MORDISK ÄLSKARINNA
Den brittiske prinsen Edvard VIII var känd för sina många älskarinnor. Han förväntade sig nog inte att en av dem var beredda att mörda …
Tidigt på morgonen den 10 juli 1923 hördes tre pistolskott eka genom Savoy Hotel i London. Prins Ali Kamel Fahmy Bey låg ihopfallen på golvet med blod rinnande från huvudet. Hans fru Maggie stod bakom honom med en pistol i handen. Omkring tre kilometer därifrån befann sig hennes tidigare älskare Edvard, prins av Wales, på en middagstillställning i Mayfair. Han var fullkomligt omedveten om att han stod inför en kamp mot klockan för att rädda inte bara sig själv men också hela den engelska monarkin från en av 1900-talets mest sensationella skandaler.
Edvard var välkänd efter att ha abdikerat 1936 i syfte att kunna gifta sig med kvinnan han älskade, men hans intresse hade fångats av en lång rad andra kvinnor före Wallis Simpson. Det var i synnerhet en kvinna som invigde honom i den lustfyllda promiskuösitetens värld – hans första älskarinna Marguerite ”Maggie” Marie Alibert.
När Edvard träffade Maggie var han en ung och sexuellt oerfaren man medan hon var en högtklassig fransk kurtisan. Han var 22 år fyllda och Maggie var fem år äldre. Maggie var en outtröttlig lycksökerska som klättrade på den sociala stegen. Hon hade kämpat sig upp från den smutsiga rännstenen i Paris till stadens lyxiga glädjehus där hon stod till tjänst för Frankrikes mest inflytelserika män.
Hennes önskan och strävan efter ett välbeställt och bekvämt liv var inte så förvånande med tanke på att hon levde på gatorna efter att ha fött sitt enda barn, Raymonde, endast 16 år gammal. Maggie hade ingen möjlighet att ta hand om sin dotter och ordnade så att hon blev omhändertagen. Det dröjde flera år innan de två återsåg varandra.
Det enda sättet för Maggie att överleva var att ägna sig åt prostutition. Hon utvecklades till en sexig, karismatisk kvinna som visste hur hon skulle göra för att fresta män och förleda dem in i hennes värld. Maggies kopplingar till överklassens välbärgade män gav henne tillfälle att träda in i några av samhällets mest inflytelserika kretsar – det öppnade dörren till mötet med Edvard.
Hon träffade prinsen för första gången genom en vän på en restaurang i Paris i april 1917. Edvard var sedan tidigare förtjust i fransyskor och hade utvecklat en fäbless för dem efter en kort affär med en prostituerad kvinna året innan. Maggie – lockande, charmerande och förödande vacker – gjorde ett omedelbart intryck på prinsen som blev blixtförälskad i henne. De följande månaderna tillbringade Edvard så mycket tid som möjligt med Maggie och överöste henne med gåvor. Hon i sin tur försåg prinsen med erotisk litteratur som väckte en sexuell sida hos honom som han inte visste existerade.
Edvard skrev passionerade kärleksbrev till Maggie, en vana han hade med alla sina älskarinnor. Innehållet var kort sagt skandalöst, fullt av oanständiga kommentarer och utläggningar. Han klagade dessutom på sin strikta uppväxt och kritiserade sin far, kung George V. Obetänksamt nog skrev han också fördömande om Storbritanniens medverkan i första världskriget. Om breven offentliggjordes skulle de skapa turbulens som kunde äventyra hela monarkin, men den naive prinsen litade uppenbarligen på sin älskarinna.
OM BREVEN OFFENTLIGGJORDES SKULLE DE SKAPA TURBULENS SOM KUNDE ÄVENTYRA HELA MONARKIN. MEN DEN NAIVE PRINSEN LITADE UPPENBARLIGEN PÅ SIN ÄLSKARINNA.
Att Edvard rörde sig i Paris med en prostituerad passerade inte obemärkt förbi. Det började skapa oro bland hans vänner och familj. Mot slutet av 1917 förflyttades Edvard till Italien, ett ingripande som inte bara gjorde honom upprörd utan också misslyckades med att dämpa hans känslor för Maggie. Affären fortgick i 18 månader och Edvard längtade desperat efter att återvända till Paris och att kunna träffa henne på sina villkor.
