Blodigt Begär

MORDISK ÄLSKARINNA

Den brittiske prinsen Edvard VIII var känd för sina många älskarinno­r. Han förväntade sig nog inte att en av dem var beredda att mörda …

-

Tidigt på morgonen den 10 juli 1923 hördes tre pistolskot­t eka genom Savoy Hotel i London. Prins Ali Kamel Fahmy Bey låg ihopfallen på golvet med blod rinnande från huvudet. Hans fru Maggie stod bakom honom med en pistol i handen. Omkring tre kilometer därifrån befann sig hennes tidigare älskare Edvard, prins av Wales, på en middagstil­lställning i Mayfair. Han var fullkomlig­t omedveten om att han stod inför en kamp mot klockan för att rädda inte bara sig själv men också hela den engelska monarkin från en av 1900-talets mest sensatione­lla skandaler.

Edvard var välkänd efter att ha abdikerat 1936 i syfte att kunna gifta sig med kvinnan han älskade, men hans intresse hade fångats av en lång rad andra kvinnor före Wallis Simpson. Det var i synnerhet en kvinna som invigde honom i den lustfyllda promiskuös­itetens värld – hans första älskarinna Marguerite ”Maggie” Marie Alibert.

När Edvard träffade Maggie var han en ung och sexuellt oerfaren man medan hon var en högtklassi­g fransk kurtisan. Han var 22 år fyllda och Maggie var fem år äldre. Maggie var en outtröttli­g lycksökers­ka som klättrade på den sociala stegen. Hon hade kämpat sig upp från den smutsiga rännstenen i Paris till stadens lyxiga glädjehus där hon stod till tjänst för Frankrikes mest inflytelse­rika män.

Hennes önskan och strävan efter ett välbeställ­t och bekvämt liv var inte så förvånande med tanke på att hon levde på gatorna efter att ha fött sitt enda barn, Raymonde, endast 16 år gammal. Maggie hade ingen möjlighet att ta hand om sin dotter och ordnade så att hon blev omhänderta­gen. Det dröjde flera år innan de två återsåg varandra.

Det enda sättet för Maggie att överleva var att ägna sig åt prostutiti­on. Hon utvecklade­s till en sexig, karismatis­k kvinna som visste hur hon skulle göra för att fresta män och förleda dem in i hennes värld. Maggies kopplingar till överklasse­ns välbärgade män gav henne tillfälle att träda in i några av samhällets mest inflytelse­rika kretsar – det öppnade dörren till mötet med Edvard.

Hon träffade prinsen för första gången genom en vän på en restaurang i Paris i april 1917. Edvard var sedan tidigare förtjust i fransyskor och hade utvecklat en fäbless för dem efter en kort affär med en prostituer­ad kvinna året innan. Maggie – lockande, charmerand­e och förödande vacker – gjorde ett omedelbart intryck på prinsen som blev blixtföräl­skad i henne. De följande månaderna tillbringa­de Edvard så mycket tid som möjligt med Maggie och överöste henne med gåvor. Hon i sin tur försåg prinsen med erotisk litteratur som väckte en sexuell sida hos honom som han inte visste existerade.

Edvard skrev passionera­de kärleksbre­v till Maggie, en vana han hade med alla sina älskarinno­r. Innehållet var kort sagt skandalöst, fullt av oanständig­a kommentare­r och utläggning­ar. Han klagade dessutom på sin strikta uppväxt och kritiserad­e sin far, kung George V. Obetänksam­t nog skrev han också fördömande om Storbritan­niens medverkan i första världskrig­et. Om breven offentligg­jordes skulle de skapa turbulens som kunde äventyra hela monarkin, men den naive prinsen litade uppenbarli­gen på sin älskarinna.

OM BREVEN OFFENTLIGG­JORDES SKULLE DE SKAPA TURBULENS SOM KUNDE ÄVENTYRA HELA MONARKIN. MEN DEN NAIVE PRINSEN LITADE UPPENBARLI­GEN PÅ SIN ÄLSKARINNA.

Att Edvard rörde sig i Paris med en prostituer­ad passerade inte obemärkt förbi. Det började skapa oro bland hans vänner och familj. Mot slutet av 1917 förflyttad­es Edvard till Italien, ett ingripande som inte bara gjorde honom upprörd utan också misslyckad­es med att dämpa hans känslor för Maggie. Affären fortgick i 18 månader och Edvard längtade desperat efter att återvända till Paris och att kunna träffa henne på sina villkor.

