Mats gläds åt sina 43 år i skolan
UDDEVALLA: MÅNGA FINA MINNEN FRÅN SIN TID SOM VAKTMÄSTARE Ingen vet så mycket om 50-årsjubilerande Äsperödsskolan och eleverna som Mats Andreasson. Han var med och byggde skolan och sedan var han vaktmästare i 43 år - ända fram till pensioneringen.
Vi träffas vid idrottsplanen. Härifrån lotsar han vant in oss till ett rum på skolan där vi kan sitta och prata.
HÄR HAR HAN tillbringat hela sitt vuxna yrkesliv och träffat tusentals barn och ungdomar som gett honom oförglömliga minnen, mest glada.
Och de kommer ihåg honom. Rätt som det är, är det någon som petar på honom. ”Hej Mats, kommer du ihåg mig”? Klart han gör.
– Det är så roligt. Jag träffar före detta elever överallt, mest på stan och i Agnebergshallen men det har hänt i Grekland och Turkiet också.
Allt började 1966. 21-årige Mats hade precis gjort lumpen när han fick jobb på skolbygget, småskolan fanns redan och nu skulle Uddevallas modernaste högstadieskola byggas.
– Jag satte in fönster och dörrar och lade in tak och sådant, säger han och pekar runt i rummet.
SNICKARJOBBET GICK FINT men när skolan stod klar ett år senare kom studierektorn Rune Melin med ett oväntat förslag. ”Jag tycker du ska söka jobbet som vaktmästare”. Mats slog ifrån sig, det var ju bara sju-åtta år mellan honom och de äldsta eleverna, han var knappt vuxen själv, hur skulle det gå?
– Det var en helt främmande liv för mig, jag hade bara varit på byggen förut.
Men det gick bra, mycket tack vare vaktmästaren i småskolan, Birger Larsson, som Mats kallar för sin mentor men också såg som en slags pappa.
– Han försökte få mig att uppträda som en vuxen, och det var inte lätt för jag kände ju för ungdomarna. Tänk dig själv, jag var 22 år och så de här stora pojkarna, de äldsta var 14, jag var någonstans mitt emellan. Fast det var bra också för jag förstod de på ett annat sätt än vad de äldre gjorde.
HÄNDELSEN MED BASTUN var en grej han fick ta itu med tidigt. Någon hade lagt gymnastikskor på bastuaggregatet och det rök och var kolsvart därinne.
– Då blev jag arg, riktigt vuxenarg och det märktes.
Mats fick ordning på bastun men vem som hade gjort det kom inte fram, inte förrän på skolans tioårsjubileum när en gammal elev frågade om han fortfarande var arg.
– ”Nä, inte idag. sa jag. ”Lovar du det, du vet det som hände i bastun .... ”, fick jag till svar.
Så rullades hela historien upp, tre stycken hade de varit.
EN ANNAN GÅNG forsade det vatten från en toalett. Mats rusade dit. En kille hade blivit arg och sparkat sönder vattenbehållaren men han var inte kvar där.
– Jag sade till de andra att säga till honom att komma efter dagens slut så skulle vi fixa toaletten.
Killen kom och efter att de hade pratat allvar sade Mats till honom att ta med sig sin pappa till skolan på lördag, så skulle de hjälpas åt att byta behållaren. Så blev det, de fixade det tillsammans, fast morfar som var rörläggare kom istället för pappa. När det var klart fikade de. – Jag tänkte som så att har du gjort en dumhet och erkänner, så hjälps vi åt att återställa det. Sedan när jag pratade med hans lärare visade det sig att grabbens mormor hade dött och det var därför han var ledsen och förbannad. Då var det ju tur att jag gick försiktigt fram och inte bestraffade honom, säger Mats.
Och de som spottade på golvet, de fick torka upp efter sig. Sedan var det bra med det och de gjorde inte om det.
DEN GÅNGEN SOM några hade pluggat igen låset till klassrummet med tändstickor i hopp om att slippa lektionen, är ett annat minne.
– Det stod ett gäng utanför och var jätteglada. Jag var jätteförbannad men det visade jag inte. Jag plockade ut tändstickorna. ”Var så goda, nu kan ni gå in”. Då blev de besvikna. ”Öh, ska vi ha lektion”...
Mats älskade sitt jobb. Att ha den här nära kontakten med eleverna och hjälpa dem att förstå vad som är rätt och fel, har känts så bra.
Han har fått många förtroenden, stöttat elever som mobbats och satt stopp för andra när de har gått för långt. Flera gånger har unga personer som dömts till samhällstjänst fått jobba av sin tid hos honom.
– Ska du vara vaktmästare på en skola måste du tycka om barn och ungdomar, säger han.
MEN DET ÄR inte bara eleverna som har gjort att Mats trivts så bra. Arbetskamraterna har också varit bra genom åren. Han pratar om Äsperödsandan, att alla har samarbetat för elevernas bästa vilket jobb de än har haft.
Något av det första som studierektorn Rune Melin gjorde var nämligen att inrätta en trivselkommitté. Mats kommer ihåg hur han sade att kommittén skulle se till att alla trivdes och hade det bra och att de arbetade för barnens bästa.
– Det blev Äsperödsandan. Och han var den förste i Uddevalla som anställde en skolvärd, säger Mats.
Han räknar upp massor av roliga grejor, Luciatåg, fina skolavslutningar, besök av gäster som Evert Ljusberg, Grodan Boll och Sven Wollter. Sång, musik och teater
kombinerat med kunskap.
Elevernas egen Äsperödsshow var en höjdpunkt.
– Det var flera elever som inte tyckte om skolan och som anmälde sig till showen där de fick spela en roll och bli sedda. Och så bra de var!
EN GÅNG VAR Mats också med. Han och damerna i köket orsakade stort jubel, nästan i stil med en rockkonsert, när de kom in med ett alldeles eget Luciatåg på scenen, utrustade med soppslevar och annat.
Efteråt fick de massor av goa kommentarer.
– Eleverna kom på lunchrasten och tyckte vi var roliga. Där skapade vi en kontakt. De kanske tyckte vi var tråkiga ibland och så visade vi att vi också kunde vara roliga.
MEN ALLT ROLIGT har ett slut och för Mats var det tungt att gå i pension. Till och med nu, åtta år efteråt, blir han ledsen när han tänker på det.
Det blev så abrupt. Att alltid ha jobbat heltid och så en fredag var det slut, sista arbetsdagen, och inget mer.
– Allting tystnade. Det var tufft, säger han och skakar på huvudet.
Efteråt förstod han att han borde ha trappat ner på arbetstiden innan och skaffat sig lite intressen. Han kunde ju inte bara gå hemma och tapetsera och måla.
MEN DET LÖSTE sig en bit i taget. Rektorn förstod att han mådde dåligt och erbjöd ett antal timmar på Lane Ryrsskolan under hösten.
Sedan tog han flyget upp till Luleå och hjälpte sonen med huset. Med sig hem fick han sonens gamla golfklubbor och väl hemma lockade en svåger med honom ut till golfklubben. På den vägen är det. – Jag har tagit grönt kort, frugan också. Där träffar vi vårt sociala nätverk. Vi är inga golfare precis men det löste mitt problem med att komma ut.
Och så är han med i Äsperödsskolans pensionärsgrupp som träffas en gång i månaden. Nu ser han fram emot 50-årsjubileet på torsdag och att få träffa de andra som var med vid starten.
– Det ska bli så roligt! Det blir både rullstolar och kryckor men huvudena är klara.