Trovärdigt och klarsynt om ett allvarligt missbruk
Robert Laul är kvällstidningsjournalisten som gick Ljungskile folkhögskola och spelade i Ljungskile SK. ”Alkisbarn” är hans skildring av sin uppväxt med missbrukande föräldrar, ett brutalt uppvaknande och vad fotbollen betytt genom livets olika faser.
Säsongen 2008 åkte vi land och rike runt för att följa Ljungskile SK i allsvenskan. Allt som oftast satt det ett gäng kvällstidningsjournalister där, bland annat Aftonbladets Robert Laul. Han var lite kändis för oss av olika anledningar. Inte bara för sitt arbete som sportjournalist utan också för att han gått på Ljungskile folkhögskola och faktiskt spelat i Ljungskile SK. Ofta tittade de upp lite slött från sina datorer och nickade men bemödade sig sällan med att säga hej till oss lantisar. Jag trodde nog till en början att det berodde på att vi var just lantisar. Ljungskile SK hade nämligen ett rykte om sig just den säsongen att spela extremt tråkig fotboll och ta maskandet till nya nivåer. Målen kom oftast på fasta situationer som långa inkast. Kort och gott, det var ingen särskilt publikfriande fotboll David Wilsons lag bjöd på. Vi försökte göra en seriös fotbollsbevakning men föraktet mot Ljungskiles spel smittade av sig också på oss som följde laget.
LÄNGE TRODDE JAG att det var oss det var fel på. Men efter att ha läst Robert Lauls bok inser jag att det uppenbarligen fanns andra orsaker till hans beteende då. Jag har alltid tyckt Robert Laul varit klok, orädd, rapp, utmanande och många gånger genialisk som journalist och läst hans texter med stor behållning. Det tycker jag fortfarande, men inser nu att många av dessa måste ha varit producerade i någon form av töcken. I boken ”Alkisbarn” beskriver han hur festandet eskalerade från den första fyllan till att nå enorma höjder senare i livet. Uppväxten med missbrukande föräldrar fick konsekvenser också för den vuxne Laul. Till slut blev situationen ohållbar. Vändpunkten kom när han berusad hängdes ut på internet av en våldsbejakande fotbollsfirma och arbetsgivaren var tvungen att göra något åt situationen.
NÄR HAN NU gör någon slags bokslut över första halvlek, som han kallar det, slås jag av hur klarsynt han är. Att sättet han tagit tag i sitt missbruk på och ser på sin situation måste vara som taget ur en regelbok. Han skildrar missbruket och dess konsekvenser på ett mycket trovärdigt sätt. Att det varit så illa tror jag många av oss som följt och beundrat den självsäkre kvällstidningsjournalisten på håll blir förvånade över.
Ångesten sipprar ut från sidorna och skildringen av vad han gjort mot både sig själv men också mot sina nära och kära är oerhört gripande. Han beskriver också väl den betydelse fotbollen haft genom livets olika faser. När missbruket tog över allt mer innebar fotbollen ny energi, antingen som spelare eller som journalist. Något många av oss idrottsnördar kan känna igen sig i även om den inte spelat en så avgörande roll i livet som den gjort för Laul.