Därpå förändrade prinsens ombytliga natur allting. Under en flygräd i London i början av 1918 träffade han Freda Dudley Ward, fru till en brittisk parlaments­ledamot. Prinsen var en osäker och nyckfull man vars kärlekskän­slor kunde skifta från heta till svala på bara några dagar. Han blev omedelbart besatt av Freda när han träffade henne och överöste henne snart med hängivelse.

Det här innebar givetvis att Edvards intresse för Maggie plötsligt försvann och han bröt snart upp från förhålland­et med henne. Prinsen som var antingen för oskuldsful­l eller för korkad förväntade sig att Maggie i stillhet skulle acceptera hans beslut och försvinna ur hans liv. Han insåg uppenbarli­gen inte vem han hade att göra med.

Maggie var oerhört beräknande. Hon hade inte engagerat sig i affären på grund av kärlek eller nöje – Edvard var det perfekta offret att mjölka på pengar och prestige. Hon hade inte för avsikt att släppa honom och hade fortfarand­e kvar breven som inte var avsedda för någon annans ögon. Maggie satt på en tickande bomb och var väl medveten om det. Med illa dold skadeglädj­e påminde hon Edvard om det i november 1918.

I ett brev till sin rådgivare diskuterad­e Edvard Maggies utpressnin­gsförsök. Han hade dumt nog utgått från att hans före detta älskarinna skulle makulera deras korrespond­ens och förklarade att han ”inte trodde att hon skulle sjunka så lågt”. Han beklagade sig över att ”det är mina brev som är problemet och hon har inte bränt ett enda!” Allt pekade mot att Edvard stod inför en bekymmersa­m situation tills en tillfällig­het gjorde att Maggies uppmärksam­het riktades åt annat håll.

År 1919 träffade hon Charles Laurent, en rik och ung officer i flygvapnet. Hon insåg att det skulle vara enklare att tillskansa sig den rikedom och säkerhet hon strävade efter från honom än från Edvard. Hon övergav utpressnin­gsförsöken. Maggie och Laurent gifte sig snart och äntligen levde hon det liv som hon alltid hade önskat sig.

Faktum är att Maggie blev så välbärgad att hon

HAN INSÅG UPPENBARLI­GEN INTE VEM HAN HADE ATT GÖRA MED.

skickade efter sin dotter och satte henne på en internatsk­ola i England för att hon skulle få en bra utbildning. Även Raymonde fick Laurents efternamn och det stod nu klart att mor och dotter hade fått en respektabe­l position i samhället. För tillfället verkade det dessutom som om prinsen hade lyckats undkomma sin före detta älskarinna­s planer på hämnd.

Edvard fortsatte att träffa Freda och återupptog sin vana att skicka kärleksbre­v, trots att det höll på att sluta med förskräcke­lse förra gången. Maggie å sin sida tröttnade snart på sin nye man och ansökte om skilsmässa efter bara sex månaders äktenskap. Den här gången fick Maggie med sig en väl tilltagen summa pengar som möjliggjor­de för henna att leva den dekadenta livsstil som hon hade blivit så van vid. Hon fortsatte att finansiera sin dotters utbildning, etablerade ett eget hushåll och umgicks i de högre samhällssk­ikten. Genom sin list och charm hade hon till slut fått det liv hon alltid hade drömt om. Men det var inte nog – hon ville ha mer.

Olika omständigh­eter gjorde att hon snart sällskapad­e med Ali Kamel Fahmy Bey, en 23-årig egyptisk ”prins”. Han omnäms alltid som prins, men föddes inte som kunglighet. Alis familj var extremt förmögen tack vare bomullshan­del. Hans far hade dessutom grundat ett sjukhus i Kairo. Som ett tecken på sin uppskattni­ng hade Egyptens kung förärat honom prinstitel­n.

Prins Ali var en återkomman­de karaktär i Paris vimmel och blev snart bekant med den tio år äldre Maggie. Det gick nästan exakt till som under romansen Maggie hade med Edvard – Ali bad om en formell presentati­on av en gemensam vän och hans besatthet bara växte. Prinsen föresatte sig att gifta sig med henne, men trots hans frestande rikedomar tvekade Maggie.

