Allt i ”Rocketman” är som klappat och klart för Broadway
” Elton John har läst och godkänt rubbet. Sådant kan leda till att allt som är negativt sopas under mattan, men ”Rocketman” är inte det minsta tillrättalagd.
För lite drygt en vecka sedan var Elton John i Göteborg, och i Scandinavium, med sin ”Farewell Yellow Brick Road”-avskedsturné. Megastjärnan, som bestämt sig för att gå i pension, sjöng numera klassiska låtar från åren 1970-76. Det var vad fansen ville ha, men man kunde ställa sig frågan: Har Sir Elton inte spelat in några bra sånger efter 76? Jo, ”I´m still standing”, men den är ju inte purfärsk (singeln släpptes 1983), sedan mest filmmusik, till exempel till ”Lejonkungen”.
Det är ”Bohemian rhapsody”regissören Dexter Fletcher som regisserat ”Rocketman”, som musikmässigt koncentrerar sig på 1970-talet. Manuset är författat av Lee Hall, som fortfarande är mest känd för ”Billy Elliot” (2000). Elton John har läst och godkänt rubbet. Sådant kan leda till att allt som är negativt sopas under mattan, men ”Rocketman” är inte det minsta tillrättalagd, vilket hamnar på filmens pluskonto.
Regissör Fletcher går
alltså från Freddie Mercury till Elton John. Ämnesmässigt påminner filmerna om varandra, men medan ”Bohemian rhapsody” är en traditionellt uppbyggd biografifilm är ”Rocketman” en musikal. En film där sångerna, och låttexterna, skickligt vävs in i filmens handling. Som i Julie Taymors Beatles-musikal ”Across the universe” eller, varför inte, som i ”Hair”, och för all del även som i ”Mamma Mia!”.
Det skulle förvåna mig ordentligt om inte Rocketman inom kort blir en Broadwaymusikal, allt är liksom klappat och klart.
Elton John, spelad av Taron Egerton, som övertygar utan att gå till överdrifter, gör en formidabel entré iförd en helt sanslös scenkostym. Vi tror att han är på väg mot ett konsertframträdande, men i själva verket ska han sitta med på ett möte för anonyma alkoholister. På mötet börjar Elton berätta om sitt liv, från barndomen och framåt. Sedan växlar Fletcher mellan tillbakablickar och filmens nutid, som gissningsvis är tidigt 1980-tal.
I filmen finns tre huvudspår: Samarbetet med låttextförfattaren Bernie Taupin, spelad av Jamie Bell. Gaytemat får ett stort utrymme. Efter en timme blir sångarens drogproblem filmens viktigaste ingrediens. Då infinner sig en ”Vi har sett det här tidigare”-känsla.
Fram till dess håller ”Rocketman” toppklass. Lille Reginald Dwight, som han hette då, hade ingen lycklig uppväxt i Londonförorten Pinner. Det var bara hans mormor Ivy (Gemma Jones) som förstod att Reggie var ett musikaliskt underbarn. Brittisk diskbänksrealism kombineras med fantastiska sångoch dansnummer – först ut är ”The bitch is back”.
Ett hopp några
år framåt i tiden. Reginald, som bytt namn till Elton John och är hyfsat stor på hemmaplan, har landat ett gig på legendariska rockklubben Troubadour i LA. Ingen hade räknat med att den här 23-åringen, som ser ut som en blyg engelsk skolpojke, skulle göra en röjarspelning. Sedan kunde karriären bara gå uppåt.
Okej. Vänner av ordning kan påpeka att John i filmen sjunger ”Crocodile rock” två år för tidigt. Det är också några andra årtal som inte riktigt stämmer, men detta är en musikalfantasi, inte en dokumentär.
Nej, ”Rocketman” som film håller inte riktigt hela tvåtimmarsvägen, men musiken gör det definitivt. Inte minst en innovativ, surrealistisk och dödsångestladdad version av ”Rocket man”. Den egensinniga låten, som väldigt många andra artister vågat ge sig på, är från 1972.