Mod­stu­len soul från Port­land

Bohusläningen - - Kultur & Nöje -

Det finns sä­kert go­da skäl till att litt­rock, allt­så lit­te­rär rock, är ett be­grepp som ald­rig rik­tigt slog ige­nom på bred front. El­ler slog ige­nom alls. Det be­ty­der in­te att gen­ren in­te finns, det är ba­ra att lyss­na på lit­te­rä­ra gam­ling­ar som Tom Waits, Pat­ti Smith och Bob Dy­lan, el­ler på yng­re ak­ter som The Hold Ste­a­dy, The Mountain Go­ats och Vam­pi­re We­ek­end, som ha­de en char­mig låt om ox­ford­kom­ma på sitt de­bu­tal­bum.

Den lit­te­rä­ra roc­kens le­da­re mås­te än­då sä­gas va­ra mu­si­kern och för­fat­ta­ren Wil­ly Vlau­tin, som med vers och re­fräng kan su­ga luf­ten ur ett rum el­ler pum­pa det fullt av sy­re. Det sista in­träf­far dock in­te så of­ta, för Vlau­tins värld be­fol­kas av tra­si­ga, kon­tur­lö­sa män­ni­skor.

Det hand­lar om små­kri­mi­nel­la för­lo­ra­re, om miss­bru­ka­re och mi­s­fits med stän­dig mot­vind, sam­häl­lets olycks­barn för att snac­ka Hu­go. Dess­utom är mu­si­ken på nya plat­tan The Im­pe­ri­al mörk och mod­stu­len. Allt är med and­ra ord som van­ligt.

Ore­gon­ban­det The De­li­nes sång­er rör sig näm­li­gen i sam­ma tröst­lö­sa om­rå­de av USA som Wil­ly Vlau­tin ut­fors­ka­de med sitt för­ra band Rich­mond Fon­tai­ne, det mel­lan Re­nos bak­ga­tor och ut­kan­ter­na av Las Ve­gas, där även de lugg­slit­na men rätt var­ma fi­gu­rer­na i Vlau­tins hyl­la­de böc­ker (Mo­tel­li­vet, Norrut, Le­an on Pe­te m.fl.) bru­kar ha­sa runt och miss­lyc­kas med det mesta. Det är mu­sik som Åke Ed­ward­son lyss­nar på när han skri­ver si­na ro­ma­ner om Erik Win­ter.

Men det finns två av­gö­ran­de skill­na­der mel­lan ban­den. 1) Rich­mond Fon­tai­nes mu­sik var tyd­ligt ro­tad i ame­ri­ca­na och altcountry, och 2) som sång­a­re och låt­skri­va­re var Wil­ly Vlau­tin ban­dets ut­ta­la­de le­da­re och front­fi­gur.

Med The De­li­nes ser det li­te an­norlun­da ut. Dels drar den mo­lok­na mu­si­ken med sitt blås och stil­la groo­ve sna­ra­re åt det sou­li­ga hål­let, en ödes­mät­tad låt som Whe­re are you Son­ny är renod­lad deep soul à la Port­land, dels har Wil­ly Vlau­tin ta­git ett steg till­ba­ka och lå­ter Amy Boo­ne sjunga på al­la lå­tar och får där­i­ge­nom det man­li­ga per­spek­ti­vet att vri­das och be­rät­tel­ser­na att kli­va två steg fram.

Det är mu­sik som Åke Ed­ward­son lyss­nar på när han skri­ver si­na ro­ma­ner

För pre­cis som med Ne­ko Ca­se, Ang­el Ol­sen och Sha­ron Van Et­ten är det omöj­ligt att in­te lyss­na – allt­så verk­li­gen lyss­na – på Amy Boo­ne när hon sjung­er. På fra­se­ring­en, på käns­lan, på den slä­pi­ga träff­sä­ker­he­ten. Och såklart på tex­ter­na, Wil­ly Vlau­tins ton­sat­ta no­vel­ler, som tar ett be­stämt grepp om lyss­na­ren re­dan från start.

Ti­tel­spå­ret The Im­pe­ri­al hand­lar om en kvin­na som oro­ligt vän­tar på ett be­sök från sin våld­sam­me ex­ma­ke som pre­cis läm­nat fäng­el­set, me­dan det unga pa­ret i skö­na, småstom­pi­ga Ed­die & Pol­ly vän­tar på att li­vet ska kom­ma igång och att cashen ska rul­la in. Men gi­vet­vis går det åt hel­ve­te, pre­cis som det gör för tje­jen i Hol­ly the hust­le som ti­digt för­lo­rar si­na för­äld­rar, blir miss­hand­lad av si­na män och le­ver på bour­bon & ging­er ale.

Nej, det är ing­en sol­skenstripp som The De­li­nes bju­der på. Ing­et för par­mid­da­gar el­ler städ­da­gar. Ing­et för fes­ten. Det är mu­sik att för­sjun­ka och för­svin­na i. Mu­sik som krä­ver din ful­la upp­märk­sam­het. Det är mu­sik som le­der in i Wil­ly Vlau­tins ro­ma­ner, och har du in­te läst dem än­nu så är det ba­ra att sät­ta igång. Bör­ja med Norrut, det är för­ra de­cen­ni­ets bäs­ta ro­man en­ligt Ge­or­ge Pe­leca­nos. Och The Im­pe­ri­al är det här ti­di­ga årets bäs­ta plat­ta, en­ligt mig.

Bild: Ja­son Quig­ley

The De­li­nes i sin replo­kal i Port­land un­der in­spel­ning­en av sitt nya al­bum The Im­pe­ri­al.

The De­li­nes mo­lok­na mu­sik drar åt det sou­li­ga hål­let.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.