”Det är in­te många som är nöj­da”

Bohusläningen - - Västsverige - ANNIE GRAN­ZELL 0521-57 59 09 annie.gran­zell@ttela.se

Con­ny Kristof­fers­son fick Parkin­son för 17 år se­dan och vet av egen er­fa­ren­het hur il­la det bli­vit på neu­ro­logav­del­ning­en på Näl. – Ett par gång­er då am­bu­lan­sen fått häm­ta mig har jag åkt hem i stäl­let för till sjuk­hu­set, sä­ger han.

Vi sit­ter på ute­plat­sen hem­ma hos Con­ny Kristof­fers­son i Var­gön. So­len ski­ner, det är varmt och gott och på be­sök är ock­så Lis­beth Hen­riks­son. Bå­de Lis­beth och Con­ny har Parkin­son se­dan fle­ra år till­ba­ka och mås­te dag­li­gen me­di­ci­ne­ra för att hål­la sjuk­do­men un­der kon­troll. Symp­to­men för dem är in­di­vi­du­el­la men det är fram­för allt skak­ning­ar, svå­rig­he­ter att pra­ta och be­svär med ryg­gen. Bå­da har med eg­na ögon och er­fa­ren­he­ter sett för­säm­ring­en på neu­ro­lo­gen inom Nu-sjuk­vår­den.

– Två nä­ra vän­ner till mig fick stro­ke för en tid se­dan och ef­ter­vår­den har va­rit väl­digt då­lig. De upp­lev­de att de in­te fick till­räck­lig hjälp och att det be­rod­de på per­so­nal­brist. Jag vet att de som job­bar på av­del­ning­en gör så gott de kan men de är över­ar­be­ta­de och un­der­be­man­na­de, sä­ger Lis­beth.

– Det hand­lar om peng­ar. Det är där­för de in­te får dit nå­gon per­so­nal, sä­ger Con­ny och be­rät­tar om för­ra året.

– I fjol åk­te jag in och ut med am­bu­lans 15 gång­er. En av gång­er­na blev jag in­lagd över nat­ten och fick då lig­ga i kor­ri­do­ren. De and­ra 14 gång­er­na blev jag hemskic­kad ef-

tersom jag fick in­for­ma­tion om att de in­te kun­de hjäl­pa mig. En av gång­er­na då jag blev hemskic­kad, ram­la­de jag ihop i en­trén på Näl. Jag åk­te ald­rig upp till av­del­ning­en igen ut­an åk­te hem i taxi. De kun­de ju i al­la fall in­te hjäl­pa mig, sä­ger han.

– Det känns in­te som att de är in­tres­se­ra­de av oss pa­ti­en­ter. När jag träf­far en lä­ka­re får jag käns­lan av att jag ba­ra är job­big, att de vill bli av med mig ef­tersom de har an­nat att gö­ra. Det är okäns­ligt och otrev­ligt. Men det be­ror nog på att de har myc­ket att gö­ra, sä­ger Lis­beth.

DET ÄR IN­TE ba­ra de se­nas­te åren som vår­den brustit på neu­ro­lo­gen an­ser Con­ny och Lis­beth. När Lis­beth fick sin di­a­gnos 2012 ha­de hon läst om ett team som var­je pa­ti­ent som di­a­gnos­ti­se­ras med Parkin­son ska få träf­fa. Tea­met ska till­sam­mans med den drab­ba­de gå ige­nom sjuk­do­men och läg­ga upp en plan för var­je in­di­vid.

– Ingen­ting hän­de. Jag fick di­a­gno­sen i maj och i sep­tem­ber fick jag träf­fa en sjuk­skö­ters­ka. Det en­da jag fick var re­cept och ta­blet­ter men ing­en att pra­ta med.

Bå­de Con­ny och Lis­beth öns­kar för­änd­ring­ar som skul­le un­der­lät­ta för de som är sju­ka.

– Förr var du in­ne i sy­ste­met och behövde in­te själv hål­la koll och skö­ta kon­tak­ter­na. Det fun­ge­ra­de väl­digt bra. Nu är det myc­ket eget an­svar och man mås­te som pa­ti­ent ve­ta vad som ska hän­da här­näst. Jag öns­kar att det var som tidigare, sä­ger Lis­beth och fort­sät­ter.

– Jag öns­kar ock­så att de som job­bar på neu­ro­lo­gen får mer ut­bild­ning. I dag är kun­ska­pen va­ri­e­ran­de även hos de som job­bar på av­del­ning­en. Ibland känns det som om vi är ut­släng­da i ha­vet och ju mer vi sim­mar desto läng­re bort kom­mer vi. Det är in­te många som är nöj­da med vår­den de får, el­ler sna­ra­re som de in­te får, sä­ger hon.

SJUK. Con­ny Kristof­fers­son vitt­nar om en allt säm­re vård på neu­ro­lo­gen på Näl.

Bild: ANNIE GRAN­ZELL

Av­del­ning­en som se­dan fle­ra år till­ba­ka haft sto­ra be­kym­mer med att re­kry­te­ra lä­ka­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.