Hon basar för förbund i förändring
Marie Nilsson var 20 år när hon engagerade sig i fackklubben på Borealis i Stenungsund. Trots att hon aldrig sett facket som en karriärväg har det tagit henne till en av den svenska arbetarrörelsens mäktigaste positioner. Vilka är de stora utmaningarna för IF Metall just nu?
– Hela digitaliseringen och robotifieringen av industrin. Det är i och för sig frågor som varit vår vardag i många år, men det går snabbare nu. För våra medlemmar handlar det om att få rätt kompetensutveckling så att de fortfarande är anställningsbara när arbetsuppgifterna förändras. Det håller inte att bara skicka hem dem som har gammal kunskap och anställa ny personal, för den personalen finns inte att tillgå. Då är det smartare att använda de som redan finns inom industrin och bygga på deras kunskaper. Är arbetsgivarna dåliga på det?
– Det finns företag där det fungerar bra, ofta på de stora företagen. På de små och medelstora företagen är det värre. Man säger ungefär så här: när det är högkonjunktur är det så mycket att göra att de inte kan avvara personal för utbildningar, och när det är lågkonjunktur finns inte ekonomin för det. Det är ett moment 22.
Men visst kan det vara så att mindre företag har snävare marginaler?
– Givetvis är det så, men det är också en överlevnadsfråga. Ska de här små företagen kunna växa och behålla sin konkurrenskraft måste man satsa på sin personal och hänga med i den nya tekniken. Det har vi varit ganska bra på Sverige, men andra börjar komma ikapp.
Är era medlemmar oroliga för att deras jobb ska försvinna i och med digitaliseringen?
– De är nog inte påfallande nervösa. I våra branscher är man van vid teknikskiften och ständig förändring. Vi vet också att när några jobb försvinner, så tillkommer nya. 3D-skrivare skulle till exempel kunna göra det lönsamt att förlägga produktion till Sverige igen, vilket vore ett lyft även om det i sig kräver mindre personal.
Du blev förtroendevald redan som 20-åring. Hade du haft som mål att engagera dig fackligt då?
– Nej, jag var nog mer nyfiken. I mitt arbetslag fanns fabrikens fackordförande, som började skicka mig på fackliga ungdomskurser. Där träffade jag folk som jobbade inom vården, handeln och restaurangbranschen, och tänkte: ”jäklar, vad bra villkor vi har på min arbetsplats”. Jag fattade också att det berodde på att vi hade en stark, lokal fackklubb, så det kändes bra att engagera sig. I början fick jag typiskt ”kvinnliga” uppgifter, som att vara sekreterare, studieorganisatör och jämställdhetsansvarig. Jag reagerade inte på det då – det var handfasta uppgifter, och jag tyckte att jag gjorde ett bra jobb. Så när vi skulle välja vilka som skulle ingå i förhandlingsgruppen trodde jag att någon säkert skulle fråga mig. Men det gjorde de inte.
Vad gjorde du då?
– Jag anmälde mig själv. Till slut kom jag också med i förhandlingsdelegationen, men själva förhandlingarna var inte så roliga. Jag är nog för otålig. Men det rullade på med olika fackliga uppdrag, tills jag fick frågan om att ställa upp i valet till vice ordförande. Då hade jag varit chef på organisationsenheten i knappt ett år. Min första reaktion var att jag ville vara kvar där och skörda frukterna av de förändringar som jag hade genomfört. Samtidigt har jag coachat många kvinnor i branschen att våga stiga fram och ta uppdrag. Då kunde jag ju inte tacka nej när den här chansen kom.
Hur ser jämställdhetsarbetet ut inom IF Metall generellt?
– Vi har 40 procent kvinnor i förbundsstyrelsen, och jobbar för att nå till minst 30 procent i alla våra beslutande organ. För medlemmarna handlar det om att se till att kvinnor får arbetsuppgifter som är utvecklande. I traditionell industriproduktion har kvinnor ofta uppgifter som anses lite enklare, som är repetitiva och ofta har lägre lön. Män har oftare friare yrken, som elektriker eller reparatörer.
Har ni med er arbetsgivarna i det här arbetet?
– Ja, det är en del av industriavtalet. När #metoo briserade förra hösten hade vi till exempel precis tagit fram en handledning för hur man kan hantera bland annat sexuella trakasserier på arbetsplatser. På stora företag finns oftast en organisation för det, men problem kan finnas på medelstora företag. Vi gjorde en undersökning den hösten som visade att sexuella trakasserier och diskriminering förekommer i mycket högre utsträckning än vad våra vanliga arbetsmiljöundersökningar visat. I dem ställer vi en ganska brett formulerad fråga, och har alltid fått ett par procent som anger att de blivit utsatta. Den här gången gav vi exempel på vad sexuella trakasserier kan vara – från oönskat tilltal till beröring – och då uppgav en tredjedel av våra kvinnliga medlemmar att de blivit utsatta. Bland unga kvinnor var siffran sex av tio. Jag blev faktiskt inte jätteförvånad, men givetvis kändes det inte bra.
Vad gör ni åt det nu då?
– Vi kan både stötta och vara en blåslampa för arbetsgivarna, utbilda dem i hur de kan hantera sådana här situationer. Vi är ju också själva arbetsgivare med över 500 anställda, och det kan ju vara en förtroendevald eller ett skyddsombud utsatt en kollega för något. Då gäller det att hantera det rätt inom organisationen, och skicka ärendet ett steg uppåt. Kollegor ska inte utreda varandra.
Vi har 40 procent kvinnor i förbundsstyrelsen, och jobbar för att nå till minst 30 procent i alla våra beslutande organ. MARIE NILSSON ordförande IF Metall