Äntligen advent

Det är äntligen advent! I den mörkaste tiden på året kommer den tid då vi tänder mest ljus. Helt logisk. Mitt i rusningen och kraven finns möjligheten att stanna upp, tända ljus och mysa. Det är tid att förbereda sig, landa och reflektera. Kanske gå djupare, våga prioritera det andliga.

Julen borde vara det allra mest andliga vi har, men ibland känns det som om det kommersiella tar över och skapar stor stress och krav på våra lyckomallar. Ibland är det faktiskt så att juldagen upplevs som den allra skönaste, då vi reflekterar över hur allt blev och letar några ljusa chokladbitar i den halvätna Alladinasken. Den stunden då vi låter verkligheten vara som den är och möter oss själva i vår längtan.

JULDAGEN ÄR OCKSÅ något helt annat. Den dag då Gud blir människa för att komma närmare oss, den dagen då kärlek triumferar. Julevangeliet vittnar om hur svårt det kan vara att mitt i allt hitta ett rum. Julevangeliet är ingen berättelse som passar in i mallen, men den är en berättelse om att Gud sände sin son till oss för att rädda oss. Kanske också ifrån alla mallar och hjälpa oss att hitta vårt eget sätt att leva. Vårt eget sätt att närma oss Gud.

Advent är en bra tid för detta, att närma sig både Gud och oss själva. Advent betyder ankomst – Herrens ankomst – och hela denna period fram till jul handlar om att förbereda sig, att vänta. Det senaste ordet är ju inte ett modeord precis, vänta ...

FÖR LÄNGESEN SÅ förberedde man sig i Sverige genom att fasta. Julfastan kännetecknade just den tid när det var som mörkast före jul. Julfastan speglade påskfastan och på palmsöndagen läste man samma evangelium som på första advent: När Jesus rider in i Jerusalem.