Därpå förändrade prinsens ombytliga natur allting. Under en flygräd i London i början av 1918 träffade han Freda Dudley Ward, fru till en brittisk parlamentsledamot. Prinsen var en osäker och nyckfull man vars kärlekskänslor kunde skifta från heta till svala på bara några dagar. Han blev omedelbart besatt av Freda när han träffade henne och överöste henne snart med hängivelse.
Det här innebar givetvis att Edvards intresse för Maggie plötsligt försvann och han bröt snart upp från förhållandet med henne. Prinsen som var antingen för oskuldsfull eller för korkad förväntade sig att Maggie i stillhet skulle acceptera hans beslut och försvinna ur hans liv. Han insåg uppenbarligen inte vem han hade att göra med.
Maggie var oerhört beräknande. Hon hade inte engagerat sig i affären på grund av kärlek eller nöje – Edvard var det perfekta offret att mjölka på pengar och prestige. Hon hade inte för avsikt att släppa honom och hade fortfarande kvar breven som inte var avsedda för någon annans ögon. Maggie satt på en tickande bomb och var väl medveten om det. Med illa dold skadeglädje påminde hon Edvard om det i november 1918.
I ett brev till sin rådgivare diskuterade Edvard Maggies utpressningsförsök. Han hade dumt nog utgått från att hans före detta älskarinna skulle makulera deras korrespondens och förklarade att han ”inte trodde att hon skulle sjunka så lågt”. Han beklagade sig över att ”det är mina brev som är problemet och hon har inte bränt ett enda!” Allt pekade mot att Edvard stod inför en bekymmersam situation tills en tillfällighet gjorde att Maggies uppmärksamhet riktades åt annat håll.
År 1919 träffade hon Charles Laurent, en rik och ung officer i flygvapnet. Hon insåg att det skulle vara enklare att tillskansa sig den rikedom och säkerhet hon strävade efter från honom än från Edvard. Hon övergav utpressningsförsöken. Maggie och Laurent gifte sig snart och äntligen levde hon det liv som hon alltid hade önskat sig.
Faktum är att Maggie blev så välbärgad att hon
HAN INSÅG UPPENBARLIGEN INTE VEM HAN HADE ATT GÖRA MED.
skickade efter sin dotter och satte henne på en internatskola i England för att hon skulle få en bra utbildning. Även Raymonde fick Laurents efternamn och det stod nu klart att mor och dotter hade fått en respektabel position i samhället. För tillfället verkade det dessutom som om prinsen hade lyckats undkomma sin före detta älskarinnas planer på hämnd.
Edvard fortsatte att träffa Freda och återupptog sin vana att skicka kärleksbrev, trots att det höll på att sluta med förskräckelse förra gången. Maggie å sin sida tröttnade snart på sin nye man och ansökte om skilsmässa efter bara sex månaders äktenskap. Den här gången fick Maggie med sig en väl tilltagen summa pengar som möjliggjorde för henna att leva den dekadenta livsstil som hon hade blivit så van vid. Hon fortsatte att finansiera sin dotters utbildning, etablerade ett eget hushåll och umgicks i de högre samhällsskikten. Genom sin list och charm hade hon till slut fått det liv hon alltid hade drömt om. Men det var inte nog – hon ville ha mer.
Olika omständigheter gjorde att hon snart sällskapade med Ali Kamel Fahmy Bey, en 23-årig egyptisk ”prins”. Han omnäms alltid som prins, men föddes inte som kunglighet. Alis familj var extremt förmögen tack vare bomullshandel. Hans far hade dessutom grundat ett sjukhus i Kairo. Som ett tecken på sin uppskattning hade Egyptens kung förärat honom prinstiteln.
Prins Ali var en återkommande karaktär i Paris vimmel och blev snart bekant med den tio år äldre Maggie. Det gick nästan exakt till som under romansen Maggie hade med Edvard – Ali bad om en formell presentation av en gemensam vän och hans besatthet bara växte. Prinsen föresatte sig att gifta sig med henne, men trots hans frestande rikedomar tvekade Maggie.
