”Försoning är en process som pågår varje dag”

Amela Fific är bosnisk muslim (bosniak) och har upplevt krig. Idag har hon vänner från alla de religiösa och etniska grupper som ingick i konflikterna i det sönderfallande Jugoslavien.

Försoning är alltid möjlig, hävdar hon.

– Men den måste komma inifrån.

Sorlet och skramlet från kaféet sjunker undan medan hon berättar. – Det är en period i mitt liv som är förbi och som jag på något sätt är tacksam för. Det låter motsägelsefullt, men jag har försökt vända det till något positivt och bra. Jag har aldrig sett mig som ett offer. Jag kan bli besviken, arg och frustrerad, men jag kan inte hata.

Amela Fific var i sjuttonårsåldern när kriget började, och flydde som artonåring till Sverige med sin familj 1992.

– Att jag upplevde starka trauman går inte att komma ifrån. Att vara ifrån min familj och inte veta om de var levande eller döda. Jag kan ändå avgränsa den perioden. Jag har varit arg och ilsken, men förvandlat det till något som motiverar mig. Priset har varit för högt. Man ska inte gå igenom såna saker för att utvecklas som människa. Men drar vi inte lärdom av dem blir vi kvar i ilska och frustration.

Det tog flera

år innan hon orkade ta tag i sin försoningsprocess.

– Jag kände mig förrådd. Och jättebesviken över att behöva börja om från början och lära mig ett nytt språk, en ny kultur.

Samtidigt kände hon djupt inom sig själv en tro på människans lika värde.

– Vi är satta till jorden med lika rättigheter. Jag är varken bättre eller sämre än någon annan. Jag är bara en vanlig människa. Ska kriget begränsa mig? Eller ska jag låta mig själv öppnas igen, med risk att samma sak ska hända? Jag kom fram till att jag hellre gör det än att leva ett begränsat liv. Jag vill leva mitt liv med öppna ögon. Men det tog tio år att komma till den här insikten.

Hon läste böcker om utsatta människor. Och åkte till Kosovo och jobbade som militärtolk för det svenska försvaret.

– Varför? Jag ville bidra med min insats till freden, samtidigt som det delvis var ett sätt att komma över mitt eget trauma.

Amela Fific vill inte generalisera kring en folkgrupp, inte heller döma ut ett helt folkslag. Hon berättar att det fanns människor bland motståndarsidan under kriget – grannar, arbetskamrater – som hjälpte till i det tysta.

– Det är kanske tack vare dem som man kunnat ta sig ut helskinnad. I tider av inhumanitet kan du fortfarande vara människa.

Är försoning alltid möjlig?

– Jag hävdar bestämt: ja. Men det måste finnas en vilja. Och du kan inte ta på dig ett helt folks skuld. Jag har kunnat vända det här till något bra. Det ligger i ens eget intresse om man är inne i sin ilska. Om man inte gör något förgör den dig. Vi möter våra egna fördomar varje dag. Försoning är inget som sker under en natt, det är en process som pågår varje dag. Du måste medvetandegöra detta varje dag, annars är det väldigt lätt att falla tillbaka. Jag tror att världen läker genom att du tillåter dig själv att läka. Förlåta och glömma är två olika saker, betonar hon.

– Försoningen måste komma inifrån, du måste vilja det här.

Ibland kan försoning endast innebära att man härdar ut i varandras sällskap.

– Min pappa blev svårt skadad i kriget. Än idag har han splitter i huvudet. Han tillhör den generationen som härdar ut. Han har svårt att prata om det. Det är ett för djupt trauma.

Kriget kom inte

över en natt. Det föregicks av perioder av propaganda, berättar Amela Fific.

– Jag känner igen tecknen i Sverige idag. Jag vet vad de kan leda till om man trycker man på rätt knappar, på dom och vi-tänkande. Om man stärker nationalismen i tider av instabilitet och förändring.

– Kriget grundade sig i rädsla som kom att genomsyra hela landet. ”Vi beväpnar oss inte för att anfalla, utan för att försvara oss.” För vem? Skrämda människor blir marionettter. Jag tror det var väldigt genomtänkt. Det etniska är starkt förknippat med religion. Man måste vara oerhört vaken i en sådan situation. Ifrågasätta, konfrontera, bemöta fake news. Samtidigt är det viktigt att ha ett bemötande där motparten inte känner sig anfallen, inte hamnar i försvarsställning. Att man är saklig och inte låta sig provoceras.

Idag jobbar hon

som regionansvarig för Universitets- och högskolerådets Den globala skolan, där hon bland annat arrangerar seminarier om lärande för hållbar utveckling och interkulturell förståelse.

Amela Fific säger att människor alltid vill ha en syndabock. Något utifrån, så man slippa tänka på sina egna problem.

– Här är det så viktigt att satsa på barn och ungdomar. Att barn får umgås med barn som inte är som dem själva. Att vi pratar med dem om att man inte behöver tycka samma, men respektera varandra. Demokratiuppdraget ska genomsyra skolundervisningen och vi ska inte vara rädd att ta itu med det.

– Man vill känna sig sedd och hörd. Att någon bryr sig. Kanske finns det ingen hemma som gör det. Därför behöver vi stärka barnens kärlek, tolerans, solidaritet, empati och omtanke om djur och natur redan i förskolan. Om detta inte finns i familjen kan skolan bidra med att skapa förutsättningar för att alla barn blir bekräftade.

” Att jag upplevde starka trauman går inte att komma ifrån. Att vara ifrån min familj och inte veta om de var levande eller döda.