Att ändra sig har ett högt pris
FÖRTROENDE. Väljare uppskattar inte när moralister blir pragmatiker.
LEDARE 23 JUNI. De flesta tvingas någon gång överge en åsikt. Det kan vara smärtsamt eller friktionsfritt, men ofta är det nödvändigt. Vi ser det som personlig utveckling. Men hur ser vi på andra människor som byter fot?
I en ny studie från USA undersöker psykologer hur människor uppfattar åsiktsförändringar bland politiska ledare. Moraliska argument – att något är rätt eller fel – vinner mer gehör hos människor än de argument som baseras på pragmatism, exempelvis att något är gynnsamt för ekonomin. Moraliskt motiverade ledare uppfattas som mer hängivna och sannolika att stå fast vid sin åsikt. För den som hävdar något baserat på personlig övertygelse kan väl inte överge det hux flux?
Sveriges migrationspolitik är ett bra exempel på motsatsen.
När Stefan Löfven i september 2015 stod på Medborgarplatsen i Stockholm och förklarade att hans Europa inte bygger murar, var det ett tydligt moraliskt ställningstagande: Sveriges gränser förblir öppna. När gränskontroller infördes i november samma år kom frågorna: Vad gäller – egentligen?
Regeringen har sedan dess bedyrat att den nya linjen inom migrationspolitiken ligger fast, men enligt forskarna är förtroendeskadan permanent.
DET ÄR EN fullt naturlig reaktion. Antingen byggde ju det första påståendet och beskrivningen av konsekvenserna på en falsk övertygelse, eller så är den nya inställningen falsk. I förlängningen uppfattas de moraliskt skiftande ledarna som mer ineffektiva och mindre förtjänta av stöd.
Det är dock inte nödvändigtvis positionerna i sig som ger en känsla av hyckleri. I stället är det rättfärdigandet av dem som skapar misstro. Applicerat på den svenska flyktingpolitiken år 2015 blir frågan: Vad låg till grund för skiftet?
Löfven menade att mottagningssystemen var överbelastade, vilket de var. Det underliggande antagandet är att politiken ska bygga på mottagningskapacitet, vilket inte varit inkluderat i tidigare positioner. I Norge nämns däremot ofta absorberingskapaciteten, alltså förmågan att ta upp nya individer i gemenskapen. Löfvens resonemang må tekniskt sett ha varit korrekt, men det rymde ett grundläggande perspektivskifte från enskilda människor till system.
Intressant nog visade studien att människor tenderar att hålla fast vid den förra hållningen, även när ledarna ändrar sig. Det utmanar i sin tur liberala grundantaganden om individens rationalitet. Vem ska beskyllas för hyckleri?
Enligt studien avgörs det av beslutets riktning. De som upplever att ledaren ändrade sig åt ”fel” håll i en fråga bedömer personen som mer hycklande än de vars åsikt ligger närmre den nya ståndpunkten. Paradoxalt tycks det i Sverige vara de som förespråkat – och fått – en mer restriktiv migrationspolitik som beskyller ”etablissemanget” för hyckleri.
SOM SYNES ÄR frågan mångbottnad, vilket forskarna framhäver. Men slutsatsen är tydlig. Den som bygger sin politik på högtravande moraliska ställningstaganden får sota rejält för det när läget förändras. Lite mer pragmatism skulle göra gott för alla, särskilt politiker.