BROTTSPLATSEN
DET SAKNADES VARKEN BEVIS ELLER VITTNEN PÅ MORDPLATSEN – FALLET VAR MER ELLER MINDRE GLASKLART.
till vad som hade hänt och en uppriktig ursäkt för att ha tagit deras tid i anspråk. Sedan ett skämt och överseende skratt män emellan: hon överreagerar – ni vet hur kvinnor kan vara.
Utan något stöd från myndigheterna gjorde Nicole vad hon kunde för att på egen hand samla bevis för vad som pågick. Med hjälp av sin syster förde hon dagbok över misshandeln och tog bilder av sina skador. Kanske hon helt enkelt ville samla ihop tillräckligt med bevis för att övertyga skilsmässoadvokaterna att ta hennes parti. Åklagarna vid OJ:S rättegång hävdade att Nicole visste att han en dag skulle döda henne och när det väl skedde skulle hon ha samlat ihop tillräckligt med bevis för att säkerställa att OJ inte skulle komma undan med det. Det fanns hur som helst ingen framtid för äktenskapet. Den 25 februari 1992 ansökte Nicole om skilsmässa.
Men det satte inte stopp för hans trakasserier. De var fortfarande sammanlänkade genom sina två små barn. OJ hittade nya sätt att förödmjuka och slå Nicole genom att använda Sydney och Justin som ursäkt. Han accepterade inte att Nicole hade andra män i sitt hus eftersom han inte ville att barnen skulle utsättas för de olämpligheter som kunde uppstå.
OJ anklagades för att förfölja Nicole när hon var på dejt med Keith Zlomsowitch som var ägare till restaurangen Mezzaluna Trattoria. Samma kväll följde OJ henne till hennes bostad på Gretna Green Way som låg några gator från Rockingham Avenue. Han kikade in genom fönstret och såg henne vara intim med Zlomsowitch. I raseri bultade han på dörren med näven. Dagen därpå konfronterade han henne i hennes hem som han hade gjort otaliga gånger tidigare, inför hennes nye älskare. ”Jag höll ett öga på dig igår kväll”, sa OJ till Nicole enligt Zlomsowitch. ”Jag kan knappt tro att du gjorde det du gjorde. Jag såg dig.” Sedan vände han sig till Zlomsowitch när han skulle gå och ändrade tonläge. OJ skakade hans hand och sa: ”Vi har inget otalt, eller hur? Du förstår, jag är en väldigt stolt man.”
Både Nicole och OJ hade en rad förhållanden och partners det följande året innan de försökte försonas för sina barns skull. OJ sa att Nicole vid
DEN 25 OKTOBER 1993 BER EN VETTSKRÄMD NICOLE OM HJÄLP FRÅN POLISEN NÄR OJ TVINGAR SIG IN I HUSET I SVARTSJUKT RASERI.
den här tiden berättade för honom att hon hade legat med hans bäste vän Marcus Allen – vilket Allen förnekar – och att hon hade ”drog- och sexfester” i sin bostad när barnen var där. I ett ökänt nödsamtal till 911 den 25 oktober 1993 ber en vettskrämd Nicole om hjälp från polisen när OJ tvingar sig in i huset i svartsjukt raseri. Han skriker: ”Du brydde dig inte ett skit om barnen när du knullade med Keith i vardagsrummet!”
Deras sista uppbrott, innan de oåterkalleligen skulle skiljas åt, inträffade den 22 maj 1994. OJ hade försökt locka tillbaka Nicole med ännu en dyrbar gåva som Nicole skickade tillbaka. ”Det är över, jag har brutit med honom … Jag sa till honom att han inte kan köpa mig”, berättade hon för flera av sina vänner.
Tre veckor senare, strax efter midnatt måndagen den 13 juni 1994, gjorde en förbipasserande en ruskig upptäckt utanför Nicoles nya bostad på 875 Bundy Drive: ett blodigt spår ledde genom grinden och vidare några meter över den stenbelagda uppfarten till Nicole Browns kropp. Hon låg i fosterställning nedanför entrétrappan. Till höger om henne, precis utom synhåll från trottoaren, låg Ron Goldmans kropp. Båda hade skurits och huggits ett flertal gånger. Huggen hade penetrerat inre organ och blodpulsådror, vart och ett av dem hade varit dödligt. Hela mordscenen var dränkt i blod och vittnade om att ett ursinnigt övervåld skett.