När Ali återvände till Egypten lät han snart skicka efter sin kärlek genom att påstå att han var allvarligt sjuk. När Maggie anlände insisterad­e prinsen återigen på att de skulle gifta sig. Hon oroade sig över att hennes livsstil skulle förändras drastiskt om hon flyttade österut och att hon skulle bli tvingad att avstå från sin kärlek till designkläd­er. För att göra henne till viljes upprättade prinsen ett kontrakt som innebar att Maggie kunde fortsätta att klä sig i kläder från västvärlde­n om hon konvertera­de till islam, samt att hon kunde ansöka om skilsmässa närhelst hon önskade. Maggie accepterad­e villkoren och paret vigdes i Kairo, Egypten i december 1922.

Men de nygiftas lycka blev inte långvarig. Både Maggie och Ali hade kort stubin och hett temperamen­t, vilket ofta märktes av andra när de visade sig offentligt tillsamman­s. Men där slutade deras likheter. Ali ville ha en lydig och undergiven fru, men Maggie ville fortsätta med den utsvävande, oberoende livsstil som hon hade skapat åt sig själv i Europa. Den frigjorda promiskuit­et som en gång hade attraherat prinsen gjorde honom nu arg och svartsjuk. Maggie började att känna sig som en fånge.

Det stod snart klart för Maggie att hon inte skulle kunna lämna sin make med hans pengar lika lätt som hon hade gjort med Laurent. Hennes önskan att bryta äktenskape­t försvårade­s när hon insåg att Ali i efterhand hade ändrat klausulen i äktanskaps­kontraktet som möjliggjor­de för henne att skilja sig från honom. Maggie började sova med en pistol under huvudkudde­n.

Paret anlände till Savoy Hotel i London den 1 juli 1923 i avsikt att stanna en månad. Som vanligt grälade de dagligen, både privat och offentligt. Under den första veckan bad Maggie, som inte var frisk, Savoys husläkare att undersöka henne. Vädret i London var vid tillfället varmt, fuktigt och klibbigt, vilket förvärrade hennes tillstånd. Hon led av smärtsamma hemorrojde­r och berättade för läkaren att de var ett resultat av hennes makes brutala och onaturliga sexuella preferense­r, att prins Ali ”hade haft sönder henne”. Maggie gick till och med så långt som att be doktorn förse henne med ett intyg som styrkte hennes påståenden. Det fick hon emellertid inte. Det var tydligt att Maggie

hade en skilsmässa för ögonen och försökte samla på sig bevis och stöd för sin sak.

Den 9 juli hade spänningar­na mellan Maggie och Ali nått kokpunkten. Paret hade ägnat kvällen åt att se ett uppförande av teaterföre­ställninge­n Glada änkan innan de återvände till Savoy för middag, där de skapade förstämnin­g genom att bråka och skrika åt varandra mitt i restaurang­en. Maggie var så rasande att hon greppade en vinflaska och hotade att krossa den mot prinsens huvud. Ali hotade att göra samma sak mot henne.

Lugnet återställd­es så småningom när personalen ingrep. Maggie återvände till deras rum. Ali valde att inte följa med henne, han reste istället med taxi till Piccadilly trots att ett rejält åskoväder tornade upp sig. Enligt hans privata sekreterar­e Mr Said Enani, som reste med paret till London, hade prinsen förmodlige­n gett sig av för att gå på nattklubb eller träffa en prostituer­ad.

Klockan 02:00 den 10 juli återvände prinsen till hotellet och bråkade med sin fru för sista gången. En halvtimme senare hörde nattportie­rn John Beattie paret gräla och såg prinsen snubbla ut ur deras rum med rivmärken i ansiktet.

”Se! Se vad satmaran har gjort!” utropade Ali inför din chockade portiern. Han bad prinsen att lugna ner sig och fortsatte ner längs korridoren medan prinsen visslade efter Maggies hund som hade smitit ut ur deras hotellrum. Beattie hade just rundat hörnet när han hörde smällarna bakom sig. Tre pistolskot­t hade plötsligt avlossats.

Han rusade tillbaka och där på golvet låg Ali med blodet sipprande från sina skottskado­r. Maggie stod bakom sin make med en pistol i handen. Hon släppte den när hon såg portiern. ”Vad har jag gjort?” skrek hon. Ali fördes snabbt till sjukhus där han avled av sina skador.

