Många locka av julens traditioner och gemenskap

Det är onsdag kväll och jag har precis fått vara med om något som berört mig mycket. Det var ingen konstig eller ovanlig situation som tog tag i mig, utan jag befann mig på en traditionell kväll med ”Julens psalmer och sånger”. Den där, i stort sett, obligatoriska typen av samling som vi möter inför julhelgen i våra kyrkor.

Jag hör ett gott sorl när jag går upp mot kyrkan och när jag kommer in är det fullt i bänkarna och rösterna pratar glatt om allt möjligt. Ämnet i entrén rör svårigheten att hitta parkering, men till och med det samtalet förs med leenden ansikten och goda ord. De har fått hjälp utanför av vaktmästaren som försöker trixa och fixa för att få plats med alla. Inget gnäll, utan bara en lätt förvirring i sökandet efter sittplatser.

JAG FASCINERAS AV att den här stunden är så viktig för så många. En vardagskväll, mitt i veckans julstök, då folk plötsligt tar en paus. En paus som knappt ens verkar stressig. Jag såg inte många som satt med telefonen framme eller hela tiden kollade klockan.

Det finns en förväntan i kyrkorummet, en längtan efter att samlas kring det bekanta, kring en tradition uppfylld av tillhörighet och gemenskap. Det är absolut inte så att alla känner varandra, att det är människor som ständigt ses och kommer till kyrkan. Det är brokig skara från alla möjliga olika håll som sitter där i kyrkbänkarna. Skulle jag ställa frågan till dem som är där, så vet jag att många inte skulle benämna sig som kristna, alla kan inte svenska språket, några förstår inte orden som vi sjunger och lyssnar till. Några är väldigt små, några hör inte allt, men det tycks inte spela någon roll en sådan här kväll. Det är något annat som drar och förenar oss.

DET ÄR DET där med att en liten stund få känna delaktighet i något som är större än en själv. Ett kollektiv, en folksamling dit en kommer med sig själv och sitt eget och får placera in det i förhållande till sina medmänniskor. Det är lätt att förstå en sådan här kväll varför vi så ofta söker upp dem som delar ens kultur och traditioner. Vi gör det på semester, som utlandssvenskar, i bostadsområden och i föreningsliv. Vi söker ständigt det bekanta och bekväma för oss själva. Det är naturligt. Vi vill umgås, se andra, bli sedda och känna tillhörighet. Det är livsviktigt för oss, bokstavligt talat.

Ibland kan vi göra det genom en så enkel sak som att sjunga julpsalmer och sånger med varandra och en behöver inte ens vara med i sången för de som är där bär med sig dig också. Om rösten är knastrig, om orden inte går att läsa för att bokstäverna är för små, spelar ingen roll. Jag är med ändå.

I KVÄLL BLEV det här extra tydligt. Jag satt längst fram på sidan så att jag kunde se församlingen som var där och det var så härligt spretigt. Längst fram körerna. Vackert rödsvarta med leende ansikten och fokuserade blickar. Unga och gamla var där, ett litet barns röst hördes svagt då och då, ett spontant glädjeskratt från en tjej i en av bänkarna. Några var där själva, några med sina närmaste vänner och familj. Det var ett rikt hav av människor som delar livet. Och vilken sång! När jag kommer på mig själv med att sluta sjunga, så berörd av det som jag upplever och bara lyssnar och ser ut över alla, så landar julen i mitt hjärta. Vår historia, vårt gemensamma nu och en förväntan och längtan som reflekteras av en samling av människor. Så många människor, så många personligheter och röster som plötsligt där och då var som en enda. Vi tillsammans i längtan efter det goda, med vissheten om det goda, mitt i det goda. I längtan efter julen, med visshet om att julens mirakel tagit plats, med julen mitt ibland oss.