Vi kan alla behöva ”första hjälpen”

På ett sätt har det blivit bättre. I takt med att psykisk ohälsa har blivit vanligare, har det också blivit tillåtet att prata om det som är svårt.

När jag som barn blev uppslukad i böckernas värld, kunde min farmor säga ”Du skall inte läsa så mycket. Det är inte bra för nerverna”.

Bäst var att hålla sig till att arbeta, inte grubbla för mycket och inte prata om det som var skrämmande. Men nu när allt fler, av olika omständigheter i livet, periodvis mår psykiskt dåligt, så är det mer naturligt att våga prata om det ”onämnbara”. Det handlar inte längre om ”de där andra”, utan om oss alla och den tid vi lever i.

Samtidigt har just tiden vi lever i, där vi förväntas vara högpresterande oavsett vad som händer i livet och där vi låter oss värderas i antalet ”likes” på sociala medier, gjort att vi blivit sämre på att bry oss om varandra. Finns det utrymme för att ställa de där frågorna, vars svar kan kräva tid och eftertänksamhet om det skall bli ett verkligt samtal? Då är det lätt att blunda för de tecken som vi som närstående, chef eller arbetskamrat ser på att någon i vår närhet inte är som vanligt.

Vad du säger är kanske inte det viktigaste, men att du bryr dig, på riktigt.

När en väninna eller arbetskamrat, som annars är pratsam och öppen, blivit allt tystare och skrattar allt mera sällan, så behöver det inte betyda något särskilt, men vi märker det. Att det kan vara nog så svårt att våga ställa den enkla frågan ”Hur mår du egentligen”, har vi nog alla erfarenheter av. Vi får kanske räkna med att bli bemötta av starka känslor och försvar, för vi vill ju helst att allt skall vara som vanligt. Patienter som drabbas av utmattningssyndrom berättar ofta, att de i efterhand kan se hur de varit på väg mot detta i kanske tre år eller mer, men att de inte lyssnat till tecknen. Och förmodligen inte omgivningen heller, i tillräcklig utsträckning.

Detta är på samma gång den riktigt goda nyheten! Om det i vissa fall tar tid att utveckla psykisk ohälsa, en tid där vi på olika sätt delar med oss av olika tecken på att vi mår dåligt, då går det ju också att göra något åt!

Därför är första hjälpen mot psykisk ohälsa en alldeles lysande idé. Läs gärna om exemplen och låt dig inspireras, även om du inte gått kursen. Våga fråga när din magkänsla säger ifrån. Vad du säger är kanske inte det viktigaste, men att du bryr dig, på riktigt. Våga stanna upp i steget, och ta det där viktiga samtalet, som i förlängningen kan vara på liv och död.

Om en person drabbas av plötsligt hjärtstopp mitt framför dina hastande fötter, så är det naturligt att böja sig ned och påbörja hjärt-lungräddning. Lika naturligt borde det vara att stanna upp och samtala, när någon i din närhet mår psykiskt dåligt. Det är inte livsfarligt, men det kan faktiskt vara livsfarligt att låta bli!