Hon är ny häl­so­krö­ni­kör

Får vi pre­sen­te­ra: An­ne­ma­rie Hult­berg, vår nya häl­so­krö­ni­kör. Bör­ja med bil­den. An­ne­ma­rie på väg ge­nom sko­gen. Den sä­ger myc­ket.

Bohusläningen - - Sidan 1 - MARITA ADAMSSON 0526-624 02 marita.adamsson@st­nb.se

VÄSTSVE­RI­GE: An­ne­ma­rie Hult­berg är bo­hus­lä­ning­en som har koll på vik­ten av åter­hämt­ning och var­dags­mo­tion. Möt hen­ne i vec­kans ny­hetspor­trätt.

Att va­ra ute och rö­ra sig i na­tu­ren är bäs­ta sät­tet att häm­ta nya kraf­ter för An­ne­ma­rie Hult­berg, till var­dags verk­sam vid Väst­ra Gö­ta­lands­re­gi­o­nens in­sti­tut för stress­me­di­cin. Det be­ty­der att hon har sin ar­bets­plats nä­ra Bo­ta­nis­ka Träd­går­den i Gö­te­borg.

Men kanske finns nå­gon som tyc­ker sig kän­na igen hen­ne? Det är in­te alls omöj­ligt, för nys­tar vi li­tet vi­da­re kom­mer de bo­hus­läns­ka trå­dar­na i dagen.

Bil­den är tagen i trak­ter­na av Ljungski­le, där vår häl­so­krö­ni­kör har sin fri­tids­bo­stad. Fak­tum är att hon en stor del av sitt vux­na liv va­rit bo­satt i trak­ter­na av Ud­de­val­la, in­nan hon för nio år se­dan flyt­ta­de till Kungsbacka.

FÖR ATT FIN­NA de ti­di­ga röt­ter­na får vi ta oss än­nu läng­re norrut, till Tor­seröd norr om Ta­nums­he­de. Där är An­ne­ma­rie upp­växt.

– Jag het­te André­sen som flic­ka, sä­ger hon och då kan man bör­ja läg­ga pus­sel. Kan du va­ra släkt med Hå­kan André­sen? – Ja, det är min lil­le­bror! Det be­ty­der för­stås att hon sett en och an­nan Bul­lar­re­vy, där lill­bror­san fi­gu­re­rat på sce­nen i många upp­sätt­ning­ar.

Är man upp­växt på Tor­seröd un­der 50- och 60-tal be­ty­der det sko­la i först San­näs och se­dan Ta­nums­he­de och för An­ne­ma­ri­es del ock­så sam­re­al­sko­lan i Strömstad.

– Jag tog re­a­len där 1971, i sista kul­len.

Gym­na­si­um fanns in­te i Nor­ra Bo­hus­län på den ti­den – så An­ne­ma­rie blev Ud­de­val­la­bo.

MEN I SLU­TET av 1970-ta­let job­ba­de hon i norr, som stu­di­e­or­ga­ni­sa­tör för Vux­en­sko­lan, bland an­nat till­sam­mans med Gun­vor Max­én från Jör­lov.

– Folk­bild­ning har va­rit en röd tråd i mitt ar­be­te. Jag job­bar myc­ket med kom­mu­ni­ka­tion på In­sti­tu­tet för stress­me­di­cin ock­så, sä­ger An­ne­ma­rie, som där­e­mel­lan stu­de­rat häl­so­ve­tar­pro­gram­met vid hög­sko­lan i Vä­ners­borg och va­rit folk­häl­so­sek­re­te­ra­re i Ud­de­val­la.

Hen­nes nu­va­ran­de ar­bets­plats, In­sti­tu­tet för stress­me­di­cin, är ett re­sul­tat av re­gi­on­po­li­ti­kers och fors­ka­res oro över de höga sjuk­skriv­nings­ta­len för stress­re­la­te­rad ohäl­sa.

– De in­såg att vi viss­te för li­tet, sak­na­de be­hand­lings­me­to­der och kun­skap om hur vi ska få stopp på snö­bol­len, sä­ger hon.

