MORDET PÅ EN PLAYBOYMODELL

Dorothy Stratten förtrollade tre män – en utvecklade henne, en regisserade henne och en mördade henne.

Hon var bara 17 år och omedveten om sin blomstrande skönhet. Hon arbetade på ett snabbmatsställe i en ruffig stadsdel. Hon var blyg, okänd och saknade ambitioner. En ung man satt på en plaststol, som hynotiserad av den blonda skönheten i uniform. Han sa till sin kompis: ”Jag skulle kunna tjäna bra med pengar på den där tjejen.”

Inom kort använde sig den 26-årige hallicken Paul Snider av varje uns av sin beräknande list för att omvandla och exploatera den naiva servitrisen. Nej, han ville inte att hon skulle gå på gatan som de övriga tjejerna. Hon var speciell och Snider hade stora planer den här gången – mittuppslag i Playboy, skådespeleri ... Hon skulle kunna bli en stjärna vars kändisskap skulle förse honom med den förmögenhet och de kontakter som han förtjänade.

Hans instinkt visade sig stämma. Snart inledde hans ”upptäckt” resan mot stjärnstatus med en hastighet som gjorde honom yr och som roade henne. Han var snabb att be om hennes hand, vilket gjorde att en rad möjligheter nu låg framför honom på ett sätt som den girige Snider tidigare bara kunde ha drömt om. Priser, filmer, agenter, producenter – kändislivet låg framför dem och snart skulle Playboy Mansion bli hennes hem. Han ville åka till Los Angeles, men staden var inte ett dugg intresserad av honom. När Hollywood öppnade sin armar för den bländande marionetten sattes en handflata i ansiktet på hennes demoraliserade dockspelare. Nu var det större spelare som höll i trådarna. Hon var det nya, heta namnet på allas läppar i filmindustrin.

Men efter en eftermiddag i augusti 1980 skulle allmänheten i Amerika, världen utanför Hollywood-bubblan, för alltid känna till hennes namn – inte på grund av hennes skönhet, talang eller lovande karriär, utan för att hon mördades kallblodigt av den man som hade upptäckt henne. Hennes namn var Dorothy Stratten.

Så skapas en playboymodell

För den som är under 50 år klingar hennes namn kanske inte bekant, men mot slutet av 1970- och början av 1980-talet var hon exakt den person Hollywood letade efter för att representera en ny era. Den vilda och syndiga discoeran var på väg ut och producenterna letade efter en ny skara kvinnliga aktriser som kunde förmedla en glamorösare bild, uppvisa lite huslighet och vara lite mer eftertänksamma än 1970-talets frigjorda stjärnor. Manegen var krattad för Dorothy Stratten.

Hon visade en vänlighet, värme och charm som kontrasterade mot hennes tuffa uppväxt i Vancouver, British Columbia. Hon föddes som Dorothy Hoogstraten 1960. Hennes holländske far övergav hennes mor och yngre bror när hon var tre år gammal. Modern gifte om sig och hon fick halvsystern Louise, men när hennes styvfar bröt hennes brors arm i ett våldsamt utbrott flydde Dorothys mor med barnen.

Modern hade tre jobb för att kunna finansiera ett litet hus i Vancouvers ruffiga östra kvarter och den unge Dorothy ägnade sina unga år åt diverse förpliktelser som att ta hand om de yngre syskonen och gå i skolan. Hon fick toppbetyg, men var naiv och saknade självförtroende. Hon trodde gott om andra människor och när hon förvandlades från en tafatt tonåring till en blomstrande kvinna hade hon ingen aning om vilken effekt det fick på män.

Hon serverade på glassbaren Dairy Queen i östra Vancouver när Paul Snider kom in genom dörren en eftermiddag 1977. Han var känd som ”den judiska hallicken” i grannskapet. Snider hade ägnat sig åt koppleri i staden under flera år. Han hade försökt – och misslyckats med – att göra sig en förmögenhet i Los Angeles och var nu tillbaka i hemstaden med svansen mellan benen. Han var som förföljd av otur. Då råkade han få syn på Dorothy.