När Ali återvände till Egypten lät han snart skicka efter sin kärlek genom att påstå att han var allvarligt sjuk. När Maggie anlände insisterade prinsen återigen på att de skulle gifta sig. Hon oroade sig över att hennes livsstil skulle förändras drastiskt om hon flyttade österut och att hon skulle bli tvingad att avstå från sin kärlek till designkläder. För att göra henne till viljes upprättade prinsen ett kontrakt som innebar att Maggie kunde fortsätta att klä sig i kläder från västvärlden om hon konverterade till islam, samt att hon kunde ansöka om skilsmässa närhelst hon önskade. Maggie accepterade villkoren och paret vigdes i Kairo, Egypten i december 1922.
Men de nygiftas lycka blev inte långvarig. Både Maggie och Ali hade kort stubin och hett temperament, vilket ofta märktes av andra när de visade sig offentligt tillsammans. Men där slutade deras likheter. Ali ville ha en lydig och undergiven fru, men Maggie ville fortsätta med den utsvävande, oberoende livsstil som hon hade skapat åt sig själv i Europa. Den frigjorda promiskuitet som en gång hade attraherat prinsen gjorde honom nu arg och svartsjuk. Maggie började att känna sig som en fånge.
Det stod snart klart för Maggie att hon inte skulle kunna lämna sin make med hans pengar lika lätt som hon hade gjort med Laurent. Hennes önskan att bryta äktenskapet försvårades när hon insåg att Ali i efterhand hade ändrat klausulen i äktanskapskontraktet som möjliggjorde för henne att skilja sig från honom. Maggie började sova med en pistol under huvudkudden.
Paret anlände till Savoy Hotel i London den 1 juli 1923 i avsikt att stanna en månad. Som vanligt grälade de dagligen, både privat och offentligt. Under den första veckan bad Maggie, som inte var frisk, Savoys husläkare att undersöka henne. Vädret i London var vid tillfället varmt, fuktigt och klibbigt, vilket förvärrade hennes tillstånd. Hon led av smärtsamma hemorrojder och berättade för läkaren att de var ett resultat av hennes makes brutala och onaturliga sexuella preferenser, att prins Ali ”hade haft sönder henne”. Maggie gick till och med så långt som att be doktorn förse henne med ett intyg som styrkte hennes påståenden. Det fick hon emellertid inte. Det var tydligt att Maggie
hade en skilsmässa för ögonen och försökte samla på sig bevis och stöd för sin sak.
Den 9 juli hade spänningarna mellan Maggie och Ali nått kokpunkten. Paret hade ägnat kvällen åt att se ett uppförande av teaterföreställningen Glada änkan innan de återvände till Savoy för middag, där de skapade förstämning genom att bråka och skrika åt varandra mitt i restaurangen. Maggie var så rasande att hon greppade en vinflaska och hotade att krossa den mot prinsens huvud. Ali hotade att göra samma sak mot henne.
Lugnet återställdes så småningom när personalen ingrep. Maggie återvände till deras rum. Ali valde att inte följa med henne, han reste istället med taxi till Piccadilly trots att ett rejält åskoväder tornade upp sig. Enligt hans privata sekreterare Mr Said Enani, som reste med paret till London, hade prinsen förmodligen gett sig av för att gå på nattklubb eller träffa en prostituerad.
Klockan 02:00 den 10 juli återvände prinsen till hotellet och bråkade med sin fru för sista gången. En halvtimme senare hörde nattportiern John Beattie paret gräla och såg prinsen snubbla ut ur deras rum med rivmärken i ansiktet.
”Se! Se vad satmaran har gjort!” utropade Ali inför din chockade portiern. Han bad prinsen att lugna ner sig och fortsatte ner längs korridoren medan prinsen visslade efter Maggies hund som hade smitit ut ur deras hotellrum. Beattie hade just rundat hörnet när han hörde smällarna bakom sig. Tre pistolskott hade plötsligt avlossats.
Han rusade tillbaka och där på golvet låg Ali med blodet sipprande från sina skottskador. Maggie stod bakom sin make med en pistol i handen. Hon släppte den när hon såg portiern. ”Vad har jag gjort?” skrek hon. Ali fördes snabbt till sjukhus där han avled av sina skador.
