Bibi Rödöö om...

... musiken i programmet:

– Visst har vi hört vissa låtar några gånger för mycket. Särskilt när det kommer till den sista låten i programmet som ska summera hela livet. Valet faller ofta på ”My way” med Frank Sintra eller ”Non, je ne regrette rien” med Edith Piaf. Då brukar vi ibland säga ”jättefin låt, verkligen, men lite sliten kanske” och föreslå andra låtar som förmedlar samma sak.

... uppmärksamheten hon får:

– Den är helt lagom och perfekt. Jag är lite av en exhibitionist och tycker om att fronta ett så stort och viktigt program. Många, men inte alla, vet vem jag är. Det är inte så många som känner igen mitt ansikte eftersom jag mest är på radio. Jag slipper bli smygfotograferad när jag är ute på stan.

... det mest minnesvärda ”Sommar”:

– De är så klart många, men ett som jag fortfarande bär med mig på ett speciellt sätt är journalisten Mustafa Cans första program från 2003. Han hade som liten flytt med sin familj och gjorde ett fantastiskt kärleksfullt porträtt av sin mamma. Jag satte mig ner på en stol när programmet började och tittade rakt ut i luften under hela sändningen. När han avslutade programmet med orden ”Mor, jag älskar dig” föll en tår nedför min kind. Det är den typen av magi som vi försöker skapa.

... att ”Sommar” recenseras:

– Jag känner en ambivalens inför recensionerna. Å ena sidan vore det trist om det inte skulle skrivas om programmen när värdarna har lagt ner själ och hjärta i dem. Å andra sidan måste varje program bedömas utifrån vad det är, i många fall är det någon som sitter där och är värd som aldrig har gjort något liknande tidigare. Ändå bedöms de ofta som om de vore manusförfattare eller skådespelare med berättande som yrke. Jag minns en Nobelpristagare som var helt knäckt efter att en recensent hade skrivit att hans ”Sommar” var tråkigt. Då fick jag påminna honom om att de andra recensionerna varit positiva och att hans liv inte alls var tråkigt – han hade ju faktiskt fått Nobelpriset.