Ska skattebetalarna betala för hockeyn?
Det nyligen avslutade världsmästerskapet i ishockey kostade svenska skattebetalare 150 miljoner kronor för sändningsrättigheterna. Frågan måste ställas om det är värt det.
Moderaterna i Stockholms län vill avskaffa public service. Det röstade länsförbundets stämma för häromveckan. ”Public service har spelat ut sin roll”, sa MUF Stockholms andre vice ordförande Oliver Rykatkin (SVT 11/5).
Kanske är det en sorts överkompensation: Moderaterna har fått mycket kritik för att de röstade för public service-skatten som ersättning för den avskaffade tv-licensen. Ett högre tonläge kan vara ett sätt att blidka kritikerna.
Idén om att SVT, SR och UR spelat ut sin roll är i vilket fall både en förhastad slutsats och ett gravt underskattande av de kvaliteter och värden som public service i stort står för. Sverige är ett litet land. Utrymmet för att på kommersiella villkor producera granskande journalistik, kvalitativa nyheter, dokumentärer eller smala kulturproduktioner är litet. Här fyller både SVT och SR viktiga funktioner.
Men att Sverige
är ett litet land har också en baksida när det kommer till public services roll. SVT har en budget på nästan fem miljarder kronor, vilket gör företaget till en jätte i Mediesverige. Det innebär att när SVT mutar in ett område blir det mer eller mindre omöjligt att konkurrera. Risken är stor att public service tränger undan privata aktörer och bidrar till en slags medial monokultur.
Det må inte
vara ett problem för alla – DN:S chefredaktör Peter Wolodarski skriver i ett försvar för public service (19/5) att tidningen trots SVT:S och SR:S stora närvaro på nätet har 165 000 digitala prenumeranter. Men även DN är en stor och rikstäckande aktör. Många lokala tidningar går samtidigt på knäna och pekar på att uppgifter de lagt bakom betalväggar återpubliceras av SVT. Och hur enkelt är det för en reklamfinansierad radiokanal att konkurrera med P3 i att spela ny musik?
Det är här som man trots allt måste välkomna Stockholmsmoderaternas utspel, inte för att det är rätt i sak men därför att det väcker en välbehövlig och kraftigt eftersatt diskussion om vilken roll public service ska ha. Varför ska skattebetalarna, som Marcus Leifby skriver i Sportbladet (17/5), betala 150 miljoner för sändningsrättigheterna till hockey-vm? Är spektaklet Melodifestivalen eller lekprogrammet Mästarnas mästare verkligen nödvändiga delar av public service-uppdraget, eller skulle pengarna göra större nytta i händerna på granskande journalister? Och är stora mediehus som SVT och SR det enda och bästa sättet att få värde av skattebetalarnas pengar? Förslaget om kvalitetsfonder som tidigare cirkulerat i debatten, där privata tidningar, tv-företag eller radiokanaler skulle kunna ansöka om stöd för granskande journalistik eller smalare produktioner, är exempelvis intressant som komplement.
Det handlar inte
om att politiker ska detaljstyra programföretagen, utan om att ge SVT, SR och UR uppdaterade och mer rimliga innehållsuppdrag. Tyvärr är det frågor som varit helt frånvarande i debatten.
Den kommande tiden finns dock goda möjligheter. I juni ska regeringen lämna sin proposition om programföretagens riktlinjer för de kommande åren. Som allra minst är det då dags att komma bort från uppfattningen att underhållningsspektakel och upptrissade sporträttigheter är nödvändiga delar av public service.