Läppfiskar ska rädda norsk lax från parasiter
Från Tjärnö bedrivs sedan 2015 forskning kring effekterna av ett helt nytt kommersiellt fiske. Klart står att den norska laxindustrin vill ha svenska läppfiskar, men frågan är: till vilket pris?
Arterna stensnultra, skärsnultra och berggylta som tillhör familjen läppfiskar är i dag måltavla för en helt ny typ av kommersiellt fiske i Skagerrak. Ur vattnen från Strömstad i norr till Göteborg i söder tas 1 miljon fiskar upp varje år och fraktas norrut levande. Bakom det ökade intresset står den norska laxodlingsindustrin – där efterfrågan på just läppfiskar som putsarfisk är stor.
Sedan 2015 har Ellika Faust och Carl André, marinbiologer vid Tjärnö Marina Laboratorium, bedrivit forskning på vad detta kan få för konsekvenser. Fisket efter arterna påbörjades runt 2010, men har sedan exploderat, berättar Carl André. I deras forskning ligger fokus på två frågor:
– Dels hur det här ökade fisket påverkar bestånden i Skagerrak. Det är en unik möjlighet att få baslinjedata för ett helt nytt fiske, vi vet inte hur ett ursprungsfiske av den här typen påverkar bestånden. Andra arter som det fiskas på har ofta redan varit utsatta för det i flera hundra år, säger Carl André och fortsätter:
– Dels vad som händer med snultror som flyttas från Skagerrak till norra Norge.
Det är nämligen dit de ska, läppfiskarna. De norska laxodlingarna kämpar mot problem med parasiten laxlus och denna har dessutom utvecklat resistens mot de kemiska bekämpningsmedel som använts i stor utsträckning, berättar Carl André. En alternativ bekämpningsmetod är då läppfiskar, som äter laxlusen och fungerar som putsarfisk – men putsarfisken rymmer.
”Genetiska undersökningar av skärsnultrorna visar att mer än en tredjedel av fiskarna är rymlingar eller hybrider mellan lokal fisk och importerad fisk”, skriver forskarna i en artikel i magasinet Havsutsikt. De importerade arterna förekommer naturligt även i västra och norra Norge, men populationen är en annan än den som förekommer i Skagerrak. Dessa populationer uppskattas ha varit åtskilda från varandra i tusentals år, förklarar Carl André.
– Det går en gräns vid sydvästspetsen av Norge. Att identifiera hybrider är ganska lätt eftersom de är så genetiskt annorlunda.
Nu följer alltså forskningen både bestånden i Skagerrak och längs Norges västkust, men det återstår att se vilka konsekvenser den nyblivna exportvaran får.
– Vi vet väldigt väl att de rymmer. Sen vad effekterna blir i Skagerrak, det vet man inte jättemycket om, säger Carl André.