Lars Björnssons onödiga död

Den 30 september 1668 stod dragonen Sven Persson inför Lane härads tingsrätt, anklagad för att ha dräpt och ihiällstunget bonden Lars Björnsson i Röd några dagar tidigare. Det som började som en vanlig, stilla och skön söndagsafton vändes på några minuter till katastrof för de inblandade.

Vid den här tiden var det bönderna som stod för soldathållet i landet. Soldaterna kunde därför gå in i gårdarna och begära både mat och dricka och bondfolket fick finna sig i att de kunde bli våldgästade när som helst.

I byn Röd en bit ifrån Uddevalla, hade man nyss ätit kvällsmat och bonden Lars Björnsson steg ut på gården, för lite frisk luft kan man tänka. Men han vände genast in igen och sa till hustrun Marit:

”Här kommer gåendes 3 dragoner!” och så satte han sig vid bordet för att vänta in dem, säkert en aning nervös och förargad, för maten räckte knappt till för familjen.

De tre dragonerna klampade först in hos Lars Björnsson gamle far, Björn Bratt, som bodde i en egen stuga på gården. Dragonen Sven Persson var fullast. Han hade suttit hos en annan bonde som hette Didrik, och druckit öl hela natten och hela dagen tills de båda andra dragonerna dykt upp efter att ha varit med på gudstjänsten i kyrkan.

De tre kamraterna hade druckit Didrik ur huset och sedan dragit iväg på en matoch dryckjakt längs vägen till sitt kompani. De hade varit inne hos både Torbjörn Ifversson, där Sven fått mjölk och bröd samt hyttat med sin kniv åt Torbjörn, och hos Guttorm på Ödegården där de fick lite mat (varefter Sven viftat med kniven mot Guttorm också).

Björn Bratts hustru

ställde fram en skål med mjölk och en bit bröd. Sven satte sig vid bordet, bröt sönder brödet och slängde det i mjölken. ”En kan se att han icke är hungrig” sa hustrun surt. Sven begärde att få öl i stället men ingen svarade honom.

Då gick soldaterna över till Lars stuga men gamle Björn Bratt följde efter ut på gården och grälade. Dragonen Andersson som klev in sist sa: ”Jag vet intet hvad den gambla mannen will, han står där ute och knotar!” Sven tände till. ”Vill han slå mig så skall jag slå honom igen!” sa han. Lars Björnsson blev upprörd och spänningen som funnits ända sen dragonerna syntes på vägen, trappades snabbt upp. De kom ut på gården. ”Du äst för mycket plumper!” sa Sven till Lars, ”Jag får giva dig en örfil!”. Lars svarade: Du må lita på att jag skall giva dig en igen!”

Sven pekade på

Lars med en käpp och med det var slagsmålet igång. Dragonen Andersson hjälpte till lite genom att slå Lars i huvudet med ett sopskaft men Björn Bratt tog av honom det. Sven högg omkring sig i luften med sin kniv. Lars hustru Marit gick emellan och försökte hålla fast Svens armar, men blev skuren i handen och måste släppa taget. Lars tyckte att det var bäst att dra sig undan så han gick in i farstun, men hann inte dra igen dörren förrän Sven var där och högg honom tre gånger, det sista hugget tog i vänstra sidan. Lars föll omkull och pigan Anna som just kom ut genom stugdörren hörde Lars sista ord i livet: ”Nu är jag ihjälstungen …”

Svens båda dragonkamrater blev förskräckta och sprang därifrån. Sven vinglade iväg åt sitt håll. På gården stod fadern Björn Bratt och ropade ”Ack, min son jag hafver mist!”

Sven Persson greps

dagen efter i en lada där han legat och sovit. På rättegången visade Lars hustru Marit upp sin skurna hand och den sönderskurna och blodindränkta skjorta Lars haft på sig när han dog.

Sven Persson dömdes till att mista huvudet.

Fotnot:

Dragoner var fotsoldater i infanteriet, de förflyttade sig ridande men stred till fots.

Källa:

Domboken för Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs häradsrätt AIA:1 (16601675) Lane härad år 1668.