Efter att ha tvingat till sig en presentation charmade han sig in i det tomrum som fanns efter fadersfiguren som saknades i hennes liv. Dorothy hade bara haft en pojkvän och till skillnad från alla omogna elever i skolan dök det upp en man som åtminstone gav prov på viss mognad. I sin Pulitzerprisvinnande artikel Enplayboymodells död skrev Teresa Carpenter: ”Det har aldrig funnits tillräckligt med pengar för att köpa trevliga

saker. Och nu betalade Paul för hennes kläder. Han gav henne en topasring med diamaner. Hon kunde fly undan till hans ställe, en flådig lägenhet med infällda spotlights, växter och mörkt vinröda möbler. Han köpte vin och lagade middag. Efteråt ordnade han varm toddy och spelade gitarr för henne. Offentligt var han en odräglig skrytmåns. Privat kunde han vara en känslosam, kramig judisk pojke.”

Det var i det här läget som maskineriet i Sniders entreprenörsinne började rassla igång. Han övertalade Dorothy att posera vid professionella fotosessioner. Han visste att Playboy letade efter en playmate till sitt 25-årsjubileum, varför inte denna strålande tonåring? Dorothy var under 18 så Snider förfalskade hennes mammas signatur och skickade in bilderna.

Ett telefonsamtal från playboy mansion

Samtalet från Playboy Mansion kom genast. Hugh Hefner såg till att tonåringen kom till Los Angeles. ”Det var en stor dag för mig”, sa Dorothy i en tv-intervju strax därpå. ”Jag fick flyga dit på en söndag, första gången jag var i ett flygplan, de provplåtade mig samma dag. Jag fick komma upp till Hefners herrgård samma dag, det var väldigt spännande, väldigt nervigt.”

Hefner blev förtjusad av den rara och oskyldiga gudinnan. Men det fanns andra som blev oroliga. ”Hon var så angelägen, så skör, att jag genast kände att den här tjejen måste skyddas”, berättade Playboys dåvarande bildredaktör Marilyn Grabowski för tv-kanalen Biography Channel. ”Jag träffade många naiva flickor från småstäder, men Dorothy slog alla rekord.”

Hefner såg samma löftesrika kvaliteter i bilderna och i hennes person som Snider hade upptäckt på Dairy Queen flera månader tidigare. Men det var något mer. Trots att hon var en playboymodell, en utvikstjej, lyckades Dorothy utstråla både oskuldsfullhet och glamor. Hon var rar, vacker och såg 5–10 år äldre ut än sina 18 år. Dorothy var inte dum, men hon trodde alltid det bästa om människor.

Hefner utsåg inte Dorothy till den playboymodell som fick representera 25-årsjubileet, men hon kom på en hedrande andraplats. Han lät dock meddela att hon skulle bli månadens playmodell i augusti 1979. Därför var hon tvungen att flytta till en stuga som hörde till Playboy Mansion. Dorothy förkortade sitt namn till Stratten. Hon hade förvandlats från servitris på Dairy Queen till skönhetsdrottning nästan utan ansträngning, allt tack vare hennes naturliga och otvungna elegans. Med sin lediga charm lyckades Dorothy Stratten på några månader med vad andra kvinnor förgäves hade ägnat åratal åt att få: en topposition i Hugh Hefners imperium.

När Snider fick höra nyheterna flög han genast från Vancouver till Los Angeles. Han befarade att hans gyllene gås skulle flyga sin väg och ville desperat bibehålla kontrollen, så han övertalade den nu något försiktigare Dorothy att gifta sig med honom. Dorothy kläckte nyheten för en ogillande

Hefner. Han lät kolla upp Snider och förargades av småskurkens register, men det fanns inget han kunde göra. Dorothy kände att hon stod i skuld till mannen som hade upptäckt henne, så den unga Dorothy och Snider gifte sig i Las Vegas den 1 juni 1979.

Hugh Hefner uppgav senare för Biography Channel: ”Vad man än kunde säga om Dorothy så gällde det motsatta för Paul. Dorothy gjorde ett fantastiskt intryck, alla älskade henne. Och nästan alla ogillade Paul.” Paul tolererades tack vare sin charmiga fru. Han befann sig på Playboy Mansion många dagar den sommaren, men Hefner höll sig på avstånd. När Dorothys stjärna började lysa stannade Snider kvar som en ovälkommen gäst. Han visste om det och fruktade att han skulle tappa kontrollen över sin fru och hennes framtida förmögenhet. ”Han var besatt av henne. Han följde med överallt, höll koll på allt hon gjorde. Jag sa till Paul att han höll på att kväva henne, men det här handlade om ett djupt psykologiskt och känslomässigt behov hos honom. Han investerade allt i denna enda relation”, berättade hans vän Chip Clark senare.

