Tage Erlander kunde både ta stöd och avstånd från kommunisterna
Stefan Löfven har bjudit in sex partier för att diskutera problemet med nazismen i Sverige. SD får dock inte vara med. Skälet är att detta parti, näst störst i landet, har nazistiska rötter. Håller Löfvens resonemang för en närmare granskning?
HÄR TAR JAG mig friheten att låna Torsten Torstenssons grepp i hans insändare den 22 september. Jag ”spegelvänder” alltså Löfvens åsikter, så får läsarna avgöra vad som är rimligt. Så här blir då hans tankegång, fritt formulerad av mig:
”Vi kan inte i längden låtsas, som om Sveriges näst största parti inte existerar. Alla de medborgare, som håller på SD kan inte dras över en kam. De är inte per automatik främlingsfientliga nazister. Många är helt enkelt oroliga av andra orsaker i en tid med snabba förändringar på olika plan både här hemma och ute i världen. Detta partis historia må ha viss släktskap med nazismen, men att göra dess anhängare till martyrer leder snarare till att partiet växer än mer. Det är ingen vettig politik. Bätt- re då att tänka så här: om man inte kan besegra dem, är det klokare att samarbeta med dem. Att bara stänga dörrar leder ingenstans. Vi demokrater måste argumentera för vår sak.
VÅRT EGET SAMARBETE med Vänsterpartiet blir i det långa loppet svårt att försvara. Detta partis historia är också tvivelaktig. Dess rötter sitter djupt i den stalinistiska varianten av den Marxistiska läran. Under många år mottog dess föregångare ekonomiska bidrag från Moskva. Partiet har haft olika namn under årens lopp allt efter skiftande politiska konjunkturer, och ordet ”kommunism” figurerar inte längre, men ränderna går aldrig ur.
Under lång tid, till exempel då Tage Erlander styrde landet, var det vi socialdemokrater, som tog striden mot kommunismen. Dess ordförande Hilding Hagberg isolerades effektivt och hade noll inflytande. Nu är det dags att sluta med leken att ställa ett parti i skamvrån. Denna gång alltså SD. Det skadar både vårt parti och vår gemensamma demokrati. Låt oss höja debatten över sandlådenivån och det taktiska tricksandet och bjuda in också SD till dessa viktiga överläggningar!”
DEN ”VERKLIGE” LÖFVENS uppfattning verkar vara, att Hitlers idéer är farligare än Stalins. Den ”spegelvände” Löfven har en annan syn på problemet. Vilken hållning är rimligast? Vad anser läsarna?