Jag vill göra allt perfekt – eller inte alls
Om jag inte kan göra det perfekt, så vill jag inte göra det alls. Jag vet inte om någon av er kan känna igen er själva i det sättet att tänka och känna. För mig är det en mening som ständigt drar igenom mina tankar och det påverkar mig i en alltför stor utsträckning. Mitt liv styrs av ett sätt att se på mig själv som gör det helt omöjligt att leva i. Givetvis är det här ett resultat av det som jag har fått med mig genom livet. Hela tiden har jag matats i att vara duktig, att hålla ordning på allt och visa på en bättre verklighet än den verkliga. Genom vackra fasader går mycket att dölja. Känslor av att inte räcka till i ett högpresterande samhälle tär på mig från insidan och ut. Jag vet att jag klarar av mycket. Jag har jobbat hårt på det, men ändå upplever jag det inte som tillräckligt. Det går alltid att göra lite bättre. Lite till, lite till.
Det går till den gränsen att det till slut blir ohållbart. När jag nått dit har jag haft olika sätt att hantera det. Mitt sätt att försvara mig är att i stället hamna i dess direkta motsats. Jag omöjliggör det eftersträvansvärda genom att göra mig själv otillgänglig i mitt eget liv och förminskar min förmåga att delta i det vanliga livet.
JAG ÄR BRA på ett slags destruktiv isolering. En isolering som ibland rent fysiskt handlar om att jag håller mig undan. Det är väldigt enkelt att dra sig ur olika konstellationer av människor. Tillräckligt många nej och så slutar telefonen snart att ringa. Oavsett vilken relation en har till varandra, vänner, kollegor eller familj. Det är mitt val och det tar lång tid att senare bygga upp det jag en gång hade igen, när jag senare är på väg tillbaka till mitt någorlunda vanliga jag.
Ett annat sätt, som för mig har varit mycket effektivt, är att äta mig in i isolering. Jag lärde mig tidigt att en tjock kropp är en utmärkt plats att gömma sig i när det krävs. Det låter kanske konstigt, men det är ett säkert sätt att få vara ifred. Det här är min egen subjektiva uppfattning, men en tjock kropp tycks signalera att där, i den människan finns inte mycket att hämta. Frågorna blir färre och kraven på prestation lägre. I den kroppen, i mitt eget skapade lilla fängelse, blir jag inte uppsökt.
Snarare är det så att människor vänder sig bort från den. Ingen inbjudan kommer att dyka upp och förvänta sig något av mig. Det är befriande samtidigt som det är oerhört smärtsamt. Det här handlar inte om kroppsideal, det handlar uteslutande om mina egna överlevnadsstrategier.
JAG HAR VALT isolering som motvikt till mitt upplevda krav på perfekt prestation. Jag har på något vis känt mig tvungen till det, så här långt i livet. Jag strävar efter något annat. Att få kunna ta till mig uttryck som ”good enough” eller ”du är inte vad du presterar” och känna att det verkligen är okej att bara göra bra ibland och inte vid varje tillfälle behöva säga till mig själv att jag kunde gjort det bättre.
Många kommer att tycka att det jag har skrivet är väl för personligt och privat. Jag hade inte gjort det om jag inte varit säker på att det finns fler än jag, som ständigt lever under sina egna krav att alltid behöva prestera det absolut bästa, och gärna lite till, och som i det behöver ett sätt att klara av det. Tänk om vi kunde slippa. Sluta trissa varandra in i det orimliga och på riktigt tro på att vi räcker till så som vi är. Utopi? Drömvärld? Ja, förmodligen, för många av oss är det sent att få en ny bild av oss själva, men vi kan försöka och framför allt sprida ut det till dem som fortfarande är nåbara.