Josefin var bara 30 när hon miste sin man

Plötsligt fanns han inte mer. Januaridagen 2018 började precis som vanligt, men slutade som ingen annan då Josefin Petrussons make Kim omkom i en arbetsplatsolycka.

Det var tydligt att han inte fanns där som person, men kroppen låg där. Josefin Petrusson beskriver det som märkligt att se maken Kim, som fallit ned från ett tak, död på sjukhuset.

– Men det var inte traumatiskt. Han var fin och hade inte några jättesynliga skador.

Josefin, som bara

var 30 år när hon förlorade sin livskamrat, tystnar ett ögonblick men fortsätter snart:

– Det är konstigt ... Den dagen är så klar i minnet medan tiden efter är väldigt suddig.

Josefin och de två barnen flyttade redan samma dag tillfälligt in hos Josefins föräldrar.

– Jag pratade väldigt mycket – med familj och vänner. Jag har haft ett stort behov av det. Kuratorn och chefen på skolan där jag jobbade kom också hem någon dag efter att Kim dött.

Josefin förklarar att

hon tidigt bestämde sig för att inte skjuta något på framtiden.

– Jag kände ”är jag ledsen så är jag ledsen, jag måste våga må dåligt”. Samtidigt gick jag på något sätt och väntade på att trilla ner i ett svart hål, men jag gjorde aldrig det. Ett tag tänkte jag ”gör jag något fel?”. Jag funderade på ”hur sörjer man egentligen, finns det något rätt och fel?”. Men jag har lärt mig att alla sörjer olika och att sorg inte går att jämföra.

Det har gått ett år och tre månader sedan Kim dog. Josefin berättar att hon nyligen börjat i en sorgegrupp för unga.

– Flera unga här där vi bor miste sin partner förra året, så kyrkan startade en speciell grupp för oss. Det är ju lite skillnad på att vara 30 och 85 när man förlorar sin partner.

Josefin konstaterar att det dock känts tyngre än väntat att delta i gruppen.

– Det går i faser. Man tror att man pratat färdigt om något, men så ska man prata om det igen och känslor man inte räknat med väcks. Fast det är ju bra att prata – träffarna har varit väldigt fina. Man känner igen sig i vissa delar, andra inte.

I och med att Kim försvann väcktes också många tankar hos Josefin kring ”vem är jag nu?”.

– Stora delar av livet baserades på det vi hade gemensamt. Jag började fundera på ”vad ska jag göra av mitt liv nu, vad vill jag?”. Jag har känt mig vilsen i det. Men framtiden känns ändå ljus, även om jag har svårt att se vad den ska innehålla. Jag och Kim pratade mycket om att bo i hus, att resa dit och dit... Men idag måste jag vara här och nu för att kunna hantera allt. Det blir för stort att tänka framåt.

Hon berättar vidare

att hon sedan olyckan hände haft ett stort behov av återhämtning, att vara för sig själv i skogen eller vid havet.

– Jag har haft väldigt lite energi men det börjar bli bättre. Jag tänkte på en sak idag när jag åkte till jobbet... det som försvann i början, den inneboende glädjen – den börjar smyga sig tillbaka. Jag känner igen mig själv mer och mer. Jag vet att jag sagt till mamma ”när ska jag bli glad igen?”, för jag är egentligen en glad person. Nu känns det som att jag kommit en bit på vägen.

Josefin ler en aning när hon lägger till:

– Jag har alltid känt tillit och hopp – vi klarar det här. Jag vet inte varför jag från början känt så, men det har gett mig styrka. Jag har också lärt mig mycket om mig själv, även om jag kanske önskar att jag hade fått göra det på ett annat sätt.

Hon förklarar att

hon fått hjälp att sortera sina tankar hos en psykolog men övar fortfarande på att ta emot stöd från andra.

– Jag ser mig själv som ganska stark. Det har varit svårt att ta hjälp. Men jag har varit tvungen, annars skulle jag inte ha klarat det här. Många fina människor, både som jag känner och knappt känner, har velat hjälpa. Jag har insett att man måste vara lite svag ibland för att kunna vara stark.

Josefin gör en kort paus innan hon konstaterar:

– Jag känner tacksamhet över att Kim varit i mitt liv och alltid kommer att vara det. Jag känner ingen bitterhet. Jag har aldrig hamnat i ”varför – varför hände detta mig?”. Nu blev det så här av någon anledning. Jag försöker hela tiden hitta det ljusa i det mörka. Mest har det pendlat mellan ljusgrått och mörkgrått. Jag har aldrig hamnat i någon allt för djup dal.

”

Jag ser mig själv som ganska stark. Det har varit svårt att ta hjälp. Men jag har varit tvungen, annars skulle jag inte ha klarat det här.