EN DÅLIG DAG PÅ JOBBET

Patrick Henry Sherrill utförde en massaker på sin arbetsplats och lämnade 14 döda personer efter sig.

En särskild slags brottsfall är när missnöjda arbetstagare uttrycker sitt raseri och sin extrema frustration genom våldsamma och blodiga handlingar på arbetsplatsen. En ovanligt makaber incident av det slaget ägde rum den 20 augusti 1986 när 44-årige Patrick Henry Sherrill var på vippen att få sparken från sitt jobb som brevbärare. Han hade varit anställd på postkontoret i Edmond, Oklahoma sedan april 1985. Dagen innan hade Sherrill och hans överordnade haft ett första möte i en disciplinär process.

Han presterade i underkant på jobbet och ledningen hade informerat honom om det. Senare avslöjade fackrepresentanten Gene Bradshaw från Oklahoma Citys gren av brevbärarnas fack att Sherrill hade kontaktat organisationen efter mötet och krävt att få bli förflyttad till ett annat postkontor. ”Han var mycket, mycket arg. Han svor och sa att han ville bli förflyttad”, uppgav Gene Bradshaw. Men just den här morgonen – dagen då han blev uppmanad att prestera bättre – hade ingen någon aning om vad det skulle leda till.

Beväpnad med tre pistoler i en postsäck, bland annat en .45-kalibers revolver, gick Sherrill lugnt in på postkontoret genom bakdörren. Ungefär 80 av hans kollegor fanns på plats och sorterade post inför dagens utdelningsrundor.

Utan förvarning började han skjuta i det största sorteringsrummet. Sherrill var van vid skjutvapen efter sin tid hos marinen under det tidiga 1960-talet och som medlem i Oklahoma Air National Guard.

Brevbäraren Ron Blackwell var en av dem som förberedde sin utdelningsrunda. Han överlevde. Han sa att de första skotten lät som om någon hade tappat en bricka på golvet. ”Sen sa någon ’han har en pistol’ och alla började springa ut”, berättade han för media.

Ingen hade varit med om något liknande. Kroppar låg utspridda på golvet. De flesta av de dödade låg nära sina arbetsstationer vilket indikerar att de aldrig hade någon chans att fly. Sherrill avrättade dem kallblodigt. Sedan begick han självmord. Skälet till att han utförde en så chockerande och desperat handling får vi aldrig helt säkert veta.

I artiklarna som följde på massmordet beskrevs allmänheten i Oklahoma som ”törstande efter information” om vad som hade hänt på postkontoret. Dådet ledde till nationella och internationalla rubriker. För första gången på 20 år köpte folk en extrautgåva av tidningen Daily Oklahoman från tidningspojkar som stod och ropade ”extra, extra” på Edmonds gathörn.

Stadens borgmästare Randel Shadid sa till media: ”Man läser om att den här sortens vansinne sker på andra platser, men det springer omkring dårar överallt. Vi beklagar att det hände här.”

Den överlevande postanställde Diane Mason berättade för Associated Press att hon kröp ihop på golvet och gjorde sig så liten som möjligt efter att ha hört de första skotten. ”Han kom allt närmare … Han stannade och sedan hörde jag hans fotsteg försvinna bort”, berättade Diane Mason. ”Det är ett mirakel att han inte sköt mig.” Hon berättade vidare att det var knäpptyst på kontoret mellan skotten och att det luktade krut.

Postkontoret öppnade igen bara 24 timmar efter massakern. Posten var tvungen att delas ut och de anställda ville hylla sina skadade och döda kollegor genom att fullfölja sina plikter. Earl Artis, regionschef på USPS, sa att alla anställda på postkontoret i Edmond erbjöds att ta ledigt, men alla utom en stannade på sina poster. En av dem, Ron Blackwell, sa att det var ”ganska kusligt”. ”Det var tomma stolar … En ödslig känsla”, berättade han. ”Dagen var väldigt lång och plågsamt tyst … Det fanns inget av det småprat som vanligen förekommer här.”

Många människor kom förbi postkontoret för att se till de kvinnor och män som levererade deras post. Många av Edmonds invånare band

DE FLESTA AV DE DÖDADE LÅG NÄRA SINA ARBETSSTATIONER VILKET INDIKERAR ATT DE ALDRIG HADE NÅGON CHANS ATT FLY.

gula band runt sina brevlådor som hyllning till de fallna postanställda. Och dagarna efter blodbadet började landet och världen att få mer information om gärningsmannen som släckte 14 liv.

Patrick Sherrill kallades för ”galne Pat” av sina grannar. Han var en stark och kraftig man vilket gjorde att vissa av grannbarnen kallade honom för ”fete Pat”. Han brukade bära kamouflagekläder och cyklade själv på en tandemcykel. Sherrill hade bott med sin åldrande mor i ett enkelt hus i 20 år, och när hon dog 1978 blev han ännu mer isolerad

När Sherrill gick i high school spelade han rugby. Hans gamla lagkamrater och tränare mindes honom som en hårt arbetande idrottsman som var tystlåten och blyg. Don Roberts som spelade i samma lag som Sherrill vid Harding High School uppgav för Thenewyorktimes att han blev chockad över Sherrills dåd.

Den lokale juristen Janet Cox, som träffade Sherrill när hon tog hand om moderns testament på 1970-talet berättade för Thenewyorktimes att han ibland kom förbi hennes kontor för att se hur hon mådde. Janet Cox berättade för reportern William Robbins att hon misstänkte att Sherrill var känslomässigt skadad. ”Jag jobbar mycket med ungdomsbrottslingar och han hade den där blicken, den som man ser hos ett ensamt, övergivet barn som har lämnats av sina föräldrar.”

Andra som kände till Sherrill berättade om en man som strök omkring på gatorna nattetid i sina kamouflagekläder och kikade in genom fönster. Ibland klippte han gräset vid midnatt. Sherrill påstods också ägna sig åt djurplågeri. Somliga sa att han stal husdjur och använde dem som byte åt sin dalmatinerhund Freckles.

Vince Furlong, en kontorsanställd som överlevde skjutningen, sa att Sherrill inte gjorde bra ifrån sig på jobbet. ”Han rörde till det och gjorde sedan samma misstag igen”, berättade han för Los Angelestimes. ”En gång tog han min runda. Han visste inte hur man betedde sig som brevbärare. Han var otrevlig mot folk på gatan. Folk var arga på mig nästa dag när han hade delat ut posten.”

Den brittiska tidningen Thesundaytimes avslöjade att Sherrill hade tjänstgjort två veckor vid RAF Mildenhall, Bury St Edmunds, England, med Oklahoma Air National Guard under deras årliga träning månaden innan masskjutningen. Thesundaytimes pratade med människor som hade varit vid Mildenhall och träffat Sherrill. En av dem var sergeant Christine Dort, då 24 år gammal, som var brandmansinstruktör och hade tillbringat en hel del tid med Sherrill. Sherrills roll under de två veckorna hade varit att genomföra klassrumsdemonstrationer och sedan hålla till vid skjutbanorna. Enligt luftvapnets officiella yttrande som svar på artikeln utförde Sherrill ”vapenträning, främst med M-16, standardgeväret i Amerikas beväpnade styrkor. Kursen han höll i bestod av en timmes klassrumsinstruktioner plus en halvtimme på skjutbanan där omkring 50 rundor ammunition avlossades”. Sergeant Dort sa att Sherrill var ”en mycket trevlig och glad man som alltid skämtade med de övriga instruktörerna”.

En annan person som träffade Sherrill var en av kvinnorna som jobbade på hotellet som han bodde på under sin vistelse i England. Hon berättade för Thesundaytimes att Sherrill var ”en tystlåten man som inte sa så mycket, men som definitivt inte verkade vara neurotisk”. Oklahoma Air National Guard var snabba med att svara på frågan om det hade funnits några varningssignaler innan tragedin. Major general Bob Morgan, generalsekreterare vid Oklahoma National Guard, uppgav vid en presskonferens två dagar efter massakern att det inte hade funnit några indikationer på att Sherrill var olämplig för sina uppgifter. ”Han hade utfört sin militärtjänst hos Oklahoma Air National Guard till belåtenhet”, förklarade Morgan. ”Han hade tilldelats en utmärkelse för gott uppförande och en medalj för att han hade varit närvarande vid Oklahoma National Guard till hundra procent. Det fanns inga rapporter, inklusive medicinska, som hindrade honom från att vara med i styrkan eller i skjutövningsprogrammet.” Två av de pistoler som Sherrill använde för att döda sina kollegor fick han från National Guard för att använda dem i en prickskyttetävling.

Så vad är det för slags person som utför ett brott av det här slaget? Dagarna efter massakern kämpade journalisterna för att pussla ihop bitarna som skulle kunna ge ett svar på varför den inträffade. Thedallastimesherald pratade med psykiatern Harley Stock som var rättsmedicinsk professor vid det stora sjukhuset i Ypsilanti, Ohio. Doktor Stock menade att Sherrill förmodligen var en enstöring, att han interagerade dåligt med andra och hade en jobbhistorik som visade att han inte stannade länge på varje arbetsplats.

”Han saknade självkontroll. Den här sortens människor är ofta hjälplösa och hopplösa”, sa doktor Stock till tidningen. ”De försöker få kontroll över sitt liv genom att ta kontroll över andras. Och har man ett vapen kan man kontrollera andra människor.” Doktor Stock hade också rätt i att Sherrill hade en bakgrund inom det militära, vilket har visat sig vara

en vanlig gemensam nämnare hos massmördare. Sherrills slutliga handling – självmordet – är också ett signum hos den sortens förövare. ”Den här killen tyckte nog att han lämnade jordelivet ärofullt”, menade doktor Stock. ”Om man tittar på hans liv så åstadkom han inte mycket. Han ville göra upp med de här människorna och huruvida han överlevde spelade ingen större roll för honom.”

När polisen sökte igenom Sherrills bostad fann de saker som bidrog till att skapa en bild av mannen och vad som fick honom att utföra det fruktansvärda dådet. De fann vapen och ammunition, litteratur om Sovjetunion och amatörradioutrustning – ett av hans intressen. Travar med tidningar och magasin nådde taket. Utredarna hittade inget exakt motiv till Pat Sherrills dåd, men de intervjuade många som kände honom eller hade haft med honom att göra i olika omfattning. Myndigheterna ville skapa en gärningsmannaprofil – inte för att det skulle göra någon skillnad för offren, utan för att kunna identifiera framtida potentiella förövare som skulle kunna stå i begrepp att utföra liknande dåd på sina arbetsplatser.

Ingen arbetsplats är förberedd på att hantera en tragedi av det här formatet. Det tydliggjordes av de stora bristerna i hur organisationen hanterade sina överlevande anställda. År 1987 rapporterades att revisionsmyndigheterna hade inlett en landstäckande utredning inom postväsendet och att organisationens ledning anklagades för att behandla de överlevande okänsligt.

Utredarna som skulle ta reda på hur de överlevande mådde fick höra om oegentligheter och begravningsskulder. Den 19 mars 1987 återgav Associated Press berättelser från överlevande, anhöriga till offren och postarbetarnas fackförbund om missförhållandena inom postväsendet.

Sorgligt nog är inte blodbadet i Edmond en engångsföreteelse. Det inträffade masskjutningar innan Pat Sherrill och efter honom har hundratals nya inträffat. Förövarna har ofta psykologiska likheter. I en intervju från 2012 i National Public Radio (NPR) pratade sociologen och kriminologen Jack Levin vid Northeastern University, Boston, om sambandet mellan mördare och depression. ”De flesta massmördare har lidit av någon slags kronisk depression och frustration”, berättade Levin för programledaren Audie Cornish i efterdyningarna av masskjutingen på Sandy Hook Elementary School i Newtown, Connecticut. ”Under en lång period skyller de på omgivningen och alla andra än sig själva för sina misslyckanden. De drabbas av någon form av akut belastning, en katastrofal förlust – förlusten av ett jobb, ett förhållande, ett hem eller kanske de diagnostiseras med en allvarlig sjukdom.”

Den 14 december 2012 mördade 20-åriga Adam Lanza 20 barn och sex vuxna på skolan Sandy Hook. Lanza hade tillgång till eldvapen som förvarades i hans föräldrahem. Efter att ha dödat de oskyldiga personerna sköt han sig själv. Masskjutningar är inte ovanliga i Amerika, särskilt inte på arbetsplatser och på skolor, men massakern i Newtown var särdeles traumatisk eftersom de flesta av offren bara var mellan fem och sex år gamla.

Lanza var en tillbakadragen och intelligent ung man som vid ett tillfälle byggde en dator från grunden. Han hade diagnotiserats med Aspergers syndrom när han var 13 år. Innan dess beskrev hans far honom som en ”normal lite galen kille”. Det fanns andra fysiska och mentala faktorer som var för komplexa för att sammanfattas i Lanzas fil. Tidningen Thenewyorker skrev i en exklusiv intervju med Lanzas far att forskare sekvenserade den döde massmördarens dna för att försöka utröna om det fanns något biologiskt skäl till dådet.

Skjutningarna på postkontoret i Edmond utgjorde en skiljelinje i uppfattningen om huruvida amerikanska arbetsplatser är säkra för arbetstagarna om en kollega skulle utgöra ett potentiellt hot. Det som stod klart inom postväsendet, och på tusentals andra arbetsplatser, var att de var fullständigt oförberedda på våldsamheter från någon på insidan. Massakern på postkontoret i Edmond representerade den första av flera förödande incidenter för det amerikanska postväsendet.

År 1991 utförde en annan postanställd ett dåd som liknade Sherrills när han mördade fyra personer i Ridgewood, New Jersey, som hämnd för att han blev uppsagd från sitt jobb som postsorterare. Joseph Harris var klädd i svarta militärkläder, militärkängor och en huvatröja i ninjastil när han begav sig till sin tidigare chef Carol Otts bostad. Harris högg ihjäl Carol Ott med ett samurajsvärd och sköt hennes pojkvän bakifrån i huvudet när han satt och såg på teve. Därpå begav sig Harris till sin tidigare arbetsplats och dödade två posthanterare. Carol Ott hade kontaktat polisen några månader före Harris uppsägning för att rapportera om hans beteende mot henne, men hon gjorde ingen formell anmälan. Harris förväntade sig att bli dödad i en slutstrid med polisen och lämnade en lapp efter sig i lägenheten. dess exakta innehåll har inte offentliggjorts, men det avslöjades att Harris refererade till Patrick Sherrill och hans arbetsplatsmassaker.

MYNDIGHETERNA VILLE SKAPA EN GÄRNINGSMANNAPROFIL – INTE FÖR ATT DET SKULLE GÖRA NÅGON SKILLNAD FÖR OFFREN, UTAN FÖR ATT KUNNA IDENTIFIERA FRAMTIDA POTENTIELLA FÖRÖVARE.

Harris vaknade inte en morgon med en plötslig lust att mörda, han hade en våldsam historik. Polisen lyckades länka honom till ett annat chockerande brott i en stad i New Jersey 1988. Då dödade en ninjaklädd man en affärsman, våldtog hans fru och antastade hans unga döttrar. Förövaren var Joseph Harris.

Numera brukar nordamerikanska företag och myndigheter ibland instruera sina anställda i hur man överlever en masskjutning på arbetsplatsen. I en instruktionsvideo från 2012 som släpptes av City of Houston ser man en man som öppnar eld på ett kontor. Berättarrösten förklarar hur man klarar sig levande ur situationen. ”Om du hamnar mitt i ett skottdrama kan din överlevnad bero på om du har en plan eller inte […] ta dig ut om du kan […] Uppmuntra andra att följa med dig, men låt dem inte sinka dig […]” Om det är omöjligt att fly ”måste du hitta ett ställe att gömma dig på”.