SÅ KOM IN­STI­TU­TET till, med upp­drag att bå­de få fram kun­skap om vad som hän­der i män­ni­skans kropp vid lång­va­rig stress och om vad som vill till för att män­ni­skor ska växa och ut­veck­las på job­bet, istäl­let för att sli­tas ut, sum­me­rar An­ne­ma­rie.

Till upp­dra­get hör ock­så det pe­da­go­gis­ka; att spri­da kun­ska­per­na till så­väl vår­dens per­so­nal som ar­bets­gi­var­na.

– Det finns ex­tra me­del av­sat­ta för att sän­ka sjuk­från­va­ron och ska­pa en bätt­re ar­bets­mil­jö in­om re­gi­o­nens egen or­ga­ni­sa­tion. De som har det all­ra tuf­fast har of­tast fullt upp med att hål­la sig ovan ytan och kan in­te tän­ka ut hur de ska änd­ra si­tu­a­tio­nen i grun­den. Vi ska va­ra där för att kom­ma med kun­skap och ut­veck­la me­to­der som in­ne­bär för­änd­ring­ar på lång sikt, för­kla­rar hon.

Det har re­dan lett till ett be­slut: Ing­en av re­gi­o­nens che­fer ska mer än 35 med­ar­be­ta­re att an­sva­ra för. Un­der­sök­ning­ar­na har näm­li­gen vi­sat att de som har mer in­te hin­ner med al­la, förmår till ex­em­pel in­te ha med­ar­be­tar­sam­tal med var och en. Det är ne­ga­tivt för bäg­ge par­ter; de an­ställ­da får då­lig kon­takt med led­ning­en och che­fen kän­ner att hen in­te räc­ker till för si­na med­ar­be­ta­re.

– Le­dar­ska­pet är vik­tigt. Då mås­te che­fer­na ha för­ut­sätt­ning­ar att va­ra bra le­da­re. An­nars kan an­ställ­da som be­fin­ner sig i orim­li­ga si­tu­a­tio­ner få svar som ”gör så gott ni kan med de re­sur­ser ni har”, sä­ger An­ne­ma­rie, som myc­ket väl kän­ner igen till ex­em­pel för­s­kol­lä­rar­nas ny­li­gen pre­sen­te­ra­de be­rät­tel­ser un­der #pressat­lä­ge.

FÖR DEN SOM ar­be­tar med män­ni­skor i vård och ut­bild­ning kan lä­get bli out­härd­ligt om till ex­em­pel per­so­na­len in­te räc­ker till och de som finns på plats ser hur de män­ni­skor far il­la som de är sat­ta att hjäl­pa och stöd­ja.

– Vi har sett orim­li­ga för­ut­sätt­ning­ar in­om vår­den. In­om tek­nis­ka om­rå­den har det va­rit bätt­re. Che­fer­na där har haft bätt­re lä­ge.

Jag fö­re­stäl­ler mig att män­ni­skor – sär­skilt gam­la, sju­ka och barn – bor­de va­ra hög­pri­o­ri­te­ra­de och und­rar hur det kan ha bli­vit så här.

An­ne­ma­rie Hult­berg har ing­en för­kla­ring.

– Det kan man frå­ga sig, men vi ser en tyd­lig ge­nus­märk­ning av ar­bets­vill­ko­ren och det gäl­ler bå­de che­fer och med­ar­be­ta­re. Ar­bets­mil­jön i de kvin­no­do­mi­ne­ra­de verk­sam­he­ter­na är be­tyd­ligt säm­re än i de mans­do­mi­ne­ra­de, sva­rar hon.

När för­ut­sätt­ning­ar­na är orim­li­ga kom­mer ock­så sjuk­skriv­ning­ar­na.

– Vi sö­ker grund­pro­ble­men i or­ga­ni­sa­tio­nen.

Men är det in­te of­tast så att ut­matt­ning­en kom­mer när pres­sen blir för stor bå­de på job­bet och i det pri­va­ta, när man in­te får åter­hämt­ning nå­gon­stans?