utredningen
Polisen ringde OJ inom loppet av några timmar. Dels ville de informera honom i egenskap av anhörig, men de ville också prata med ex-maken för att kunna stryka honom från listan med misstänkta. OJ hade flugit till Chicago sent föregående kväll för att delta i en promotiongolfturnering för sin sponsor, hyrbilsföretaget Hertz. Vad som hände på hans hotell strax efter telefonsamtalet vet bara OJ, men det blev en av många punkter som avhandlades under rättegången. OJ hävdade att han gick in i badrummet och hade sönder ett glas utan att riktigt tänka på det. Han skar sig på vänster hands långfinger på en glasskärva. När OJ återvände till LA lade polisen märke till det och fotograferade såret på fingret. Hans våldsamma förhållande med Nicole gjorde att han redan var misstänkt och polisen började misstänka att såren var ett rivsår från ett av offrens naglar.
Kriminalteknikerna hade mycket material att arbeta med på brottsplatsen. Med så mycket blod skulle inte mördaren/mördarna ha kunnat komma undan utan att få blod på sig själv/ själva. Nicoles blod återfanns på ett par av OJ:S strumpor, båda offrens blod återfanns i OJ:S Ford Bronco och blodiga skoavtryck på brottsplatsen matchade både storlek och märke på OJ:S skor. Ett av åklagarsidans huvudbevis var en läderhandske som var täckt av blod både från offren och från OJ och som hade återfunnits på mordplatsen vid Bundy Drive. Den matchande handsken fanns i OJ:S bostad i Rockingham.
Det såg inte så ljust ut för OJ, särskilt inte efter att han flydde och gav en helikopterreporter från CBS News århundradets scoop i en direktsändning i tv av polisjakten. Alla bevis och indicier borde ha borgat för en promenadseger för åklagarsidan. Men det fanns problem.
Johnnie Cochran som var en av OJ:S försvarare beskrev brottsplatsen som ”en dypöl av föroreningar”. Och han hade rätt. Polisens rutiner för att säkerställa bevis var undermåliga. Oerfarna tekniker hade inte paketerat bevisen ordentligt och källorna kunde inte alltid förklaras. Det visade sig att blodet på OJ:S strumpor upptäcktes först två månader efter morden. Inkallade experter hävdade att det hade smetats på när strumporna inte hade använts. Experterna lät försvaret att dra sina egna slutsatser, och de var snabba att dra nytta av informationen. En
polis fick till och med lov att ta ett blodprov från OJ och bära det med sig till och från brottsplatsen. Återigen hävdade försvaret att det användes till att plantera bevis mot OJ Simpson och undergräva hans trovärdighet.
Under rättegången var det försvarets roll att antingen få domaren att ogiltigförklara vissa bevis eller att få dem starkt ifrågasatta. Marcia Clarks samlade bevishög såg allt mer ut som ett luftslott. Polisen Mark Fuhrman hade funnit några av de viktigaste bevisen – inklusive handsken som kom från OJ:S bostad – och hade uttryckligen sagt att han inte var rasist. I alla fall inte sedan han tio år tidigare hade gjort grovt rasistiska uttalanden. Försvaret spelade upp ett kassettband där Fuhrman intervjuas ett par år tidigare av manusförfattaren Laura Hart Mckinny inför ett manus. Här nämner polisen upprepade gång n-ordet och skryter vitt och brett om polisernas procedurer som inbegriper misshandel och till och med mord på misstänkta, och också de flertaliga interna utredningar han varit föremål för. När Fuhrman kallades som vittne fick han direkt frågan om han hade planterat bevis på brottsplatsen. Hans trovärdighet stod på spel och han var medveten om det. För att undvika att förödmjuka sig och bli föremål för ett eget rättsfall hänvisade han till den juridiska klausulen ”the Fifth” vilken innebär att man kan göra ett undantag från vittnesplikten.
När det var dags för rättegångens mest berömda ögonblick då OJ utan framgång försökte att få på sig Rockingham-handsken på sin högerhand hade säkert många av jurymedlemmarna redan bestämt sig för var de stod i frågan. Detta sista teatrala inslag gjorde att åklagarsidans till en början starka fall raserades. ”Om den inte passar måste ni fria”, menade Johnnie Cochran i sitt avslutningsanförande för juryn. Det gjorde de, och OJ gick fri.