I samma ögonblick var Edvard på en tillställning i Mayfair, fullkomligt omedveten om att hans före detta älskarinna just hade skjutit ihjäl en man tre kilometer därifrån. Han hade fortsatt som vanligt efter sin affär med Maggie och var fortfarande förtjust i Freda, ett förhållande som skulle fortgå i ytterligare 11 år tills han mötte Wallis Simpson. För Edvard var Maggie bara ett bleknat minne, ett beklagligt snedsteg under de tidiga ungdomsåren. Han var fullkomligt omedveten om det faktum att mardrömmen han trodde hade upphört fyra år tidigare skulle komma tillbaka med besked.
För Maggie verkade det inte finnas någon utväg. Hon hade skjutit sin make och ertappats med vapnet i hand. I samma stund som rätten fick reda på hennes rykte som lycksökerska och hennes förflutna som kurtisan skulle hon utan tvekan förklaras skyldig.
Men Maggie hade ett ess i skjortärmen. Hon hade sparat Edvards brev – de var förödande dokument som kunde svärta ned inte bara hans, utan hela monarkins rykte. Desperata omständigheter kräver desperata åtgärder – den här gången var inte Maggies utpressningshot tomt prat, utan fick verkliga konsekvenser.
När hovet fick reda på vem mörderskan på hotell Savoy Hotel var blev de förskräckta. Maggies stundande rättegång skapade redan sensation i pressen runtom i världen. Tidningarna skulle gräva i hennes förflutna och redogöra för hennes tidigare hemliga förhållanden, inklusive hennes affär med prins Edvard. De kunde inte
HON HADE SKJUTIT SIN MAKE OCH ERTAPPATS MED VAPNET I HAND.
riskera att hon skulle exponera honom för domstolen och allmänheten, eller låta henne visa upp de brev som skulle bekräfta hennes berättelse och orsaka skandal.
En hemlig operation var nödvändig för att undanröja bevisen och skydda monarkin, men det fanns bara ett sätt att säkerställa att Maggie inte pratade: hon var tvungen att förklaras icke skyldig. Hon skulle då gå fri, och framför allt, hon skullle slippa galgen.
Förhandlingar för att få loss breven från Maggie inleddes. Major Ernest Bald, vän till Edvard och en av Maggies före detta älskare, skickades regelbundet till Holloway Prison mellan juli och augusti 1923 för att medla mellan Maggie och hovet. Maggie gick slutligen med på att överlämna breven till diplomaten Clark Carr som verkade i Kairo där hon hade placerat dem i säkerhet.
Den 21 augusti reste Carr från Kairo till London. Edvard avbröt sin semester i skottska Balmoral i syfte att återvända till London över dagen för att hämta breven och bekräfta att alla fanns där. Det gjorde de naturligtvis inte. Maggie hade varit förutseende och sparat några av breven som försäkring om överenskommelsen som skulle rädda hennes liv blåstes av.
Exakt två månader efter skjutningen, den 10 september, åtalades Maggie för mordet på prins Ali och rättegången inleddes vid Old Bailey i London. Ett brev från utrikesministern Lord Curzon till hans fru avslöjar den oro som fanns kring fallet: ”Den franska flicka som sköt sin så kallade egyptiska prins i London och ska åtalas för mord, är den tjusiga kvinna som var prinsens ’kap’ i Paris under kriget och de är mycket oroliga för att han ska dras in. Hans namn måste hållas utanför.” Och så blev det. Edvards schema ändrades plötsligt. Istället för att fortsätta en resa i Storbritannien besökte han Kanada i september samtidigt som Maggies rättegång skulle äga rum.
På pappret var fallet mot Maggie vattentätt. Det fanns ett nyckelvittne, nattportiern, som bekräftade att han hade ertappat Maggie stående bredvid sin makes kropp med en pistol i handen. En vapenexpert vittnade om att det vapen Maggie hade använt, en .32 Browning halvautomatisk pistol, omöjligt hade kunnat avfyra tre skott automatiskt. Pistolen krävde en medveten, manuell rörelse för att avlossas mer än en gång. Hennes offentliga, våldsamma gräl med maken var välkända. Det fanns ingen tvekan – hon hade dödat prins Ali.
Det stod klart för alla att försvaret hade fått en tuff uppgift. Då gjorde sir Edward Marshall Hall entré. Han var en av sin tids mest ökända och skickliga advokater och hade anlitats för att försvara Maggie. För att dra uppmärksamheten från sin klient inledde han med ett formidabelt karaktärsmord på hennes döde make.
