Forskaren: För stort fokus på teknik vid förlossningen
Den medicinska förlossningsvården i Sverige är fenomenal. Samtidigt finns där ett existentiellt vakuum, menar Åsa Larsson som skrivit en avhandling om Barnafödandets mysterium.
En kvinna blir gravid. Efter nio månader föds ett barn.
Knappast en stor sak. Bara i Sverige händer det över trehundra gånger per dygn. Och ändå. – Att det är vanligt och vardagligt innebär inte desto mindre att det är ett mirakel. I det förtätade ögonblick när ett barn tar sitt första andetag och möter sina föräldrars blick för första gången är det som om existensen öppnar sig och träder fram.
Så uttrycker sig Åsa Larsson som tidigare i år disputerade med avhandlingen Barnafödandets mysterium. Åsa Larsson arbetade själv som barnmorska inom mödravården i flera decennier innan hon hamnade på Institutionen för vårdvetenskap vid Borås högskola, en institution som profilerat sig genom att lyfta fram vårdens existentiella dimensioner.
– Jag hade börjat fundera över vad som egentligen var det vårdande i mitt yrke. Det var så stort fokus på det medicintekniska med alla kontroller och screeningprogram. Ibland kände jag det som om jag lika gärna hade kunnat vara laboratorieassistent, säger hon.
NÄSTAN HUNDRA PROCENT av alla svenska kvinnor lotsas igenom graviditeten i mödravårdens regi. Där mäts, vägs och kontrolleras kvinnan och fostret på längden och bredden. Mödravården har näst intill ensamrätt på att definiera vad en graviditet är och innebär.
Det är på gott och ont, enligt Åsa Larsson.
– Vår mödravård är ju världsbäst, det tycker jag verkligen. Samtidigt finns där ett existentiellt vakuum. En mer individualiserad mödravård skulle kunna hjälpa kvinnan att integrera den stora och omvälvande livshändelse som en graviditet är, säger hon.
I DE INTERVJUER med gravida kvinnor som ligger till grund för Åsa Larssons avhandling urskiljer hon tre nyckelord: Allvar, Sårbarhet och Längtan.
När en kvinna blir gravid konfronteras hon oundvikligen med livets allvar. Även om hon väljer att avbryta graviditeten kan hon inte bara stänga dörren och springa därifrån. Hon är på väg ut på okänd mark.
– Och även om det ”inte är en sjukdom” att vänta barn så innebär det en ökad sårbarhet. Kroppen sätts på stora prov, liksom relationerna – speciellt till det väntade barnet och partnern. Det finns ju inte bara lyckliga graviditeter, säger Åsa Larsson.
I LÄNGTAN EFTER ett barn ser hon en inneboende mänsklig önskan att ”ta nästa steg”, att bli del av ett större helt och ge livet en djupare mening. Under graviditeten får kvinnan en möjlighet att växa och lära sig mer om sig själv.
Åsa Larsson skulle önska att barnafödandets ”helighet” och mysterium kunde ges större utrymme inom dagens mödravård. Och i likhet med bland andra Svenska Barnmorskeförbundet vill hon ge kvinnan möjlighet att möta samma barnmorska, eller grupp av barnmorskor, under hela vårdkedjan. Det kräver i sin tur att uppdelningen mellan mödrahälsovård, förlossning och eftervård försvinner.
– Jag skulle vilja ge barnmorskorna möjlighet att blomma ut i sitt yrke. Att de kunde få möta behoven individuellt och försöka bevara och skydda barnafödandets mysterium, säger Åsa Larsson.