Ett alkisbarns
FOTBOLL: ROBERT LAUL OM LJUNGSKILE, LIVET OCH LÖGNERNA
Elitfotbollskarriären avslutades i Ljungskile. Samtidigt startade Robert Laul sin bana inom journalistiken. När hans självbiografi ges ut är något helt annat i fokus: alkoholmissbruket.
Robert Laul är en av Sveriges mest meriterade fotbollsjournalister. Visserligen jobbar han numer med andra ämnen än sport på Aftonbladet, tidningen som han är starkt förknippad med.
I mars släpptes hans självbiografiska bok. En debut där Robert Laul öppet beskriver sitt alkoholmissbruk som pågått under många år. Något som han länge levde med i det dolda.
– Jag vet att den typen av berättelser jag har kan hjälpa andra. Jag var tjänstledig under 2017 och hade tid att skriva, då rullade det på ganska snabbt och jag skrev den på tre månader, berättar Robert Laul.
Boken Alkisbarn – fotboll, fylla och fajt ges ut på Norstedts förlag och i den berättar Laul om sin uppväxt med missbrukande föräldrar och en egen alkoholdebut som 16-åring. Efter det var han fast men är sedan tre år tillbaka nykter.
– Jag blev alkoholist första gången jag drack. Jag blev kidnappad av alkoholen och det var ett himlastormande möte. Från den första fyllan så kom alkoholen på plats ett, två och tre i mitt liv. Jag längtade efter att få dricka som jag längtade efter julafton som liten.
Den nu 42-årige Laul har jobbat för Aftonbladet sedan 2001, kort efter att han slutade på Ljungskile folkhögskolas tvååriga journalistlinje. Då lämnade han också Ljungskile SK efter ett och ett halvt år som spelare i superettan.
– Då var jag ung och stark, drack inte speciellt ofta och klarade att sköta fotbollen. Alkoholen hade mindre inverkan på min fotbollskarriär när jag var 20–25 år. Det tar tid att utveckla ett missbruk och det kom jag in i 2010 när jag sedan länge hade slutat med fotbollen på högre nivå, säger Robert Laul och gör tydlig skillnad på att missbruka alkohol och att vara alkoholist.
En incident när Robert var 18 år påverkade dock omedelbart fotbollskarriären.
– Jag bröt benet under en fylla i italienska alperna och även om jag arbetade mig tillbaka till elitnivå hittade jag aldrig samma naturliga tajming i straffområdet igen efter benbrottet. En tung konsekvens som senare i livet följdes av andra
alkoholrelaterade konsekvenser.
I Ljungskile spelade han ihop med Bosse Wålemark, Kenny Pavey och Christian Karlsson bland många andra. Han lämnade dock några veckor före LSK:S hemmamatch mot Malmö FF i juni 2000 där en viss Zlatan Ibrahimovic gjorde matchens enda mål.
Åren i Ljungskile minns han som en tid med bra utbildning och en intressant fotbollsmiljö.
– Stämningen och Ljungskileandan där man alltid måste ta i lite mer, springa lite längre och jobba lite hårdare än de andra lagen. Det där höll kulturbärarna hårt på. Vi nyförvärv fick det inpräntat i oss och det tror jag är förklaringen till att de så länge var kvar på elitnivå.
Har du någon kontakt med dina gamla lagkamrater eller någon annan i klubben?
– Jag har dem på Facebook och stöter på dem ibland. Jag bor i Stockholm och en del bor väl kvar där i hålan så det är inte så ofta men det är fina människor.
Vad har du för kontakt med fotbollen i dag?
– Jag är ledare för ett integrationsprojekt som heter Unite Stockholm där vi erbjuder fotbollsträning för nyanlända. Sedan följer jag mitt IFK Göteborg och längtar efter att se mitt första fotbolls-vm i soffan sedan 1998, då jag har jobbat på alla mästerskap sedan dess. Då ska jag sitta med en skål chips och cola light och njuta ur soffperspektivet. Hur kommer det att gå för Sverige?
– De går vidare från gruppen. Sedan borde de kunna nå en kvartsfinal men då måste de slå Tyskland eller Brasilien. Det kan bli hårt och vi får be till högre makter om det ska bli mer än så. Vilket land vinner VM?
– Fotbollsgudarna kan inte vara så orättvisa att Messi inte får vinna ett VM. Det vore för sorgligt att en så fin fotbollsspelare inte ska kunna stoltsera med ett Vm-guld. Det är väl hans sista chans och även om Argentina inte är favoriter så är det en för bra saga för att den inte ska bli sann.
”Ljungskileandan där man alltid måste ta i lite mer, springa lite längre och jobba lite hårdare än de andra lagen. Det där höll kulturbärarna hårt på.” ROBERT LAUL om sin tid i LSK