Pär Arkbo: Bli inte rädd bara för att omgivningen förändras

En tidig morgon, dimman låg kvar efter nattens regn. Kröp ur sovsäcken efter en god natts sömn. Tog på mig löparskorna. Har insett att löpning och promenader är ett fantastiskt sätt att upptäcka nya platser, man behöver bara ett par bra skor.

När man upptäcker

en plats på det sättet rör man sig lagom fort för att se det nya. Jag gav mig in i skogen, hittar en backe som jag börjar med. När jag sprungit, eller snarare gått uppför, tänker jag efter en kilometer: “ska backen aldrig ta slut”. Jag väljer en ny stig, den går också uppför, fortsätter högre och högre upp. Stannar på vägen och blickar ut över den fina staden som skymtar mellan träden och inser att jag kommit en bra bit upp. Efter närmare 5 kilometer når jag skogshöjdens topp, visar sig att jag rört mig 377 höjdmeter på denna sträcka, det har gått långsamt.

Är helt lugn

med var jag är någonstans i dessa nya skogar och kollar på kartan i telefonen och tycker det är lagom att vända hem mot campingen. Väljer med självklarhet en stig som bär hem, jag har ju bra lokalsinne. Det flyter på i löpningen. Efter några kilometer kommer jag till ett nytt vägskäl. Nere på en bergsäng går några kor och betar. Fast där borde staden ligga, tänker jag. Inser att min inre kartbild inte stämmer med verkligheten. Har sprungit åt fel håll och känner inte igen mig, jag är vilse.

Tänker på min

älskade mamma som har ett långt liv bakom sig. Hennes kropp och tanke fungerar inte som förr. Hon och jag för inga samtal om tro som förr. Pappa har henne på växelboende för att orka ta hand om sin käresta. Det är en sorg för honom. Ibland är hon helt klar, ibland vet hon inte var hon är, hon är emellanåt vilse i sin egen tanke och sitt eget hem. Det är som om landskapet ritas om för henne. Hennes trygghet just nu är min pappa som i sin tur får luta sig mot oss i familjen och hemtjänstpersonalen.

Vårt landskap är annorlunda och vi försöker att inte skrämmas av det. Ser ändå att mamma är trygg och i stunder lyser hennes tro på Jesus igenom. Hon berättar ibland för personalen om sånger hon kommer ihåg och att hon är trygg med sin Jesus.

När omgivningen blir annorlunda kan vi bli rädda för förändringen.

Det kan vara

människor som är annorlunda, nya miljöer, sjukdom, olyckor, ångest. Det kan vara nya tankar vi inte känner igen. Antingen försöker vi ändra den nya verkligheten eller så försöker vi hitta rätt i det som känns annorlunda. Vi behöver nya sätt för att förstå verkligheten.

Inser att rädsla inte hjälper nu. Några cyklister åker förbi, är inte ensam. Ser på telefons karta för att se var jag är och åt vilket håll jag rör mig. Springer tillbaka men landskap ser annorlunda ut för mig från det här hållet. Blir trygg i att jag närmar mig campingen men det tar tid för hjärnan att ställa om sig när kartbilden blivit fel i huvudet. Tänker att så är det i livet också. Når campingen precis innan batteriet tar slut i telefonen. Ska skaffa en riktig karta. Min sista tanke innan jag når tältet. Tack gode Gud att du är med när vi går vilse.

”

När omgivningen blir annorlunda kan vi bli rädda för förändringen. Det kan vara människor som är annorlunda, nya miljöer, sjukdom, olyckor, ångest.