Som riktlinje bör enskilda kommuner acceptera lösningar som redan har tillåtits på andra håll
När Sverige befinner sig i ett läge där byggandet inte håller jämna steg med den växande befolkningen så behövs nya vägar för billigare och snabbare byggande. Möjligheterna att effektivisera är stora: Dyra arbetsmaskiner står länge oanvända. Många moment utförs hantverksmässigt. Dessutom blir säkerhets- och miljöarbetet lidande när varje bygge drivs som ett unikt projekt.
Hus bör kunna byggas betydligt billigare och snabbare med processer som mer liknar dem inom annan tillverkningsindustri. En sådan utveckling syns redan inom småhusbranschen. Där kan kunder beställa unika hus på nätet utifrån en rad byggelement som tillverkas under tak och monteras på plats. Det visar att industriella processer inte behöver innebära fula hus och att det finns stora möjligheter till variation. Dessutom kan bolag som satsar på att utveckla ett koncept snarare än unika projekt lägga mer resurser på energieffektivitet och att förbereda för renoveringar och ombyggnation, vilket kan ge besparingar på sikt.
Varken politiker eller
branschföreträdare kan veta på förhand vilka metoder som leder fram till störst effektiviseringar. Det politiken däremot kan göra är att ta bort hinder för utvecklingen. Vi ser tre reformområden som kommunerna själva kan styra över:
• Håll nere kostnader och tid runtomkring.
Om kostnader runt omkring gör att slutresultatet ändå blir dyrt, blir trycket på att effektivisera lågt. Trycket på att hålla nere byggkostnader ökar om kommuner kan snabba på processer, öka utbudet av mark och ta fram färdiga flexibla detaljplaner, utan risk för långsiktiga överklagandeprocesser. I kommuner som äger mycket mark bör en del av markanvisningarna gå till företag som fokuserar på låga produktionskostnader.
• Öka möjligheterna att
bygga långa serier utifrån en och samma plattform.
”
Vi ser tre reformområden som kommunerna själva kan styra över
De företag som satsar på mer industrialiserat byggande behöver vara säkra på att deras produkt accepteras i alla kommuner. I praktiken finns kommunala särkrav, trots att det är förbjudet. Det måste staten ingripa emot.
Kommunala krav på gestaltning och anpassning till omgivningen är rimligt, men de kan inte uppfinnas på nytt för varje bygge. Kommunerna bör samordna sina krav, så att en handfull varianter på hus räcker för att kunna bygga på alla platser utom de allra mest känsliga.
Som riktlinje bör enskilda kommuner acceptera lösningar som redan har tillåtits på andra håll.
• Kloka beställningar.
Kommuner är stora beställare av flerbostadshus, främst via sina allmännyttiga bolag. Utvecklingen kan drivas på genom beställningar där priserna ska hållas nere, med krav som matchar det industriella byggandet både vad gäller gestaltning och långsiktiga kostnader för ombyggnad och renovering. För att få ner kostnader bör de kommunala bolagen utnyttja de möjligheter till långsiktigare avtal och optionsavtal som finns inom LOU.
Betydligt billigare byggande kan vara en viktig del i att lösa den bostadsbrist som framför allt drabbar personer med låga inkomster. Kommunerna borde se de stora möjligheterna och bana väg för utvecklingen.