Jan Östen Berntsson

Kyrkokantor Jan Östen Berntsson, Kleva, Härnäset, Brastad, har avlidit i en ålder av 76 år. Närmast sörjande är makan Jorunn med familj samt systern Ann-charlotte med familj.

Registerandragen har skjutits in, principaler, mixturer och rörverk har tystnat och de sista flauto dolce-tonerna har försvunnit in i den stora tystnaden: Kantorn och orgelkännaren Jan Östen Berntsson är död. En mångårig vän, kollega, medarbetare och körentusiast har lämnat oss.

Alltid lika hängiven ställde han upp och lät sig villigt lånas in till diverse körprojekt – ofta tillsammans med skönsjungande hustrun Jorunn – som tonsäker och välklingande bas eller lika gärna som ackompanjatör vid orgeln.

Som orgelspelare, orgelsakkunnig och orgelkännare måste han närmast beskrivas som en eldsjäl, i ordets mest vidsträckta bemärkelse. De allra flesta orgelbyggnadsprojekt höll han koll på – såvida han inte själv var direkt involverad i dem! – och det spelade ingen roll var dessa byggnationer tilldrog sig; han kunde lika gärna åka till en orgelinvigning i lilla Rölanda som till Oslo – den nya orgeln i Margaretakyrkan – eller Trondheim! I den väldiga Nidarosdomen kunde han avnjuta dess fyra orglar,som numera kan trakteras samtidigt av en och samma organist …

UNDER SIN TID som kantor i Morlanda pastorat på Orust höll kan ett vakande öga över en av Orgelsveriges verkliga dyrgripar, den gamla Morlandaorgeln, en av Sveriges äldsta bevarade kyrkorglar. Den är troligen byggd av Hans Brebos, Antwerpen, cirka 1604.

I Färgelanda pastorat lät Jan intonera om orgeln i Ödeborg till en mjukare och mera användbar klang. Torps kyrkas lite nyckfulla pneumatiska Setterquist-orgel byggdes om till helmekanisk drift, med gott resultat. Ja, listan över de orgelprojekt som Jan hållit ett vakande öga över kan göras mycket lång! Även om hans huvudsakliga intresse gällde det klassiska orgelbyggeriet och dess produkter, hade han en påtaglig lyhördhet för den digitala orgelns värld och de speciella problem en digital orgel kan lösa.

På den tiden undertecknad, Bengt Rhedin, tjänstgjorde i Hunnebostrand och Tossene kom Jan till hjälp vid alla lägliga tillfällen. Med sin grundliga sakkunskap sparade han in många onödiga kostnader för pastoraten. Vid ett tillfälle i Hunnebostrand dök han upp lagom till en orgellektion. Det blev extra spännande för två små elever att kika in i orgelns inre och se hur Jan tog fram ett specialverktyg, lyfte ut en spelventil och justerade en kärvande fjäder, så att den motspänstiga tangenten åter fungerade klanderfritt.

Något senare hade Jan med fru inbjudits till Hunnebostrand för att tala – och sjunga! – om norsk-svensk koraltradition, speciellt med fokus på vad vi vanligen kallar folkliga koraler. Vid kaffestunden efteråt passade jag på att fråga Jan ”hur många orglar har du egentligen tjänstgjort vid?” ”Det får jag fundera på” blev svaret. När vi talades vid om detta något senare sa han ”Jag slutade räkna vid 220”…

NAVET I EN kyrkomusikers verksamhet får väl psalmboken – koralboken – sägas vara. Efter 13 års tjänstgöring i Norge hade Jan en översiktlig spännvidd och en psalmkännedom som ytterst få av kollegorna kom i närheten av. Alla kyrkors psalmböcker rymmer åtskilliga hänvisningar till den himmelska sången (Härligt sången där skall brusa, psb. 300 med flera ställen), men orgelspelet är däremot – av lättförståeliga skäl – representerat endast så att säga via indirekta hänvisningar: Ett jubel dånar som ett skalv/ mot kyrkans och mot himlens valv,( ps. 2000:812), ”genom ljusa/valv skall brusa/påskkoralers jubelsvall”,(psb.233) Så får några rader ur vår gamla psalmbok bli slutord: ”Gack in i din Herres glädje, gack in, du tjänare gode och trogne!”

Magnus Bogren Bengt Rhedin Sven-åke Svensson Kurt Wiklander