Björn Runges Nobelpristagarfilm överraskar inte
Regi: Med:
Land: Längd: DET VAR MER än utsålt, i betydelsen jag och några till fick ståplatser, när Björn Runges debutlångfilm Harry & Sonja premiärvisades på Draken under Göteborgs filmfestival 1996. Att filmen, med Stellan Skarsgård och Viveka Seldahl i huvudrollerna, och med en del filmmusik komponerad av Freddie Wadling, var inspelad i Göteborg bidrog till ett gigantiskt publikintresse. Harry & Sonja stack ut på det visuella planet, man förstod direkt att den här regissören var helt ointresserad av att lägga sig i den svenska filmens mittfåra.
RUNGE FORTSATTE ATT gå sin egen väg i de personliga independentfilmerna Om jag vänder mig om (2003) och Mun mot mun (2005). Efter Happy end (2011) beslöt han sig för att ta time out från filmandet, en time out som varat fram tills nu när regissören byter filmstil i The wife, som är ett konventionellt berättat skådespelardrivet drama med ypperligt agerande från Glenn Close i den kvinnliga huvudrollen. Close, som blivit Oscarsnominerad sex gånger, är numera som Robert Mitchum. Hon behöver inte säga eller göra särskilt mycket för att totaldominera filmduken. Inga yviga gester. Inga plötsliga raseriutbrott. Med ett minimalistiskt skådespeleri bevisar Close gång på gång att en blick, eller ett höjt ögonbryn, kan säga mer än tusen ord.
PÅ YTAN ÄR The wife en film om Nobelpriset i litteratur, men handlar inte om den rådande turbulensen i Svenska akademien. Meg Wolitzers romanförlaga Hustrun har 15 år på nacken. Filmen utspelas huvudsakligen 1992 i Connecticut. Joan och Joe Castleman (Close och Jonathan Pryce), som varit gifta med varandra i över trettio år, ligger hemma i sängen när telefonen ringer. Samtalet kommer från Stockholm. Beskedet: Joe har vunnit Nobelpriset i litteratur. Han blir förstås överlycklig och börjar hoppa i sängen. Hustrun Joan är inte lika entusiastisk. Varför inte då?
Det finns en gåta att lösa i The wife, men ledtrådarna är på tok för många, och för tydliga: i tillbakablickar får vi se när Joan träffade Joe. Hon gav i unga år upp sina egna författardrömmar för att i stället helhjärtat stötta makens karriär.
På flygplanet med destination Sverige kommer den nitiske journalisten Nathaniel Bone (Christian Slater, i sin bästa filmroll på flera år) fram för att snacka. Han vill skriva en Joe Castleman-biografi och komma med sensationella avslöjanden, men får nobben.
Joe, som inledningsvis verkar vara genomsympatisk, är i själva verket en självgod typ som citerar James Joyce påfrestande ofta och som använder sig av ett simpelt valnöts-knep i sina försök att förföra unga kvinnor. Joan har börjat tröttna på att leva i skuggan av sin berömde make. Tröttnat på att leva i skuggan har även sonen David (Max Irons) gjort. Han har skrivit en roman som mamma tycker är toppen, men som pappan inte ens orkat läsa.
DRAMA
THE WIFE Björn Runge Glenn Close, Jonathan Pryce, Max Irons, Christian Slater och Elizabeth Mcgovern Storbritannien/sverige/
USA
2018 (100 min)
ALLT DETTA MÅSTE naturligtvis leda fram till något, och på vägen till upplösningen hinner Runge också riva av några träffsäkra iakttagelser av hur Nobelpristagare tillbringar dagarna fram mot den stora Nobelmiddagen. The Wife har många kvaliteter, men manuset är tyvärr inte en del av dem. Filmgåtans lösning blir till slut en överraskning för ingen. Trean motiveras istället av Glenn Close, som kanske kan vinna den där Oscarn till slut.