Hefner hade alltid drömt om att någon av hans modeller skulle ha framgångar på flera plan, att någon kvinna han upptäckte skulle bli mer av en mainstreamkändis. Berömda aktriser hade klätt av sig i hans tidning, men han hade aldrig lyckats göra en stjärna av någon helt okänd.

Från mittuppslag till bioduk

Snart blev Dorothy erbjuden filmroller. Hon var med i tv-serier som Buckrogers och Fantasy Island. Hon hade även biroller i filmerna Americathon och Skatetown,usa. I horisonten fanns en huvudroll. Visst, det handlade bara om science fiction-b-filmen Galaxina, men det var ändå en huvudroll.

Och det var en filmskapare som i grunden skulle ändra hela Dorothy Strattens liv. Det skedde under en fest på Playboy Mansion. In trädde den 40-årige regissören Peter Bogdanovich som några år tidigare hade rönt stora framgångar med sin film från 1971, Thelastpictureshow. Han blev som förtrollad av Dorothy och började prata med henne. Hon undrade vad han arbetade med, fullständigt omedveten om hans talang och rykte.

Bogdanovich arbetade på en film som skulle börja filmas följande år med bland andra Audrey Hepburn och John Ritter på rolllistan. Titeln var Theyalllaughed. ”Jag utgick från en liten roll som hade varit med i filmen och funderade på att utvidga den och ändra på storyn. Allt tack vare henne”, berättade Bogdanovich senare.

Snider kallade sig för Dorothys manager, men det stod klart att de större aktörerna skötte hennes affärer. ”Han kunde aldrig jämföra sig med någon av filmproducenterna eftersom han inte hade de ekonomiska medlen, de fina husen, bilarna, kontakterna”, sa hans bror Jeff. ”När en person känner sig otillräcklig och känner det inom sig, men inte säger något och försöker hålla masken – det är förmodligen precis det han gjorde. Han höll masken. På insidan grät han.” Detta bekräftades när en annan av hans fantasifulla planer på att bli rik togs från honom. Snider grundade en ensemble med manliga strippare och började marknadsföra dem i Los Angeles. Han kallade dem för The Chippendales, men inom kort blev han utmanövrerad av sina affärskollegor.

Dorothy reste till New York för att börja filma för Theyalllaughed. Hon och Bogdanovich kysstes i smyg i Los Angeles och det utvecklades snart till en fullskalig kärleksaffär på Manhattan. Hon flyttade inom kort in i hans hotellsvit. Snider lämnades med sina drömmar om framgång i Los Angeles och alla hennes inkomster betalades genom ett förvaltningsbolag som han, hennes

make, inte kunde styra över.

Dorothy utsågs till årets playboymodell 1980 och blev först med att inneha titeln under detta nya, annorlunda, mer eftertänksamma decennium. Därtill vann hon motsvarande 100 000 dollar i kontanter och priser, bland annat ett lyxbadkar, en bil och en minkpäls. En påkostad fest hölls på Playboy Mansion. Hon höll ett tal där hon tackade sin ”andra hälft”, men hon syftade inte på sina make som satt och blängde i publiken, utan på fotografen Mario Casilli.

När hon senare satt och tittade i en bok med bilder på henne inför den samlade pressen försökte Snider ta hennes hand. Hon drog försiktigt undan den och bad en av de anställda på Playboy att avlägsna honom från henne.

paranoid make

Dorothy åkte på en promotionturné och befann sig i sin hemstad Vancouver när hennes advokater skickade ett brev till Snider med krav på skilsmässa. Hon avslutade deras gemensamma konto och han var plötsligt helt avskuren. När Dorothy återvände till New York för att avsluta filmningen till Theyalllaughed skickade Snider dit två vänner för att spionera på henne. De bekräftade att hon bodde i Bogdanovichs svit om nätterna.

Sista droppen var när han försökte ta sig in på Playboy Mansion, men vägrades tillträde. Los Angeles hade öppnat sina dörrar för Dorothy Stratten men slängt dem i ansiktet på Snider.