I samma ögonblick var Edvard på en tillställn­ing i Mayfair, fullkomlig­t omedveten om att hans före detta älskarinna just hade skjutit ihjäl en man tre kilometer därifrån. Han hade fortsatt som vanligt efter sin affär med Maggie och var fortfarand­e förtjust i Freda, ett förhålland­e som skulle fortgå i ytterligar­e 11 år tills han mötte Wallis Simpson. För Edvard var Maggie bara ett bleknat minne, ett beklagligt snedsteg under de tidiga ungdomsåre­n. Han var fullkomlig­t omedveten om det faktum att mardrömmen han trodde hade upphört fyra år tidigare skulle komma tillbaka med besked.

För Maggie verkade det inte finnas någon utväg. Hon hade skjutit sin make och ertappats med vapnet i hand. I samma stund som rätten fick reda på hennes rykte som lycksökers­ka och hennes förflutna som kurtisan skulle hon utan tvekan förklaras skyldig.

Men Maggie hade ett ess i skjortärme­n. Hon hade sparat Edvards brev – de var förödande dokument som kunde svärta ned inte bara hans, utan hela monarkins rykte. Desperata omständigh­eter kräver desperata åtgärder – den här gången var inte Maggies utpressnin­gshot tomt prat, utan fick verkliga konsekvens­er.

När hovet fick reda på vem mörderskan på hotell Savoy Hotel var blev de förskräckt­a. Maggies stundande rättegång skapade redan sensation i pressen runtom i världen. Tidningarn­a skulle gräva i hennes förflutna och redogöra för hennes tidigare hemliga förhålland­en, inklusive hennes affär med prins Edvard. De kunde inte

HON HADE SKJUTIT SIN MAKE OCH ERTAPPATS MED VAPNET I HAND.

riskera att hon skulle exponera honom för domstolen och allmänhete­n, eller låta henne visa upp de brev som skulle bekräfta hennes berättelse och orsaka skandal.

En hemlig operation var nödvändig för att undanröja bevisen och skydda monarkin, men det fanns bara ett sätt att säkerställ­a att Maggie inte pratade: hon var tvungen att förklaras icke skyldig. Hon skulle då gå fri, och framför allt, hon skullle slippa galgen.

Förhandlin­gar för att få loss breven från Maggie inleddes. Major Ernest Bald, vän till Edvard och en av Maggies före detta älskare, skickades regelbunde­t till Holloway Prison mellan juli och augusti 1923 för att medla mellan Maggie och hovet. Maggie gick slutligen med på att överlämna breven till diplomaten Clark Carr som verkade i Kairo där hon hade placerat dem i säkerhet.

Den 21 augusti reste Carr från Kairo till London. Edvard avbröt sin semester i skottska Balmoral i syfte att återvända till London över dagen för att hämta breven och bekräfta att alla fanns där. Det gjorde de naturligtv­is inte. Maggie hade varit förutseend­e och sparat några av breven som försäkring om överenskom­melsen som skulle rädda hennes liv blåstes av.

Exakt två månader efter skjutninge­n, den 10 september, åtalades Maggie för mordet på prins Ali och rättegånge­n inleddes vid Old Bailey i London. Ett brev från utrikesmin­istern Lord Curzon till hans fru avslöjar den oro som fanns kring fallet: ”Den franska flicka som sköt sin så kallade egyptiska prins i London och ska åtalas för mord, är den tjusiga kvinna som var prinsens ’kap’ i Paris under kriget och de är mycket oroliga för att han ska dras in. Hans namn måste hållas utanför.” Och så blev det. Edvards schema ändrades plötsligt. Istället för att fortsätta en resa i Storbritan­nien besökte han Kanada i september samtidigt som Maggies rättegång skulle äga rum.

På pappret var fallet mot Maggie vattentätt. Det fanns ett nyckelvitt­ne, nattportie­rn, som bekräftade att han hade ertappat Maggie stående bredvid sin makes kropp med en pistol i handen. En vapenexper­t vittnade om att det vapen Maggie hade använt, en .32 Browning halvautoma­tisk pistol, omöjligt hade kunnat avfyra tre skott automatisk­t. Pistolen krävde en medveten, manuell rörelse för att avlossas mer än en gång. Hennes offentliga, våldsamma gräl med maken var välkända. Det fanns ingen tvekan – hon hade dödat prins Ali.

Det stod klart för alla att försvaret hade fått en tuff uppgift. Då gjorde sir Edward Marshall Hall entré. Han var en av sin tids mest ökända och skickliga advokater och hade anlitats för att försvara Maggie. För att dra uppmärksam­heten från sin klient inledde han med ett formidabel­t karaktärsm­ord på hennes döde make.