Hall beskrev Ali som en våldsam sadist som brukade attackera sin oskyldiga europeiska fru och att stackars Maggie hade agerat i självförsvar. Han antydde till och med att prinsen och Enani hade haft en homosexuell affär, vilket vid tiden ansågs vara bland det mest avskyvärda och ondskefulla man kunde tänka sig. Enligt Hall var Maggies enda och ”största misstag” att hon hade gift sig med en man som enbart betraktade henne som ett objekt som han kunde behandla precis som han ville.
Hall var en framstående talare vars teatraliska framträdanden ökade på den riggade rättegångens bluffaktor. I ett försök att förskräcka juryn hukade han sig inför dem i syfte att föreställa en hämndlysten Ali, morrande och hotfull. Han bytte snabbt position och spelade den vettskrämda Maggie. Han sträckte sig teatraliskt efter mordvapnet och låtsades avfyra det mot juryn som han menade skulle föreställa den farliga prinsen.
Maggies roll som den tårögda, utnyttjade frun gjorde underverk med att kollra bort juryn. Hon hävdade att hennes make hade förmått sitt tjänstefolk att spionera på henne, även när hon ”stod i begrepp att klä av sig”. Enligt Maggie hade livet som muslimsk fru förvandlat henne till en fånge i sitt eget hem, och det faktum att hon inte pratade engelska gjorde att hon såg ännu mer sårbar ut. Halls och Maggies version av händelserna stämde inte med vittnenas, men det spelade ingen roll. Prins Ali hade redan förvandlats till en ärkeskurk som alla tyckte bara fick vad han förtjänade.
Åklagarsidan ville attackera Maggies person på samma sätt som Hall hade gjort med Ali. De ville att juryn skulle vara medveten om att Maggie var en mästerlig bedragerska som lockade till sig förmögna män genom sin skicklighet som högklassig kurtisan. Domaren Rigby Swift tyckte annorlunda. Han ansåg att Maggies förflutna relationer, hennes karriär som prostituerad och hennes rykte som lycksökerska inte skulle presenteras för juryn.
Detta ändrade tveklöst på rättegångens utgång. Juryn fick bara ta del av en sida av historien, sidan som skildrade Maggie som en rädd och misshandlad fru som dödade sin farlige man för att rädda livet på sig själv. Det var uppenbart att hovet hade fått igenom sina önskemål i fallet. Rättegången var ett skämt, den riggades för att Maggie skulle frikännas till varje pris.
Det tog mindre än en timme för juryn att förklara Maggie icke skyldig. Hon var fri att gå trots att det stod klart att hon hade skjutit ihjäl sin make med tre skott. Domslutet hyllades i Storbritannien där allmänheten med stort intresse hade följt rättegången med kvinnan som hade blivit så illa behandlad av sin grymme make.
Egypterna var å sin sida rasande. Inte nog med att den här kvinnan hade gått fri efter mord på en av deras mest förmögna män, dessutom hade egyptiska mäns livsstil och karaktär svärtats ned av Halls passionerade och fantasieggande försvar av sin klient. Bluffen var uppenbar för alla som var insatta, men det fanns inget att göra åt saken.
Edvard namn hölls utanför rättegången och domslutet innebar att han kunde fortsätta med sin utsvävande livsstil. Maggie försvann till Paris där hon levde som kurtisan. Full av raseri försökte hon stämma prins Alis familj för att komma över hans efterlämnade tillgångar. Vid ett tillfälle påstod hon sig vara gravid med hans son som skulle ha ärvt hans väldiga rikedomar. Egypterna avslog hennes begär eftersom de ansåg att hon kallblodigt hade mördat sin make.
Detta hindrade inte Maggie att fortsätta bära titeln ” princess” under återstoden av sitt liv. Hon bodde i en lyxig lägenhet mittemot Ritz Hotel i Paris. Vid hennes död 1971 uppdagades det att hon hade levt på medel från fyra eller fem av sina älskare, av vilka en förstörde resten av Edvards brev åt henne. Edvard avled året därpå. Vidden av hans inblandning i en av 1900-talets största mörkläggningar avslöjades aldrig under hans livstid.
HALLS OCH MAGGIES VERSION AV HÄNDELSERNA STÄMDE INTE MED VITTNENAS, MEN DET SPELADE INGEN ROLL.