:et från hen­nes ma­ke. Hon sa ingen­ting och han kas­ta­de ett glas så att det gick i bi­tar. Vän­nen vitt­na­de se­na­re om att Can­tat drog upp Ma­rie på föt­ter och se­dan put­ta­de om­kull hen­ne. ”Jag är ingen­ting”, ut­brast rock­stjär­ne­mil­jo­nä­ren. ”Du är allt och jag är ingen­ting.”

De åter­vän­de till svit 35 på Do­mi­na Pla­za och fort­sat­te att brå­ka om sms:et och den fö­re­slag­na fa­mil­je­hel­gen. Can­tat häv­da­de se­na­re att Ma­rie slog ho­nom. En­ligt hans ver­sion av kväl­lens hän­del­ser tril­la­de han, res­te sig och slog till­ba­ka. Ma­rie Trin­tig­nant ram­la­de i gol­vet och slog i hu­vu­det hårt.

Ob­duk­tio­nen be­rät­ta­de nå­got an­nat. Hon ha­de slagits upp­re­pa­de gång­er i an­sik­tet med ska­dor på kra­ni­et som följd. Hon ha­de dess­utom fått fle­ra slag på and­ra stäl­len. En lä­ka­re som un­der­sök­te hen­ne sa att hon såg deformerad ut, som ef­ter en boxningsma­tch. Can­tat: ”Allt hän­de väl­digt snabbt. Jag vil­le ab­so­lut in­te att det här skul­le hän­da. Jag skul­le ald­rig ha höjt han­den. Jaq vet att det in­te finns nå­got jag kan gö­ra. Jag kan ba­ra be om för­lå­tel­se som jag har gjort från bör­jan.” Han tilla­de, full av ång­er: ”Vi ha­de en fan­tas­tisk tid ihop, jag äls­ka­de Ma­rie med he­la mitt vä­sen. Jag äls­ka­de hen­ne och jag kom­mer all­tid att äls­ka hen­ne. Jag tän­ker på hen­ne var­je se­kund och jag kom­mer all­tid att tän­ka på hen­ne. Jag kan in­te ra­de­ra hen­ne från mitt min­ne.”

Men kvin­nan som han påstod sig äls­ka låg hjälp­lös och sön­der­sla­gen vid hans föt­ter. Han ring­de in­te ef­ter am­bu­lans. Ef­ter kla­go­mål från per­so­nen i rum­met un­der­till kläd­de han av

Ma­rie klä­der­na och la­de hen­ne i sängen. Där­på ploc­ka­de han fram te­le­fo­nen och ring­de först sin fru och se­dan man­nen som var upp­ho­vet till hans och Ma­ri­es gräl, Samu­el Ben­chetrit. Ma­ri­es ma­ke be­rät­ta­de se­na­re: ”Han sa att de ha­de grä­lat. Ing­et all­var­ligt, men sa­ker och ting ha­de gått för långt. Nu var det över och hon sov.”

Kloc­kan 04:30 ring­de Can­tat till Ma­ri­es bror Vin­cent som även han var i Vil­ni­us i sam­band med film­in­spel­ning­en. Can­tat nämn­de in­te brå­ket men kla­ga­de över att han kän­de sig ex­klu­de­rad från Ma­ri­es fa­milj. Vin­cent kom till ho­tel­let och i mörk­ret såg han sin sys­ter i sängen. De två män­nen pra­ta­de i två tim­mar. Se­dan gick Vin­cent över till sängen och såg Ma­ri­es de­for­me­ra­de an­sik­te. Det var Ma­ri­es bror som ring­de ef­ter am­bu­lans, in­te hen­nes äls­ka­re.

Can­tat gjor­de ett för­sök att ta sitt liv ge­nom att tryc­ka i sig C-vi­ta­min­tablet­ter och an­ti­de­pres­siv me­di­cin. Sam­ti­digt flögs en av Frank­ri­kes främs­ta neu­ro­ki­rur­ger från Pa­ris till Li­tau­en. Ma­rie Trin­tig­nant för­des till­ba­ka till Frank­ri­ke där man för­gä­ves ut­för­de två ope­ra­tio­ner. Hon dog av si­na skall­ska­dor den 1 au­gusti.

Can­tat be­fann sig i häk­te i Vil­ni­us när Ma­rie dog. Han in­for­me­ra­des in­te di­rekt om hän­del­sen ef­tersom han an­sågs va­ra för skör. Den fall­na ido­len blev en sym­bol för våld i nä­ra re­la­tio­ner i Frank­ri­ke. Som­li­ga blev rör­da över det fak­tum att Krisz­ti­na res­te till Li­tau­en för att stöt­ta sin otrog­ne ma­ke, and­ra såg det som ett tec­ken på man­ligt för­tryck. Hans hus i Frank­ri­ke brän­des ner och hans fa­milj mot­tog döds­hot.

