Retorik försvarar inget land

Vem bryr sig om försvaret? Alla politiker gör det, åtminstone enligt dem själva. På senare år har det blivit en form av kapprustning i löften om mer pengar till Försvarsmakten. Socialdemokraterna skyller på den förre finansministern Anders Borg (M) och hans brutala nedskärningar av försvaret. De borgerliga partierna har i sin tur muttrat hela denna mandatperiod och förra: Regeringen vill inte satsa tillräckligt.

Att alla partier har någon form av krisinsikt är bra. Kriget mellan Ryssland och Georgien 2008 och den ryska annekteringen av Krimhalvön 2014 blev ett uppvaknande. Sedan dess pågår det som försvarsminister Peter Hultqvist (S) kallat för en “överbudspolitik” om försvaret.

Just därför är det så märkligt att det inte händer något. Precis som nationalekonomen Lars Calmfors påpekar i en kolumn i Dagens Nyheter (24/7) har varken Socialdemokraterna eller de borgerliga partierna någon trovärdig ekonomisk plan för att stärka den svenska försvarsförmågan. Och det handlar inte nödvändigtvis om att partierna skulle vara oense om problemformuleringen. Försvarsberedningen, ett parlamentariskt forum med syfte att analysera säkerhetspolitiska utmaningar för Sverige, presenterade sin slutrapport i maj i år. Slutsatsen var att ett väpnat angrepp mot Sverige “inte kan uteslutas”. Beredningen vill bland annat se fyra nya brigader, en ny amfibiebataljon i Göteborg, en ny ubåt och halvtidsmodifiering av Visbykorvetterna. Två år har det tagit för försvarsberedningen att komma fram till detta. Ändå valde de borgerliga partierna att lämna beredningen några veckor innan slutrapporten presenterades.

Orsaken? Blev det bråk om Sveriges inköp av Patriotsystemet? Fanns det meningsskiljaktigheter rörande Sveriges bortglömda behov av nya ytstridsfartyg? Icke. Anledningen var att försvarsminister Peter Hultqvist själv gått ut och meddelat att trots att behoven förvisso finns och är stora, tänker Socialdemokraterna inte garantera att det finns pengar. Beredningen fick anvisningar om att hålla sig inom “ekonomiska ramar” i sin analys. Som om luckorna i Sveriges behov av ny materiel och ny manskraft skulle försvinna enbart för att regeringen har andra utgiftsposter som stör finansministerns nattsömn.

Hade en borgerlig försvarsminister resonerat annorlunda? Av 2000-talets moderatpolitik är det lätt att dra en annan slutsats. Han eller hon hade också haft ett Finansdepartement att tampas med. De ständiga bråken om anslagen till försvaret har varit bra för att etablera ett nytt konsensus, men det gäller för alla partier att leva upp till retoriken. Sverige måste försvaras, och det måste få kosta.

Slutsatsen var att ett väpnat angrepp mot Sverige “inte kan uteslutas”