– Vi ser att en li­ten del be­ror en­bart på det pri­va­ta. En stör­re del be­ror på en­bart ar­bets­li­vet och det van­li­gas­te är att det bott­nar i en kom­bi­na­tion.

– Åter­hämt­ning­en är nöd­vän­dig. Man mås­te tän­ka ige­nom vad man be­hö­ver för att åter­häm­ta sig. Det går in­te att skju­ta upp. Man kla­rar myc­ket om man får re­gel­bun­den åter­hämt­ning och vi har sett att ak­tiv åter­hämt­ning har bäst ef­fekt.

Själv är hon no­ga med var­dags­mo­tio­nen och har en cy­kel i var­je än­de av pen­del­tågs­lin­jen mel­lan Kungsbacka och Mölndal.

– När jag cyklar får jag rö­ra mig, får frisk luft och ljus.

Bra cy­kel­väg, dub­ba­de cykeldäck och cy­kel­hjälm hör till de go­da för­ut­sätt­ning­ar­na.

OM­BORD PÅ TÅ­GET lä­ser hon, helst e-böc­ker för att slip­pa för tungt ba­gage. Hon lä­ser myc­ket an­nars ock­så och är med­lem i två bok­cirk­lar, en med gran­nar­na i bo­stads­rätts­för­e­ning­en och en med vän­ner och be­kan­ta från oli­ka håll i Ud­de­val­la­trak­ten. – I den ena lä­ser vi just nu

Näk­ter­ga­len om oc­ku­pa­tions­ti­dens var­dags­liv i Frank­ri­ke för kvin­nor och barn un­der and­ra världs­kri­get. I den and­ra har vi läst förs­ta de­len av Si­grid Undsets tri­lo­gi om Kristin Lav­rans­dot­ter.

Yt­ter­li­ga­re frisk luft, mer rö­rel­se och na­turupp­le­vel­ser ger det att springa. Men am­bi­tio­ner­na får in­te lig­ga så högt att ock­så åter­hämt­ning­en blir en stress­fak­tor.

– Jag är mind­re fy­siskt ak­tiv om vin­tern än om som­ma­ren. Det är jag väl in­te helt nöjd med, men det får nog va­ra så, sä­ger hon.

– Man får va­ra li­tet snäll mot sig själv. Man be­hö­ver in­te be­sti­ga Mount Eve­rest.

Det räc­ker kanske med Björ­neröd­pig­gen? Skratt. – Ja, ab­so­lut. Myc­ket vik­tig för hen­ne är ock­så fa­mil­jen. Fri­tids­hu­set i Ljungski­le ger när­het till sö­ner­na och de­ras fa­mil­jer, i Ljungski­letrak­ten och Fjäll­bac­ka.

– Det känns gott med var­dags­kon­tak­ten och att kun­na hjäl­pa till. Min sam­bo har fem barn­barn. Tre av dem bor i Frank­ri­ke, så där får han va­ra mor­far på ett an­nat sätt, be­sö­ka dem en läng­re tid, me­ra in­ten­sivt.

NU STÅR OCK­SÅ krö­ni­ke­ran­det på An­ne­ma­ri­es sche­ma. Hon har gjort det förr, i ett par av Kungs­bac­kas lo­kal­tid­ning­ar.

– Då var äm­net helt fritt. Det ska bli spän­nan­de att ha ett te­ma.

– Jag kom­mer att ut­gå från mig själv, skri­va per­son­ligt.

”Åter­hämt­ning­en är nöd­vän­dig. Man mås­te tän­ka ige­nom vad man be­hö­ver för att åter­häm­ta sig. Det går in­te att skju­ta upp.”

AN­NE­MA­RIE HULT­BERG

Bild: LASSE EDWARTZ

NA­TU­REN. Den lä­kan­de kraf­ten i na­tu­ren är stor. Sär­skilt i kom­bi­na­tion med rö­rel­se, sä­ger An­ne­ma­rie Hult­berg.

Bild: LASSE EDWARTZ

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.