Lars Hjelm hoppar in när stjärnornas jobb blir farligt
Medan somliga brinner för film som publik finns det de som brinner på film. Antalet professionella stuntmän är inte stort i Sverige, men en av dem kommer från Lysekil. Möt Lars Hjelm.
För många av Bohusläningens läsare blev Lars Hjelm kanske mest känd för något år sedan, då han bidrog till att laga en visare på kyrktornet i ett läge där konventionella metoder som kranar inte räckte till. Då fick den inte dödsföraktande men klättringsvane Lars ta sig fram och genomföra en reparation.
– Då kände jag mig som Harold Lloyd, berättar 46-åringen, och syftar på en av stumfilmens främsta namn ,som kittlade publiken med både komik och spänning på vad som i varje fall uppfattades som svindlande höjder.
Säkerhet är det enda som är viktig, understryker Lars och förklarar vidare att han skiljer sig från den amerikanska syn ett par kvinnliga stuntpersoner gav uttryck för när de träffades under hans utbildningstid.
Kvinnorna hade stolt
berättat för Lars att de brutit armar och ben, med hjärnskakning som grädde på moset.
– Jag har hållit på med det här i 25 år och inte brutit någonting, säger Lars med eftertryck.
Ett av de svåraste stunten som han själv varit inblandad i utspelades i Hotet, där Lars på en snöskoter jagades av en helikopter, krockade med ett träd och till slut flög 22 meter ut på en is.
– I och med att snöskotern brann, var de lite svårare att komma upp på rampen så jag träffade granen med en– två decimeters marginal. Så skotern studsade rätt, berättar Lars som ett exempel på stuntjobb med flera led.
Beroende på vad
som ska utföras i stuntväg kan förberedelserna pågå från ett par dagar till flera veckor på heltid. Marginalerna kan ibland vara små, även när det handlar om att falla på luftkuddar från hög höjd.
– Vi ser till att jobba på ett bra sätt, säger Lars om förberedelserna. Hade han varit verksam i Hollywood hade han varit tvungen att specialisera sig som stuntman för att få jobb, men i Sverige och Norden får han tvärtom inte bara ägna sig åt fall från höjder utan även slåss, brinna och volta bilar.
I den grupp som Lars Hjelm ingår i är de fyra män och en kvinna. Det finns ytterligare ett par aktiva stuntgrupper, vilket totalt ger ungefär 15 personer i Sverige. Endast tre jobbar med det på heltid.
Den karriär som stuntman, som började med En på miljonen 1995 och sedan dess innehållit de flesta svenska storfilmer, hade inte existerat om inte byggbranschen helt fallit ihop i början av 90-talet och aldrig erbjöd nyutbildade byggjobbaren Lars någon anställning. Då valde Lysekilssonen att i stället utbilda sig på en stuntskola i Orlando, Florida, USA.
– Det är ett av de få gesällyrken som är kvar, säger Lars, som efter utbildningstiden fick gå i lära hos en etablerad stuntman för att skaffa sig de kunskaper inom yrket som man inte kan läsa sig till.
I ungdomens dar
testade han flera fysiska aktiviteter som klättring, fallskärmshoppning och gymnastik.
– Jag förstod det efteråt, men när man slår ihop en del bitar från alla de sakerna får man den helhet som en stuntman behöver, med smidighet, styrka och mod, säger Lars, som håller kroppen i trim med utomhusaktiviteter på sommaren och på gym vintertid.
Några år till tror han att kan vara aktiv som stuntman, sedan får han nog övergå till att koordinera stunt, då kroppen med tiden tål påfrestningarna sämre.
Erfarenheten som stuntman
har flera goda sidor, få partytrick överträffar fejkade slagsmål.
– Vi dansade can-can vid ett tillfälle och då hade jag iscensatt att jag plötsligt hoppade ut genom fönstret till en madrass som jag förberett med att lägga där, berättar Lars med värme.
Även i mindre roliga situationer har han nytta av sin erfarenhet från fartfyllda lägen.
– Man har det i sig om det skulle hända, att som när vi krockade med bilen så har vi en reaktionsförmåga. Då håller vi oss ännu fokuserade.