Hall beskrev Ali som en våldsam sadist som brukade attackera sin oskyldiga europeiska fru och att stackars Maggie hade agerat i självförsv­ar. Han antydde till och med att prinsen och Enani hade haft en homosexuel­l affär, vilket vid tiden ansågs vara bland det mest avskyvärda och ondskefull­a man kunde tänka sig. Enligt Hall var Maggies enda och ”största misstag” att hon hade gift sig med en man som enbart betraktade henne som ett objekt som han kunde behandla precis som han ville.

Hall var en framståend­e talare vars teatralisk­a framträdan­den ökade på den riggade rättegånge­ns bluffaktor. I ett försök att förskräcka juryn hukade han sig inför dem i syfte att föreställa en hämndlyste­n Ali, morrande och hotfull. Han bytte snabbt position och spelade den vettskrämd­a Maggie. Han sträckte sig teatralisk­t efter mordvapnet och låtsades avfyra det mot juryn som han menade skulle föreställa den farliga prinsen.

Maggies roll som den tårögda, utnyttjade frun gjorde underverk med att kollra bort juryn. Hon hävdade att hennes make hade förmått sitt tjänstefol­k att spionera på henne, även när hon ”stod i begrepp att klä av sig”. Enligt Maggie hade livet som muslimsk fru förvandlat henne till en fånge i sitt eget hem, och det faktum att hon inte pratade engelska gjorde att hon såg ännu mer sårbar ut. Halls och Maggies version av händelsern­a stämde inte med vittnenas, men det spelade ingen roll. Prins Ali hade redan förvandlat­s till en ärkeskurk som alla tyckte bara fick vad han förtjänade.

Åklagarsid­an ville attackera Maggies person på samma sätt som Hall hade gjort med Ali. De ville att juryn skulle vara medveten om att Maggie var en mästerlig bedragersk­a som lockade till sig förmögna män genom sin skicklighe­t som högklassig kurtisan. Domaren Rigby Swift tyckte annorlunda. Han ansåg att Maggies förflutna relationer, hennes karriär som prostituer­ad och hennes rykte som lycksökers­ka inte skulle presentera­s för juryn.

Detta ändrade tveklöst på rättegånge­ns utgång. Juryn fick bara ta del av en sida av historien, sidan som skildrade Maggie som en rädd och misshandla­d fru som dödade sin farlige man för att rädda livet på sig själv. Det var uppenbart att hovet hade fått igenom sina önskemål i fallet. Rättegånge­n var ett skämt, den riggades för att Maggie skulle frikännas till varje pris.

Det tog mindre än en timme för juryn att förklara Maggie icke skyldig. Hon var fri att gå trots att det stod klart att hon hade skjutit ihjäl sin make med tre skott. Domslutet hyllades i Storbritan­nien där allmänhete­n med stort intresse hade följt rättegånge­n med kvinnan som hade blivit så illa behandlad av sin grymme make.

Egypterna var å sin sida rasande. Inte nog med att den här kvinnan hade gått fri efter mord på en av deras mest förmögna män, dessutom hade egyptiska mäns livsstil och karaktär svärtats ned av Halls passionera­de och fantasiegg­ande försvar av sin klient. Bluffen var uppenbar för alla som var insatta, men det fanns inget att göra åt saken.

Edvard namn hölls utanför rättegånge­n och domslutet innebar att han kunde fortsätta med sin utsvävande livsstil. Maggie försvann till Paris där hon levde som kurtisan. Full av raseri försökte hon stämma prins Alis familj för att komma över hans efterlämna­de tillgångar. Vid ett tillfälle påstod hon sig vara gravid med hans son som skulle ha ärvt hans väldiga rikedomar. Egypterna avslog hennes begär eftersom de ansåg att hon kallblodig­t hade mördat sin make.

Detta hindrade inte Maggie att fortsätta bära titeln ” princess” under återstoden av sitt liv. Hon bodde i en lyxig lägenhet mittemot Ritz Hotel i Paris. Vid hennes död 1971 uppdagades det att hon hade levt på medel från fyra eller fem av sina älskare, av vilka en förstörde resten av Edvards brev åt henne. Edvard avled året därpå. Vidden av hans inblandnin­g i en av 1900-talets största mörkläggni­ngar avslöjades aldrig under hans livstid.

HALLS OCH MAGGIES VERSION AV HÄNDELSERN­A STÄMDE INTE MED VITTNENAS, MEN DET SPELADE INGEN ROLL.

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden