MANSHATAREN
Aileen Wournos fälldes för sex mord, men förtjänade den kvinnliga seriemördaren verkligen att dö?
HON FÄLLDES FÖR SEX KALLBLODIGA MORD PÅ OSKYLDIGA MÄN, MEN FRÅGAN ÅTERSTÅR ÄN I DAG OM AMERIKAS MEST ÖKÄNDA KVINNLIGA SERIEMÖRDARE FÖRTJÄNADE ATT DÖ.
Hur kan alla ens drömmar dö redan när man är 14 år gammal? Du kanske skulle ha frågat Aileen Wuornos. Aileens liv var praktiskt taget över när hon som liten tjej regelbundet blev förgripen av flera män i en skog nära sitt hem i utbyte mot cigaretter. Men den verkliga frågan är vad som pågick i hennes huvud och hur det ledde till att hon dödade sju män som hon kom i kontakt med under sin tid som prostituerad.
Aileen hade drömmar. Hon såg på sitt liv som en film, satte upp en hård fasad och spelade de roller som hon trodde förväntades av henne. Det sorgliga var att livet gav henne ganska ovanliga roller, men hennes intriger påverkade inte bara män. I en tv-intervju sa Shirley Humphreys, änkan till ett av offren, att hon såg fram emot att se den sprudlande blondinen Wuornos möta ”gamla gnistan”, som den elektriska stolen kallades på den tiden.
Aileen föddes i Michigan 1956. Hennes mor Diane lämnade ifrån sig Aileen när flickan var sex månader gammal. Fadern Leo satt i fängelse för pedofili. Aileen, hennes syster Laurie och bror Keith skickades till morföräldrarna. Den begåvade lilla tjejen med det lite sneda leendet hade först inget emot detta, men enligt rykten misshandlade Aileens morfar både henne och hennes mamma. I dokumentären Aileen Wuornos: Life and Death of a Serial Killer sa Aileens vän Dawn Botkins att hon hade sett morfarn brutalt slå Aileen, väl medveten om att andra bevittnade misshandeln. När Aileen var 14 år gammal, fortfarande ett barn själv, födde hon ett barn som togs ifrån henne och adopterades bort. Snart blev Aileen tvungen att bo i skogen, efter att ha blivit utslängd hemifrån. I senare intervjuer pratar hon avslappnat om vad hon tyckte om de kalla vintrarna under barndomen då hon sov i en igensnöad bil. Senare påstod hennes mamman för filmskaparen Nick Broomfield att hon inte hade haft någon aning om dotterns boendesituation. Många hävdar att detta avslöjar hur lite mamman verkligen brydde sig om Aileen.
När Aileen var nio år gammal prostituerade hon sig för första gången. De andra barnen ansåg att hon inte hade någon skam i kroppen och hånflinande pojkar lät henne lida för det. Jerry Moss vittnade i rätten att han tog emot hennes sexuella tjänster, men att han kastade sten och ropade skällsord efter henne för att ingen skulle tro att det var något mellan dem. Aileen var splittrad mellan två personligheter – en oskyldig drömmare och ett hemlöst vrak – som i Victor Hugos roman Les Misérables ( Samhällets olycksbarn). Aileens hälsa försämrades. Hon började bli deprimerade av sitt sociala utanförskap och blå av vinterkölden då hon bodde utomhus. Hon insåg att hon måste rädda sig genom att söka upp Floridas varma sol.
Kom igen, Aileen
Tjejen följde drömmen och hamnade i Daytona Beach på jakt efter ett lyckligt liv. Hon gifte sig med Lewis Gratz Fell, ordförande i en segelklubb, men de skilde sig kort därefter. Sedan ägnade hon sig helhjärtat åt baren Last Resort. Hon blev bästa vän med en man som kallades Cannonball och kom ut som lesbisk kvinna. Aileen inledde ett förhållande med Tyria Moore, en kvinna hon träffade på en gaybar i området. Aileen påstod att
hon gillade Tyria, trots att Tyria ska ha krävt att de genomförde fler rån för att få tag på mer pengar till deras slösaktiga livsstil. Aileen målade upp en illusion av att hennes liv var fullt med kärlek, underhållning och vänner. Hon sålde sig fortfarande till torskar, men för att bevara illusionen av trygghet tog hon inga risker. Aileens bar alltid en pistol som hon hade till självförsvar. När hon blev tvungen att använda pistolen blev konsekvenserna ödesdigra.
Detta är information baserad på vad hennes bekanta minns. Allt stämmer inte alltid överens med bilderna vi har av Aileen Wuornos från filmerna som gjorde henne berömd. Hon förstod redan på den tiden att poliser som arbetade med hennes fall sålde sina berättelser – historier som skulle ligga till grund för framtida filmer om hennes liv. Vi får lära känna Aileen i flera filmer, som Nick Broomfields två dokumentärer Aileen Wuornos: The Selling of a Serial Killer och Aileen: The Life and Death of a Serial Killer. Hon spelades också av Charlize Theron i filmen Monster. Dessutom finns mindre kända filmer som Overkill och The Aileen Wuornos Story. Wuornos framställs antingen som en passionerad diva som blivit sviken eller en misshandlad pitbull som bet alla händer som försökte klappa henne.
En sådan hand kom i form av Richard Mallory, en typisk torsk som plockade upp henne längs vägen. Liksom alla sexarbetare som vill känna sig trygga och tjäna pengar var Aileen tvungen att göra män till lags. I Aileen Wuornos: The Selling of a Serial Killer berättar hon hur hon kunde diskutera politik och religion med sina kunder. Hon överdrev förmodligen när hon beskrev djupet av konversationerna, men tillvägagångssättet fungerade vanligtvis. Under mötet med Mallory fungerade dock inte Aileens försök till att samtala, utan han började misshandla henne både verbalt och fysiskt. Han skrek nedvärderande ord åt henne och våldtog henne analt med hjälp av desinfektionssalva. När hon vittnade under sin rättegång och beskrev vad hon tänkte under attacken var det inte bara en spontan reaktion hon mindes. Hon insåg att hon var tvungen att döda för att inte själv bli dödad. Det var som om hon projicerade attacken på någon annan och hon grät under sin redogörelse. Hon samlade all sin handlingskraft, spottade Mallory i ansiktet för att vinna tid, tog sin handväska och sköt honom. Det handlade bara om överlevnad och hon försökte bara att rädda sig själv.
Om det hade varit slutet på Aileens historia hade hon kanske fortfarande funnits bland oss. Broomfield påpekar att Aileen
UNDER HENNES LUGNA STUNDER KUNDE MAN TRO ATT HON VAR EN RELATIVT ’NORMAL’ PERSON SOM HADE VARIT MED OM MYCKET HEMSKHETER.
under rättegången beskrevs av läkare som ”för omogen för att förstå dödens oåterkallelighet”.
Hon fortsatte helt enkelt att mörda. Det är omöjligt att veta vad man ska tro om tiden som följde. Det vi med säkerhet vet är att morden inträffade i kölvattnet av revolutionen för homosexuellas rättigheter. Samtidigt kom också Judith Butlers teori om att kön är konstituerat och att vi spelar sociala roller för att göra oss förstådda. När Aileen gick vidare från att tillhandahålla sexuella tjänster i utbyte mot cigaretter och mat till att begå mord ändrade hon sitt beteende. Hon fokuserade på en helt ny målgrupp och förändrade inte minst sig själv.
En förklaring är att det helt enkelt brast för Aileen för att den första attacken blev för tung att hantera. Hon dödade sex män efter det första mordet som sin personliga hämnd för sina tidigare upplevelser. En annan förklaring är att hon blev krigsdrottningen Aileen, en Jeanne d’arc-liknande kvinna som utnyttjade män för att tjäna de pengar hon och Tyria behövde för att börja ett nytt liv. Samtidigt hämnades hon för alla kvinnor som fallit offer för mäns våld, genom att överlista alla män som försökte gå för långt, särskilt om de använde våldtäkt som ett vapen.
Patty Jenkins Oscar-belönade film Monster framställer Aileen på ett sätt som är mest lik den kvinna vi ser i rättssalen och i Nick Broomfields dokumentärer. Denna Aileen har humor, men har också en ärlig syn på sina brott. Att bilden av henne förvirrar oss så mycket beror förmodligen till stor del på de olika andra personerna i hennes historia som törstar efter uppmärksamhet. En av dem är Arlene Pralle, en kvinna som tog Aileen under sina skyddande vingar efter att fallet cirkulerade i tidningarna.
HON VAR MOTSATSEN TILL HUR AMERIKANSKA MEDIER PORTRÄTTERAR KVINN0R: LUGN OCH VACKER.
Aileen OCH verkligheten
Precis som Aileens egna förklaringar ändras beroende på vem hon pratar med (och förmodligen hur hon vill att de ska reagera), är det viktigt att komma ihåg att dokumentärer som Broomfields inte nödvändigtvis ger en mer rättvis bild av hennes mentala tillstånd än filmer som Monster. Broomfields historier berättas genom dokumentärens skapandeprocess och visar allt som kan gå fel i produktionen. Detta ses ibland som ett mer ärligt sätt än att framställa dokumentärer som perfekta produktioner. Men tillvägagångssättet förstärker också den förställda bilden av Aileen som är central i Broomfields porträttering av henne. Det finns endast en scen där vi inte får se hennes ansikte. I resten av filmen kontrollerar hon hur hon skildras. Hon tittar rakt in i kameran och visar att hon vet att publiken ser henne och dömer henne. Hon visar kanske inte sitt riktiga jag och vi kan därför inte betrakta filmerna som sanna porträtteringar av Aileen.
Dessutom klipper Broomfield inspelningarna av Aileens så att hon framställs på två olika sätt i de två olika dokumentärerna – två separera produkter han ska sälja, eftersom det ingår i hans jobb. En av dokumentärerna finns fortfarande på Netflix, tio år efter att den lanserades. I en scen intervjuar han Aileen om hennes advokat Steve och adoptivmamman Arlene. Scenen fokuserar på när Aileen blir upprörd, hennes ögon är uppspärrade och hon viftar med handen. Hon pratar om den juridiska bedömningen av antalet mördade människor kontra fallen av självförsvar. Hon verkar vara mentalt instabil, vilket ger en bra övergång till Broomfields sista kommentar om att rättvisa inte uppnås om man avrättar någon som inte förstår vad de har gjort.
I Broomfields andra film visas en längre variant av samma intervju. Den innehåller samma fakta och uttryck, men Aileen talar också om att hennes två närmaste förtrogna utnyttjade henne. Vi ser bara vad Broomfield vill att vi ska se, inte vad som verkligen hände – något som lades fram som bevis i domstol. Med tanke på Arlenes och Steve hemska handlingar hade det inte varit konstigt om Aileen hade blivit ännu argare än hon verkade. Broomfields filmmaterial visar att Arlene och Steve medvetet utnyttjade känslorna hos ett dödsdömt våldtäktsoffer och gav intervjuer där de pratade om henne – allt för att tjäna pengar. Skildringen av Aileen är inte sanningen, men en redigerad bild som stämmer överens med det Broomfield vill visa. Det är egentligen normen för alla dokumentärer, oavsett hur ärliga de är (eller hävdar att de är).
BERÄTTIGAD vrede
Vissa hävdar att Aileen var en relativt ”normal” person som blivit utsatt för mycket hemskheter. Dr Stephen Holmes som skrivit Serial Murder sa följande om henne: ”Aileen Wuornos var ett klassiskt exempel på en person som led av borderline personlighetsstörning med stora humörsvängningar och asociala drag. Med dessa sjukdomar och med en historia av både fysisk och psykisk misshandel är det inte konstigt att hon hamnade i den situation hon gjorde.”
Borderline personlighetsstörning med stora humörsvängningar och asociala drag låter skrämmande, men faktum är att 2,6 procent av USA:S befolkning hade denna diagnos 2007, enligt en studie publicerad i Biological Psychiatry Journal. Att må psykiskt dåligt är ett vanligt problem. Allt Aileen blev utsatt för hade till och med kunnat få en helt stabil människa att tappa fattningen.
Men en inte helt ovanlig diagnos hade inte kunnat göras till en skandal. Istället fick vi se Wuornos som en besvärlig gammal häxa med sneda tänder när hon lyfte händerna, som är sammanlänkade med handbojor, mot sin hals (för att rätta till håret) och gjorde groteska grimaser (för att hon var trött).
Vi vet inte vem hon egentligen var för allt i Aileens rättegång och hur hon framställdes handlade om politik, både från myndigheternas och medias håll. Hon var motsatsen till hur amerikanska medier porträtterar kvinnor: lugn och vacker, särskilt