Löfvens breda koalition

LEDARE 6 DECEMBER. På fredag ska Stefan Löfven avrapportera till talmannen Andreas Norlén om läget i förhandlingarna mellan regeringen samt Centerpartiet och Liberalerna.

Under tisdagen blev det ett öppet drama då Annie Lööf offentligt kallade Socialdemokraternas svar på Centerpartiets kravlista ”ett skambud”. De flesta politiska analytiker betraktade grälet som något i grunden positivt. Detta visar att det faktiskt finns en process som har börjat. Att de olika partierna inte är överens i början av förhandlingen är inte något att bli förvånad över. På många punkter är partierna inte överens och det är ju just på dessa punkter man måste kompromissa. Helst ska ju motparten göra detta. Utspel av detta slag är klassisk förhandlingstaktik.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har uttalat sig om processen och berättat att även han har en kravlista. Hittills har dock Stefan Löfven varit tydlig med att Sjöstedt inte ingår i några förhandlingar.

Sjöstedt befinner sig i den position som Jimmie Åkesson (SD) hade varit i om Alliansen hade blivit större än de rödgröna. En eventuell S-mp-cl-koalition måste släppas fram av Vänsterpartiet. Men när väl en regering har tillträtt, är den inte beroende av V för att få igenom statsbudgeten. C och L står alltså fast vid principen att det största blocket måste i och för sig tolereras av antingen V eller SD. Men det största block som bildas ska då inte behöva V:s eller SD:S röst i varje viktig omröstning.

Så långt det politiska spelet. Då återstår då frågan om sakpolitiken. Lyckas Löfven med en ett nytt, brett samarbete, kan man anta att regeringspolitiken liknar Tysklands. Det blir en kompromisspolitik som kanske kan vara rationell och välavvägd i sak, men som gör både vänsteroch högerväljare missnöjda. Det visar utvecklingen i den tyska opinionen. Och de flesta väljare i Sverige har faktiskt en tydlig vänster- eller högeridentitet. Få brinner för mellanmjölkspolitik.