Jennifer Wegerup vill våga leva – hela tiden
JUBILAREN: JOURNALISTEN RAPPORTERAR OM NORDEN TILL EUROPA
Femspråkiga Jennifer Wegerup är en av landets mest väletablerade journalister, bland mycket annat med bakgrund som Aftonbladets Italienkorrespondent med huvuduppdraget att följa Zlatan Ibrahimovic i Milan och senare i Paris med PSG.
– Italiensk fotboll fascinerar, det är mycket mer än bara fotboll; politik, ekonomi, makt, skillnaderna mellan nord och syd ... Den säger också något väsentligt om italienarna och deras förmåga att njuta av livet även i svåra tider. En ibland farlig – för de kan ignorera stora problem – men ändå övervägande bra förmåga, säger hon.
Hur är du som person?
– Jag strävar efter att våga bejaka många sidor hos mig själv. I arbetet kan jag vara hård och målmedveten. Men jag är inte rädd för att samtidigt kunna vara en av grabbarna på redaktionen och dra en fräckis eller att visa om jag är ledsen och prata även om svåra saker jag bär på.
– I Sverige kan jag sakna italienarnas oskyldiga flört på gatan – ”ciao bella!” och deras sätt att ta vara på livet. Man lever ju bara en gång.
Du besväras inte av att folk öppet flörtar med dig?
– Ingen fara, bara det stannar vid komplimanger … Det kostar så lite att vara generös mot varandra, när det är befogat. Jag är bra på att ge komplimanger och beröm. Och har jag något negativt att säga försöker jag också att vara rak och ta det direkt med den personen, det är ärligast. Falskspel har jag svårt för.
HON VÄXTE UPP i Falkenberg med två yngre systrar. Föräldrarna var båda lärare och hon beskriver barndomen som ”full av sagor och kärlek”. Det ingöt välbehövlig styrka, eftersom hon var ”fruktansvärt duktig” i skolan och väckte avund.
– Jante i en småstad på 80-talet var stundtals tufft. Jag hade många vänner, men fick ge svar på tal mot dem som försökte trycka ned mig. Jag lärde mig tidigt att slåss för det jag tror på. Den traditionella kvinnorollen, att vara mjuk och passiv, innebär lätt att du blir omkörd av männen. Jag älskar män, men jag uppfostrar mina döttrar att förstå sitt eget värde.
Under sista året hemma längtade hon bort, att bli något stort, att bli journalist och författare.
Hon blev bådadera, men inte utan kamp. Som 21-åring hamnade hon som praktikant på giganten Expressen. Ung, grön, omringad av vassa armbågar och med en avigt inställd chef. Hon bet ihop, kämpade och fick en ny chef som imponerades av hennes skrivbegåvning och förmåga att få folk att öppna sig.
Hon fick ett sommarjobb på tidningen. Resten är en lysande journalistkarriär i Sverige och internationellt. Hon är inte bara journalist, hon skriver också böcker. Det har blivit tio hittills och det kommande halvåret har hon flera nya på gång.
– Jag har skrivit ända sedan första klass. Att skriva är ett behov hos mig, det gör mig levande.
Jennifer Wegerup upplevde mycket avundsjuka i skolan, men vek inte ned sig. Även senare i livet har hon fått slåss för det hon tror på. Mest tror hon på kärlek och passion.
TÄVLINGSMÄNNISKAN i henne lockade tidigare i år Jennifer Wegerup till Moderaternas kommunikationsstab för att ”se om hon kunde få ett journalistiskt jobb i en politisk stab på toppen”. Men efter fyra månaders partipolitik fick hon nog. Saknaden efter journalistiken och författandet var övermäktig och hon tackade ja till jobbet som Norden-stringer för tv-kanalen Sky News Italia.
– Jag vill skriva, det är det jag brinner för. Jag vill vara journalist och författare, jag vill vara nära mina barn och jag vill leva passionerat. Alla män jag älskat eller begärt har lärt mig något, berikat mig.
– Livet kommer alltid med notan förr eller senare, allt har ett pris. Men med det sagt är jag glad att jag fått möta en så stor kärlek och omstörtande passion, som med Domenico (hennes italienska kärlek), och att ha vågat bejaka den. Rädsla för att bryta upp, på jobbet eller privat, styr våra liv alldeles för mycket. Man stannar och sedan dör man och först dör man inombords. Jag vill våga leva, hela tiden.