Demonstrant: Nu eller aldrig för Hongkong
Paraplyrörelsen var för fredlig – därför uppnådde man för lite. Att ta till våld kan vara det enda sättet att visa Peking att Hongkongborna inte ger sig, enligt Peter, 22, som står i protesternas frontlinje. I helgen planeras ytterligare demonstrationer.
Under protesterna 2014, kända som paraplyrörelsen, fick han upp ögonen för sin hemstads problem.
– Jag började gå på föreläsningar om demokrati och förstod att någonting var fel, berättar studenten Peter, som egentligen heter något annat, när TT träffar honom på ett kafé i Hongkong.
När vårens rörelse fick fart var Peter redo och sedan juni har han deltagit i protester varje helg och många vardagskvällar.
– Det är klart att jag är helt slut, men den största utmattningen är inte fysisk utan mental, säger Peter, som är tunn och svartklädd.
Sedan den 1 juli
har han varit del av den grupp demonstranter som inte drar sig för våld. Det var dagen då de stormade parlamentet. De hade förberett sig väl, men en del tvekade fortfarande om det var rätt – det var ju trots allt ganska extremt, berättar Peter.
Skymningen börjar falla utanför fönstren över den heta och fuktiga världsmetropolen med sina blinkande neonljus och ovissa framtid. 2047 är den övergångsperiod för Hongkong som Kina och Storbritannien enades om vid överlämnandet slut. Hongkongborna pratar dock sällan om det datumet. Mångas oro är här och nu över det ständigt ökande inflytandet från Peking i regionens politik och vardag.
– Min största oro är att Hongkong blir mer och mer en kommunistisk stad, säger Peter.
Den utvecklingen rättfärdigar användandet av våld, enligt honom.
– Under paraplyrörelsen ville man hålla protesterna fredliga – med då lyckades man inte uppnå någon större förändring.
Hans uppfattning delas
av många, att döma av det stora stöd som de mer radikala demonstranterna har bland vanliga Hongkongbor.
Årets protester är mycket välorganiserade, även de våldsamma. Alla har bestämda platser. Peter, vars uppgift är att skydda de andra från polisens tårgas, står i tredje ledet.
– I början använde vi trafikkoner för att täcka över tårgasbehållarna, eller kastade tillbaka dem. Nu har vi utvecklat ett sätt att dränka dem i vatten, berättar han.
Inför sammandrabbningarna packar de ögonvatten, gasmasker och tömmer ryggsäckarna på sådant som kan identifiera dem. De kommunicerar över walkie-talkies och med flaggor i olika färg, vars system de kopierat av polisen. Flaggorna går snabbare än teckenspråk, som de bara använder när de ska skicka utrustning framåt i leden.
Även insatserna runt omkring är ett väloljat maskineri. I appen Telegram planeras allting, där tas beslut demokratiskt och oenigheter diskuteras i grupper som har tusentals medlemmar. Där finns också ”uber ambulans”, döpt efter taxitjänsten Uber. Samordnare parar ihop demonstranter med folk som kan köra dem. Allting sker anonymt.
På frågan om Peter någon gång under sommarens våld ifrågasatt om det är rätt följer en lång tystnad.
– Den 5 augusti greps många av mina vänner, då började jag fundera, säger han.
Ockupationen av flygplatsen, där en reporter för en statlig kinesisk tidning misshandlades och bands fast vid en bagagevagn av demonstranterna, blev en annan tankeställare.
– Det var ögonblicket då jag undrade om vi var på väg i fel riktning.
Sedan dess har protesterna gått in i en lugnare period.
– Jag tror att det här är sista striden innan Hongkong blir helt rött. Det är nu eller aldrig för Hongkong.