Hon är ny hälsokrönikör
Får vi presentera: Annemarie Hultberg, vår nya hälsokrönikör. Börja med bilden. Annemarie på väg genom skogen. Den säger mycket.
VÄSTSVERIGE: Annemarie Hultberg är bohusläningen som har koll på vikten av återhämtning och vardagsmotion. Möt henne i veckans nyhetsporträtt.
Att vara ute och röra sig i naturen är bästa sättet att hämta nya krafter för Annemarie Hultberg, till vardags verksam vid Västra Götalandsregionens institut för stressmedicin. Det betyder att hon har sin arbetsplats nära Botaniska Trädgården i Göteborg.
Men kanske finns någon som tycker sig känna igen henne? Det är inte alls omöjligt, för nystar vi litet vidare kommer de bohuslänska trådarna i dagen.
Bilden är tagen i trakterna av Ljungskile, där vår hälsokrönikör har sin fritidsbostad. Faktum är att hon en stor del av sitt vuxna liv varit bosatt i trakterna av Uddevalla, innan hon för nio år sedan flyttade till Kungsbacka.
FÖR ATT FINNA de tidiga rötterna får vi ta oss ännu längre norrut, till Torseröd norr om Tanumshede. Där är Annemarie uppväxt.
– Jag hette Andrésen som flicka, säger hon och då kan man börja lägga pussel. Kan du vara släkt med Håkan Andrésen? – Ja, det är min lillebror! Det betyder förstås att hon sett en och annan Bullarrevy, där lillbrorsan figurerat på scenen i många uppsättningar.
Är man uppväxt på Torseröd under 50- och 60-tal betyder det skola i först Sannäs och sedan Tanumshede och för Annemaries del också samrealskolan i Strömstad.
– Jag tog realen där 1971, i sista kullen.
Gymnasium fanns inte i Norra Bohuslän på den tiden – så Annemarie blev Uddevallabo.
MEN I SLUTET av 1970-talet jobbade hon i norr, som studieorganisatör för Vuxenskolan, bland annat tillsammans med Gunvor Maxén från Jörlov.
– Folkbildning har varit en röd tråd i mitt arbete. Jag jobbar mycket med kommunikation på Institutet för stressmedicin också, säger Annemarie, som däremellan studerat hälsovetarprogrammet vid högskolan i Vänersborg och varit folkhälsosekreterare i Uddevalla.
Hennes nuvarande arbetsplats, Institutet för stressmedicin, är ett resultat av regionpolitikers och forskares oro över de höga sjukskrivningstalen för stressrelaterad ohälsa.
– De insåg att vi visste för litet, saknade behandlingsmetoder och kunskap om hur vi ska få stopp på snöbollen, säger hon.
SÅ KOM INSTITUTET till, med uppdrag att både få fram kunskap om vad som händer i människans kropp vid långvarig stress och om vad som vill till för att människor ska växa och utvecklas på jobbet, istället för att slitas ut, summerar Annemarie.
Till uppdraget hör också det pedagogiska; att sprida kunskaperna till såväl vårdens personal som arbetsgivarna.
– Det finns extra medel avsatta för att sänka sjukfrånvaron och skapa en bättre arbetsmiljö inom regionens egen organisation. De som har det allra tuffast har oftast fullt upp med att hålla sig ovan ytan och kan inte tänka ut hur de ska ändra situationen i grunden. Vi ska vara där för att komma med kunskap och utveckla metoder som innebär förändringar på lång sikt, förklarar hon.
Det har redan lett till ett beslut: Ingen av regionens chefer ska mer än 35 medarbetare att ansvara för. Undersökningarna har nämligen visat att de som har mer inte hinner med alla, förmår till exempel inte ha medarbetarsamtal med var och en. Det är negativt för bägge parter; de anställda får dålig kontakt med ledningen och chefen känner att hen inte räcker till för sina medarbetare.
