Ingalill Sundhage: Idén med krönikor är att vara personlig och att skapa debatt
Att uttrycka sig på ett korrekt sätt är nog de flestas strävan. Man vill bli förstådd och lyssnad på. Samtidigt gäller det att locka uppmärksamheten till sig och när vi bara har det skrivna ordet kan nyanserna lätt bli andefattiga. När vi kommunicerar är det som bekant inte bara det vi säger som når mottagaren utan tonläge och kroppsspråk bidrar stort till budskapet.
Vid köksbordet kan språket ofta bli mustigare, mer rakt på och vinklat än om man vet att någon lyssnar. Jag antar att ett sånt beteende bottnar i en slags självbevarelsedrift. Man vill inte medvetet göra någon illa.
Men så finns det de som gärna svänger med orden oavsett. Moderaten Hanif Bali till exempel. Han är känd för att utrycka sig kraftfullt och har på grund av det fått ta ett par steg tillbaka i den moderata organisationen. Nu senast handlade det om uttalanden om Carl Bildt som de ledande moderaterna tyckte var att gå för långt – och Bali bad också om ursäkt. Men trots att Bali är känd för sin vokabulär, eller ska vi kanske säga tack vare, har han många följare som tar del av det han skriver. För att nå ut i bruset måste man skrika högt och ofta och ta till färgstarka uttryck och göra personliga påhopp. Annars blir man inte läst.
I Bohusläningen har vi har en god ton på insändarplats och i krönikor. Och även om Fanny Edstams krönika om rökförbudet fick en radda kommenterar, blev det inte så stora svallvågor utan kritikernas synpunkter dämpades av läsare som tyckte det var bra rutet. En krönika är ju till för att vara personlig, och så länge man inte trampar över yttrandefrihetens regelverk är det bra om vi kan skapa debatt i sakfrågan.
Mina erfarenheter efter tio års krönikerande är stillsamt snällt. Jag har antagligen alldeles för stor förståelse för personer som tycker annorlunda. Och då blir det lamt. Men några gånger har även jag fått mina fiskar varma och det var när jag skrev att läsarna skulle få slippa blodiga bilder på döda älgar i tidningen och poängen med att väva i trafiken när två filer blir en.
I sommar har jag också irriterat en och annan när jag skrev ett svar om papperstidningen kontra e-tidningen. Arrogant och otrevligt tyckte några läsare och ovärdigt en chefredaktör, skrev nån annan.
Det sistnämnda är ett skolexempel på hur jag som skribent misslyckats med budskapet. För mitt svar om att en prasslande papperstidning aldrig kan ersättas med nåt annat än papper, var inte alls ironiskt utan ska tolkas bokstavligt. Är det prasslet och för all del också möjligheten att ha nåt att tända brasan med, man vill ha, ja, då är det papperstidning som gäller. Jag för ingen statistik kring argumenten för och emot papperstidning, men en sak är säker; känslan av att hålla i ett papper, höra prasslet och känna doften av trycksvärta ligger högt.
”
I sommar har jag också irriterat en och annan
Trevlig helg!