Dolly Partons soundtrack funkar överraskande väl
COUNTRY
DOLLY PARTON Dumplin’ RCA/SONY
Jag har ofta tänkt att Sia måste ha en av musikbranschens mest profilerade sångröster. Men riktigt så är det inte. Det räcker med att sätta den australiska sångerskan och låtskrivaren i en duett med Dolly Parton för att Sias röst – fantastisk som den är – ska förpassas till skuggan. Där får den å andra sidan trängas med Porter Wagoner, Kenny Rogers, Brad Paisley, Vince Gill, Willie Nelson och alla de manliga countryartister som valt att sjunga duett med Dolly. Det finns bättre röster än Dolly Partons därute, större och starkare, men ingen med samma utstrålning, karaktär och särpräglade karisma.
DET GÄLLER ÄVEN efter att ha lyssnat igenom Dolly Partons nya album, soundtracket till Netflixfilmen
Dumplin’, där den legendariska countrysångerskan delar mikrofon med några av samtidens skönaste kvinnliga röster: Alison Krauss, Macy Gray, Miranda Lambert och självaste Mavis Staples – den enda som på allvar kan matcha Dolly Parton i känsla och uttryck, men som tyvärr försvinner lite bland slidegitarrer och smittande fotstampargung i duetten Why.
Hälften av de tolv låtarna på albumet är nya versioner av äldre Dollyklassiker.
Here I am, Holdin’ on to you, Here you come again, Two doors down, Dumb blonde från solodebuten och såklart Jolene
som här kommer i Dolly Partons sjätte (eller sjunde) inspelning, en småtung och stråkbehängd version som knappast når medaljplats ens i Dollys eget Jolene-race.
Däremot fungerar flera av de andra nyinspelningarna riktigt bra. Here I am som vi berörde i början (duetten med Sia) låter betydligt fräschare och mer spänstig än i originalversionen från 1971.
På Here you come again har man gått motsatt väg, dragit ned på tempot och valt att göra Dollys gamla crossover-hit till en känslig ballad ihop med singer/songwritern Willa Amai.
TILLSAMMANS MED Miranda Lambert blir Dolly Partons första riktiga solosingel Dumb blonde till en charmig bagatell, smårolig men lätt bortglömd.
Dessutom har Dolly Parton gjort en handfull nya låtar ihop med Linda Perry (4 Non Blondes) vilket gör att albumet växer i tyngd. Fundersamma Who är en känslig betraktelse över livet i allmänhet och kroppens åldrande i synnerhet, nostalgiska Red shoes blir en slags Coat of many colors för 2000-talet, och senaste singeln från soundtracket, den drömmande Girl in the movies, är väldigt fin.
Lite trist känns det allt att hälften av låtarna på albumet är gamla bekantingar, men väldigt roligt att de nya håller så hög nivå.