– Ledarskapet är viktigt. Då måste cheferna ha förutsättningar att vara bra ledare. Annars kan anställda som befinner sig i orimliga situationer få svar som ”gör så gott ni kan med de resurser ni har”, säger Annemarie, som mycket väl känner igen till exempel förskollärarnas nyligen presenterade berättelser under #pressatläge.
FÖR DEN SOM arbetar med människor i vård och utbildning kan läget bli outhärdligt om till exempel personalen inte räcker till och de som finns på plats ser hur de människor far illa som de är satta att hjälpa och stödja.
– Vi har sett orimliga förutsättningar inom vården. Inom tekniska områden har det varit bättre. Cheferna där har haft bättre läge.
Jag föreställer mig att människor – särskilt gamla, sjuka och barn – borde vara högprioriterade och undrar hur det kan ha blivit så här.
Annemarie Hultberg har ingen förklaring.
– Det kan man fråga sig, men vi ser en tydlig genusmärkning av arbetsvillkoren och det gäller både chefer och medarbetare. Arbetsmiljön i de kvinnodominerade verksamheterna är betydligt sämre än i de mansdominerade, svarar hon.
När förutsättningarna är orimliga kommer också sjukskrivningarna.
– Vi söker grundproblemen i organisationen.
Men är det inte oftast så att utmattningen kommer när pressen blir för stor både på jobbet och i det privata, när man inte får återhämtning någonstans?
– Vi ser att en liten del beror enbart på det privata. En större del beror på enbart arbetslivet och det vanligaste är att det bottnar i en kombination.
– Återhämtningen är nödvändig. Man måste tänka igenom vad man behöver för att återhämta sig. Det går inte att skjuta upp. Man klarar mycket om man får regelbunden återhämtning och vi har sett att aktiv återhämtning har bäst effekt.
Själv är hon noga med vardagsmotionen och har en cykel i varje ände av pendeltågslinjen mellan Kungsbacka och Mölndal.
– När jag cyklar får jag röra mig, får frisk luft och ljus.
Bra cykelväg, dubbade cykeldäck och cykelhjälm hör till de goda förutsättningarna.
OMBORD PÅ TÅGET läser hon, helst e-böcker för att slippa för tungt bagage. Hon läser mycket annars också och är medlem i två bokcirklar, en med grannarna i bostadsrättsföreningen och en med vänner och bekanta från olika håll i Uddevallatrakten. – I den ena läser vi just nu
Näktergalen om ockupationstidens vardagsliv i Frankrike för kvinnor och barn under andra världskriget. I den andra har vi läst första delen av Sigrid Undsets trilogi om Kristin Lavransdotter.
Ytterligare frisk luft, mer rörelse och naturupplevelser ger det att springa. Men ambitionerna får inte ligga så högt att också återhämtningen blir en stressfaktor.
– Jag är mindre fysiskt aktiv om vintern än om sommaren. Det är jag väl inte helt nöjd med, men det får nog vara så, säger hon.
– Man får vara litet snäll mot sig själv. Man behöver inte bestiga Mount Everest.
Det räcker kanske med Björnerödpiggen? Skratt. – Ja, absolut. Mycket viktig för henne är också familjen. Fritidshuset i Ljungskile ger närhet till sönerna och deras familjer, i Ljungskiletrakten och Fjällbacka.
– Det känns gott med vardagskontakten och att kunna hjälpa till. Min sambo har fem barnbarn. Tre av dem bor i Frankrike, så där får han vara morfar på ett annat sätt, besöka dem en längre tid, mera intensivt.
NU STÅR OCKSÅ krönikerandet på Annemaries schema. Hon har gjort det förr, i ett par av Kungsbackas lokaltidningar.
– Då var ämnet helt fritt. Det ska bli spännande att ha ett tema.
– Jag kommer att utgå från mig själv, skriva personligt.
”Återhämtningen är nödvändig. Man måste tänka igenom vad man behöver för att återhämta sig. Det går inte att skjuta upp.”
ANNEMARIE HULTBERG