”Jag jobbar mer än någonsin”
Efter snart 50 år på rockscenen ökar Dan Hylander takten. Raj Montana Band är återupplivat, en ny platta har just släppts och ännu en är på gång. Och i höst ska han ut på Woodstockturné.
Det hann gå 34 år innan Raj Montana Band kunde väckas till liv. För publiken är återkomsten lite av en skräll. Men enligt Dan Hylander har det bara varit fråga om rätt tid, det vill säga att bandmedlemmarna varit lediga och inte upptagna av andra jobb.
Nu i våras kom också ett nytt album, ”Indigo”. Enligt Dan Hylander är det den bästa skivan som de har gjort.
– Ingen av låtarna faller ur ramen. Alla är lika genomarbetade. Framför allt är det en väldigt värdig återkomst. Vi skitar inte ned vårt arv.
Varför ville ni dra igång bandet igen? Är det på grund av pengarna?
– Haha, nä. Att ge ut en skiva är ett nollsummespel. Den har inte gått ihop ännu. Ändå har den legat etta på topplistan. Men vi trivs ihop och har kul.
Dan Hylander ser både glad och nöjd ut när vi besöker honom på årets första riktigt varma sommardag. Han är sig lik, förutom håret som numera är stålgrått, och kanske lite längre.
Som frontman är det han som stått för det stora jobbet med bandet och inte minst nya skivan. Som vanligt är det han som har skrivit. Först musiken och sedan texten – alltid i den ordningen. Att få ihop melodin beskriver han som nittio procent lust och tio procent ångest, medan textförfattandet ofta är tvärtom.
– För det mesta brukar jag ha tio färdiga låtar som behöver en text. Det är min arbetsmetod, säger han och förklarar att även om texten kommer sist är det viktigt att den blir bra.
– Nej, och det är just där ångesten ligger, skrattar han.
– Texten ska ju handla om någonting, förmedla en känsla, åsikt eller insikt. Och helst ha en aktualitet även på längre sikt. Det är inte alltid så lätt.
När han skriver
för andra artister – vilket han har gjort mycket under åren – är det inte alls samma problem. Bland annat har han samarbetat med Totta Näslund, Sylvia Vrethammar, Sveningvars, före detta sambon Py Bäckman och så klart vännen sedan många år, Tomas Ledin. Det betyder dock inte att han med lätthet kan skriva för vem som helst.
– Det är viktigt för mig att veta vem personen är så att jag kan skriva låtar som de själva bottnar i.
I dag är Dan Hylander en av Sveriges stora rockmusiker. Nästa år firar han 50 år på scenen, och även om han – i alla fall på pappret – nu går i pension, slår han inte av på takten.
– Jag jobbar mer än någonsin.
Redan finns planer på ytterligare en Raj Montana Band-platta. Till hösten ska han ut på en liten turné med Py Bäckman och Janne Bark och i oktober startar hyllningsföreställningen ”Woodstock 50 år”.
Han beskriver sin
uppväxt som typisk arbetarklass. Mamma var servitris och pappa frisör och speedwayförare. De två skildes tidigt och Dan växte upp med sin mamma och halvbror i Malmö.
Efter gymnasiet pluggade han litteraturvetenskap och jobbade sedan som lärare. Tanken var att han skulle studera vidare, men musiken vann. Intresset tror han kommer från 1950- och 60-talens enorma utveckling av populärmusiken.
– Jag blev medveten om Elvis när jag var fem, sex år. Det var verkligen något som hände mentalt och fysiskt, en rusch i hela kroppen. Mina första två skivor var ”King Creole” och ”Rock-fnykis” med Martin Ljung.
Sedan dess har skivbacken fortsatt att fyllas på: Beatles, Small Faces, The Kinks, The Who, Jackson Browne och inte minst Bob Dylan.
– Så klart kommer influenser från olika håll, det är inte bara en rak linje. Egentligen är man mer sammansatt än man tror. Men förhoppningsvis har man fått ett eget filter på det.