Som så ofta i dystra historier återspeglade verkligheten fiktionen. Snider anlitade en privatdetektiv som skulle hålla ett öga på Dorothy när hon återvände till Los Angeles. Storyn i Theyall Laughed innehåller privatdeckare och äktenskaplig otrohet. Detektiven skuggade Dorothy i flera dagar. Det var dags för intensiva förhandlingar gällande framtida roller – det fanns en möjlighet att få spela i Charliesänglar och ett erbjudande om att spela Marilyn Monroe i en tv-film. Samtidigt köpte Snider ett hagelgevär av märket Mossberg efter att ha sett reklam för det i San Fernando Valley.

Den 30 juli väntade han utanför Bogdanovichs bostad i Bel Air. Regissören och Dorothy återvände inte just den kvällen, så Snider avfyrade två salvor mot byggnaden. Dorothy gick med på att träffa Snider torsdagen den 14 augusti i den bostad som Snider hyrde tillsammans med en doktor. Hon berättade inte för Bogdanovich att hon skulle träffa sin bortstötta och allt mer instabila make, men hon släppte av sin syster Louise vid stranden och sa att hon skulle plocka upp henne igen klockan 14:00.

Dorothy anlände till Sniders hus klockan 12:30. Det var ett beige hyreshus i två våningar intill en motorväg. Hans sovrum låg på bottenvåningen. Klockan 14:00 väntade Louise Stratten på stranden på att Dorothy skulle plocka upp henne. Men systern dök aldrig upp.

Senare på eftermiddagen försökte privatdetektiven nå Snider via telefon. Ingen svarade. På kvällen återvände Sniders lägenhetskompis. Han blev alltmer orolig över det konstanta ringandet i Sniders sovrum och bröt sig in. I polisrapporterna står att det fanns blod på rummets väggar. Båda kropparna var nakna. Dorothy satt på huk över sängen med knäna på golvet. Hon hade skjutits en gång, ovanför vänsterögat. Hennes skalle hade splittrats. Döden måste ha varit ögonblicklig. Efter att ha tagit Dorothys liv hade Snider tagit vad som fanns kvar av hennes värdighet genom att förgripa sig på hennes lik. Hans blodiga handavtryck återfanns på hennes skinkor och vänstra ben.

Snider låg på golvet med ansiktet mot geväret. Han hade skjutit sig i huvudet. I sina blodiga händer höll han långa, blonda hårstrån.

Privatdetektiven kom dit före polisen. Han ringde Hefner som berättade den hemska nyheten för Bogdanovich över telefon. Det här var den mörkaste dagen i Playboys långa historia och är det än i dag. De försökte desperat dra tillbaka bilderna på Dorothy från den senaste utgåvan, men det var för sent. Den hade redan gått i tryck. Playboymodeller hade dött eller tappat greppet förut, men Dorothy Stratten hade påverkat Hefner på ett sätt som få andra av hans modeller hade. Det finns inget som tyder på att de hade en sexuell relation. Han sa att hon inte var ”en lösaktig kvinna”. Troligare är att han betraktade

henne som en dotter. Och Bogdanovich? Han var förstörd. Han var tvungen att sitta flera månader i klipprummet och redigera filmen med sin älskade, se hennes ansikte och kropp på skärmen framför sig. Theyalllaughed floppade. Den är mer känd för det fruktansvärda mordet än för några artistiska kvaliteter. Bogdanovich stöttade Dorothys familj. Han åkte till Vancouver och ägnade fyra år åt att skriva en bok om Dorothy med titeln Thekilling Oftheunicorn. År 1988 gifte sig den 49-åriga regissören med Dorothys syster Louise som var 20 vid det laget. Äktenskapet varade i 13 år.

Tre män hade med olika intentioner kämpat för att kontrollera Dorothy Stratten. Ingen av dem verkade ha hennes bästa för ögonen. Playboykejsaren såg henne som ett medel att modernisera sitt imperium. Regissören blev betuttad i en formbar kvinna som var hälften så gammal som han själv. Och så mannen som ”upptäckte” henne. Han såg en förmögenhet i henne, en biljett till ett liv i sus och dus. Om inte han kunde få henne skulle ingen heller få henne. Hon var hans skapelse. Hon var hans. Dorothy Stratten fick endast 20 år gammal betala med sitt liv för sin paranoide och narcissistiska makes tillkortakommanden.