Ing­et plot­ter när Hei­di Palm­gren de­sig­nar

Bohusläningen - - Trädgård - Gun­nel Carl­son/tt

I fyr­tio år har Hei­di Palm­gren ri­tat träd­går­dar till svens­ka vil­laä­ga­re. Sti­len är hen­nes all­de­les eg­na och lätt att kän­na igen. En­kelt, ele­gant och ing­et plot­ter är hen­nes sig­num.

Det bör­ja­de på plant­sko­lan i Löd­de­kö­pinge mel­lan Mal­mö och Helsing­borg. När kun­der­na und­ra­de hur de skul­le plan­te­ra väx­ter­na de köpt kom Hei­di med råd och ri­ta­de för­slag. Hon in­såg att det var ett ar­be­te som tog tid och kräv­de mer än ba­ra en has­tig skiss vid kas­san.

Idag är hon en Sve­ri­ges mest kän­da träd­gårds­ar­ki­tek­ter och hon ar­be­tar fort­fa­ran­de. Fast nu är det de gam­la kun­der­nas barn som vill ha hjälp.

För Hei­di Palm­gren har träd­gårds­ar­be­te va­rit ett sätt le­va. Och över­le­va. Hon föd­des i Tyskland mitt un­der and­ra världs­kri­get och skic­ka­des till si­na mor­för­äld­rar i Han­no­ver ef­ter att hen­nes pap­pa ha­de stu­pat i kri­get. Hen­nes mor­far var in­tres­se­rad av bo­ta­nik och na­tur.

– Han ha­de en ko­lo­ni­lott som jag fick en egen kvadrat­me­ter att od­la på, sä­ger Hei­di.

Till Sve­ri­ge kom hon 1962 och så små­ning­om star­ta­de hon och hen­nes då­va­ran­de man Löd­de­kö­pinge plant­sko­la. Det var i slu­tet av 1970-ta­let.

De­ras sor­ti­ment skilj­de sig ti­digt från and­ras. Väx­ter­na mö­ble­ra­de rum­men, häc­kar och bux­bom tog plat­sen i be­sitt­ning och få men vack­ra de­tal­jer gav de grö­na rum­men en all­de­les egen stil. Hei­di Palm­gren var till ex­em­pel först med att re­kom­men­de­ra va­jan­de pryd­nads­gräs, den svar­ta pensén ’Mol­ly San­der­son’, den vi­ta hös­ta­ne­mo­nen ’Ho­no­ri­ne Jo­bert’ och blå jät­te­ver­be­na, ’Ver­be­na bo­na­ri­ensis’. Svalt, ele­gant och väl­digt kon­se­kvent.

– Ju säk­ra­re du blir på väx­ter desto mer av­ska­lat blir det. Det är när man är osä­ker som man an­vän­der allt som finns att kö­pa. Man kan gö­ra myc­ket fult med väx­ter ock­så.

Hon har all­tid va­rit upp­rik­tig. När hon med­ver­ka­de i tv-pro­gram­met ”Skö­na sön­dag” var hon oer­hört tyd­lig med vad som gäll­de. All­tid klädd i svart med nå­got vac­kert sil­ver­smyc­ke till. Es­tet ut i fing­er­spet­sar­na.

– Ja­men, jag kan ju in­te säl­ja es­te­tik och sam­ti­digt ha ärt­grö­na byx­or och oran­ge trö­ja. El­ler hur? Men, hon har mjuk­nat med åren. – Jo, nu gil­lar jag till och med den lil­la vall­mon som skif­tar från rött till oran­ge. Jag me­nar att man ska bö­ja sig för träd­går­den, sä­ger hon och vi­sar runt i sin egen.

Ett väl­växt vi­de­ox­bär, ’Co­to­ne­as­ter sa­li­ci­fo­li­us’, har vux­it ut över en­trén men hon väg­rar att klip­pa de långa gre­nar­na. Hon hu­kar sig hell­re un­der dem på sin väg in på går­den.

Det har hänt att en kund ve­lat änd­ra i hen­nes rit­ning, men då väg­rar hon och väl­jer hell­re att av­slu­ta upp­dra­get.

– När nå­gon ber mig gö­ra en rit­ning så är det ju för att de gil­lar det jag gör. Det kan jag ald­rig kom­pro­mis­sa med. En änd­ring kan stäl­la till det or­dent­ligt och då vill jag in­te att mitt namn för­knip­pas med den träd­går­den.

År 2001 läm­na­de hon över plant­sko­lan till två av si­na sö­ner, Dan­ne och Jon­te. Hon minns sär­skilt när det var gjort och hon gick in till sin egen gård via gång­en som le­der in från plant­sko­lans bak­re del.

– Det stod en tis­tel där som jag var på väg att ryc­ka upp. Men jag hej­da­de mig och lät den stå. Jag var tvung­en att släp­pa plant­sko­lan där och då.

Fast ren­sa ogräs kan hon säl­lan lå­ta bli. Kom­mer hon till en kund och det står en mål­la i ra­bat­ten så åker den upp.

Till påsk in­vigs hen­nes hyll­ning till fö­re­bil­den Ul­la Mo­lin, en ny träd­gård på Norr­vi­kens träd­går­dar i Båstad. Pre­cis som hon gjor­de till kul­tur­hu­vud­stads­å­ret i Stock­holm 1998.

– Där ska det till och med fin­nas ett höns­hus. Det ha­de jag in­te ri­tat in för 25 år se­dan.

En pri­vat vil­la in­till Öresund i Mal­mö ska ock­så hin­na få en ny stil un­der vå­ren. Job­bet går vi­da­re även om krop­pen bör­jar bli sli­ten.

– Jag var all­tid först upp och di­rekt ut på plant­sko­lan. När de and­ra gick hem blev jag kvar och las­ta­de av ny­in­kom­na väx­ter och när det

var varmt var det jag som vatt­na­de. Jag har all­tid job­bat hårt. För att jag har va­rit tvung­en. Man grä­ver in­te guld i den här bran­schen, även om många tror det, sä­ger Hei­di.

Hen­nes rygg har ta­git stryk av det och hon kan in­te läng­re läg­ga så myc­ket fy­sisk tid på sin egen träd­gård som hon skul­le öns­ka. Fast fort­fa­ran­de gäl­ler att träd­gård är på blo­digt all­var, och in­te en harm­lös hob­by.

Bild: Jo­han Nils­son/tt

Vid rit­bor­det väx­er nya träd­går­dar fram. För sä­ker­hets skull har Hei­di Palm­gren en skärm fram­för fönst­ret för att in­te dis­tra­he­ras av plant­sko­le­värl­den ut­an­för. ”Sti­len är den­sam­ma som för 40 år se­dan. Men kanske fi­lar jag li­te mer nu”, sä­ger hon. För Hei­di Palm­gren är träd­gårds­ar­be­te ett sätt le­va. Hon gil­lar att ha grund­struk­tur men tyc­ker ock­så att man ska an­pas­sa sig ef­ter väx­ter­na. In­te en plast­vat­ten­kan­na i sik­te på Hei­di Palm­grens gård. Es­te­ten väl­jer zink.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.