Un­der mord­rät­te­gång­en i Vil­ni­us i mars 2004 sa han: ”Vi äls­ka­de varand­ra och kär­le­ken väx­te.” Ma­ri­es mor satt i rät­te­gångs­sa­len och han väd­ja­de till hen­nes fa­milj: ”Jag vill att de ska ve­ta hur för­kros­sad jag är.” Hon tit­ta­de bort när han sa: ”Jag vill be­rät­ta det här även om det in­te är möj­ligt att ta in. Jag vill att ni ska ve­ta att jag äls­ka­de Ma­rie.” Trots kär­leks­be­ty­gel­ser­na be­skrev Na­di­ne Marquand se­na­re Can­tat som ”en mördare vars på­ståd­da skuld­käns­lor jag in­te tror på för en se­kund”.

en fal­len stjär­na

Den 29 mars 2004 döm­des Can­tat till åt­ta års fäng­el­se för mord ut­an di­rekt upp­såt. I sep­tem­ber sam­ma år flyt­ta­des han för att av­tjä­na åter­sto­den av sitt straff i ett fäng­el­se i syd­väst­ra Frank­ri­ke. När han fri­gavs 2007 väck­te det ils­ka bland många i Frank­ri­ke. Lan­dets då­va­ran­de pre­si­dent Ni­co­las Sar­kozy blev kon­tak­tad av Ma­ri­es mäk­ti­ga fa­milj i ett för­sök att för­må ho­nom att hä­va Cantats fri­giv­ning. Det miss­lyc­ka­des.

Den ra­di­ka­la fe­mi­nist­or­ga­ni­sa­tio­nen La Mu­e­te gjor­de ett ut­ta­lan­de: ”Fy­ra år i fäng­el­se – är det pri­set man ska be­ta­la för ett så­dant brott? Så kal­la­de pas­sions­brott be­hand­las fort­fa­ran­de of­ta med slapp­hänt­het.” I sin förs­ta in­ter­vju ef­ter fri­släp­pan­det be­rät­ta­de Can­tat för ti­ding­en Les In­rocks: ”Det är fruk­tans­värt att ha bli­vit en sym­bol för våld mot kvin­nor.”

Han har se­dan dess för­sökt väc­ka liv i sin mu­sik­kar­riär. No­ir De­sir splitt­ra­des och han bil­da­de du­on Detro­it. Men många mu­si­ker väg­ra­de att job­ba med den döm­de mör­da­ren. När hans namn ingick i ar­tist­ut­bu­det på fes­ti­va­ler väck­tes pro­tes­ter från all­män­het. Det var me­ning­en att han skul­le uppträda på ett an­tal fes­ti­va­ler som­ma­ren 2018, men 70 000 nam­nun­der­skrif­ter på nä­tet var till­räck­ligt för att få ho­nom att bo­ka av det he­la. I ett ut­ta­lan­de från mars 2018 sa han: ”Jag har be­ta­lat den skuld som la­gen till­döm­de mig. Jag har av­tjä­nat mitt straff. Jag fick inga för­de­lar. I dag öns­kar jag mig, som al­la med­bor­ga­re, rät­ten att åter­an­pas­sas. Rät­ten att ut­ö­va mitt yr­ke, rät­ten för mi­na an­hö­ri­ga att kun­na bo i Frank­ri­ke ut­an att ut­sät­tas för för­tal. Rät­ten för publi­ken att kun­na gå på mi­na kon­ser­ter och lyss­na på min mu­sik.”

Men Ma­rie Trin­tig­nants fa­milj me­nar att Ma­rie ha­de rät­ten att le­va – en rätt som han för­väg­ra­de hen­ne när han miss­hand­la­de hen­ne våld­samt och un­der­lät att till­kal­la hjälp vil­ket kun­de ha räd­dat film­stjär­nans liv.

Och i ef­ter­dy­ning­ar­na av Har­vey We­ins­te­in-skan­da­len me­nar kri­ti­ker att om Can­tat tillåts uppträda som ti­di­ga­re så ”nor­ma­li­se­ras våld mot kvin­nor”. Vän­ner till bå­de Bertrand Can­tat och Ma­rie Trin­tig­nant sä­ger att pa­ret un­der si­na sista vec­kor bör­ja­de und­vi­ka and­ra män­ni­skor. De drog sig till­ba­ka från gam­la vän­ner, i hans fall från band­med­lem­mar­na. ”Ma­rie är vik­ti­ga­re än allt an­nat. Mer än nå­gon mu­sik”, sa Can­tat. Som­li­ga me­nar att han i hen­ne såg nå­got som han in­te själv ha­de. Var det att hon var en del av filme­ta­blis­se­mang­et? En vi­ta­li­tet, en kon­takt till publi­ken? Det spe­la­de ing­en roll hur många be­und­ra­re han ha­de, han ha­de in­te det hon ha­de. Och om han in­te kun­de få hen­ne, om det fanns en risk – hur li­ten den än var – att hon skul­le åter­före­nas med sin ma­ke kanske ing­en an­nan skul­le få hen­ne hel­ler? En po­et skul­le kanske kal­la det för gränslös kärlek. And­ra kal­lar det för våld i en nä­ra re­la­tion i dess mest ex­tre­ma och tra­gis­ka form.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.