Kemvapen som dumpats läcker
SVERIGE: TRÅLARE SPRIDER DEM I SVENSKA VATTEN
Det handlar om hundratusentals ton bomber med senapsgas, arsenik och en mängd andra gifter som samlades in av segrarländerna och dumpades på olika platser i Östersjön och Västerhavet.
Vid tidpunkten ansågs det rimligt. Drygt 70 år senare har höljen eroderat och kemikalierna läckt ut i olika utsträckning, vilket kan spåras till fisk och andra vattenlevande organismer.
– Vi kan se småkoncentrationer i fisk, säger Martin Söderström, forskningskoordinator vid kemvapeninstitutet Verifin i Helsingfors.
Nedbrytningsämnena från olika gifter skadar fiskarnas dna och gör dem sjuka, men enligt Martin Söderström är de uppmätta nivåerna i matfisk så låga att de i nuläget inte utgör någon nämnvärd fara för människor.
– Men det kan ändras och man försöker förstå hur detta kan klättra uppåt i näringskedjan.
I trakterna utan för Sydnorge och svensk västkust leddes dumpningen i huvudsak av USA, som ofta sänkte hela fartyg fulla med kemvapen. I Östersjön var det Sovjetunionen som, då det inte fanns skepp att avvara, kastade enheterna överbord en i taget – ofta redan innan man hunnit fram till dumpningsplatsen – vilket innebär att behållarna hamnat lite varstans längs med havsbotten.
DE SENASTE 15 åren har de internationella projekten avlöst varandra, i vilka forskare kartlagt spridningen och försökt förstå omfattningen. Inom ramen för det polskbaserade projektet Daimon (Decision Aid for Marine Munitions) arbetar man sedan två år tillbaka med att, utifrån ett svenskt verktyg (Vraka), ta fram en metod för riskanalys som ska ge beslutsfattare underlag att avgöra när det är värt att bärga.
På vissa dumpningsplatser, till exempel i Bornholmsdjupet utanför Danmark, ligger behållarna en till två meter ner i dyn och flera bedömare menar att det är bäst att låta kemikalierna ligga kvar.
Att bärga är en avancerad process i flera steg. Kemikalierna tillsammans med sediment ska lastas om i nya behållare och skeppas in till land för att förstöras. I dag finns särskilda anläggningar i Tyskland och Belgien, men frakt av kemvapen omges av tunga restriktioner och därför ser man hellre till mobila destrueringsfaciliteter som kan flyttas närmare hamnområdena.
– Detta är extremt dyrt, säger Jacek Beldowski.
På botten utanför Måseskär på Västkusten ligger uppskattningsvis 20 000 ton kemvapen, packade i vrak som sänktes av de allierade i samband med krigsslutet.
Mestadels handlar det om senapsgas som, trots att bombskalen i stor utsträckning vittrat sönder, stannar kvar i klumpform i bottensedimenten tack var den låga temperaturen. Andra kemikalier utgör större bekymmer. I synnerhet den arsenik, som senapsgasen blandades ut med vilket gör gasen stridsduglig även i vintertid, som nu sprids från behållarna.
–De högsta arsenikkoncentrationerna är rakt nedströms från dumpningsområdet, säger Anders Tengberg, teknisk expert på undervattensmätning vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg.
Det hänger ihop med att dumpningsplatsen utanför Måseskär under säsong dagligen besöks av fiskebåtar, eftersom vraken erbjuder strukturer som fisken trivs i.
De kemiska stridsmedel som dumpades i havet under andra världskriget är fortsatt ett problem för efterkommande generationer. Att bärga samtliga pjäser är omöjligt – praktiskt såväl som ekonomiskt – och forskare arbetar nu med att ta fram ett verktyg för att bestämma i vilka fall det är meningsfullt att ta upp gifterna.
NÄR TRÅLARNA GÅR förbi mellan vraken virvlar det om bland behållare och sediment och partiklar stiger upp så högt som 50 meter över botten och transporteras iväg 10–20 kilometer med strömmarna.
Trålningen i området är oroande, anser experter inom flera fack som vill se ett lokalt trålningsförbud. Från svensk sida är det möjligt att utfärda, men ett sådant förbud skulle endast träffa svenska fiskebåtar. För fiskebåtar under andra länders flagg vore det fortfarande fritt fram. Ett allomfattande trålförbud måste utfärdas av EU.