Joaquin Phoenix bjuder på en fantastisk enmansshow
”Smile” och ”Send in the clowns”. Bägge sångerna dyker upp snyggt (en blixtsnabb referens till Chaplins ”Moderna tider”), men inte särskilt oväntat i ”Joker”, som till allmän förvåning sopade hem det finaste priset Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig.
Detta är en av årets mest omtalade, eller kanske snarare mest hajpade, filmer. Att filmen anklagats för att uppmana till våld har lett till ännu mer publicitet, ett ännu större publikintresse. På filmbolaget är man inte direkt ledsna eller ångerfulla.
Det här med
våldsanklagelserna är intressant. Jämfört med bioaktuella ”Rambo: Last blood” är ”Joker” en förhållandevis stillsam historia. Folk är upprörda över faktumet att det i Joker inte finns någon good guy som ställer saker och ting till rätta och dödar skurken. Här står en psykopat i centrum, en psykopat som jag hade väldigt svårt att uppfatta som en hjälte.
På papperet ser den här DC Comics-baserade actiontragedin inget vidare ut. Regissören Todd Phillips är mannen bakom de tre förfärliga ”Baksmällan”-vulgokomedierna. Efter tretimmarsfilmen ”Det: Kapitel 2” fick jag min dos av filmclowner för tio år framåt. Kändes det som. Och rimligtvis finns det ingen skådis som kan matcha Heath Ledgers Jokerporträtt i visionären Christopher Nolans mästerverk ”The Dark Night” (2008).
Min spontana reaktion
direkt efter en halvhemlig förhandsvisning av Joker: Snälla Todd Phillips! Vi förstår att huvudpersonen Arthur Fleck ska vara en mix av Rupert Pupkin i ”King of comedy” och Travis Bickle i ”Taxi driver”. Du behövde inte förtydliga detta genom att ge en roll till Robert De Niro. Försöken till samhällskritik är märkvärdigt klena.
Ändå blir det en fyra i betyg och det är helt och hållet Joaquin Phoenix förtjänst. Phoenix, som är en udda filmfågel, går helhjärtat in för att vinna en Oscar. Han bjuder på en imponerande one man show. Filmens övriga skådisar bleknar, men det är liksom meningen. Ensam om att kunna matcha Phoenix är isländska filmmusikkompositören Hildur Gudnadóttir. Hennes suggestiva och superba soundtrack förstärker den hotfulla stämningen, ungefär som Ennio Morricones Oscarsbelönade filmmusik i Tarantinos ”The hateful eight”.
Storymässigt är filmen
Jokern från början, eller Joker begins för att travestera en Batmanrulle.
Det är hårda tider i Gotham City. Arthur Fleck (Phoenix) bor i ett kyffe tillsammans med sin mamma (Frances Conroy). Fleck, som käkar sju olika tunga mediciner, drömmer om en karriär som stand up-komiker. Tyvärr är han inte särskilt rolig, men av en slump uppenbarar sig chansen att medverka i en populär talk show ledd av en viss Murray Franklin (De Niro).
Innan dess har vi fått se Fleck döda tre överklasskillar på ett tunnelbanetåg. Det är den scenen som anklagats för att uppmana till våld, i en nation sargad av dödsskjutningar, men dödsskjutningarna i USA handlar i första hand om Donald Trumps vapenlagar, inte om en skurkfilm som visas på bio.
” I efterhand kan man konstatera att Jack Nicholson missuppfattat rollfiguren helt och hållet
I en återkoppling
till Tim Burtons ”Batman” (1989) dyker en väldigt ung Bruce Wayne (senare i livet alias The Dark Knight) upp. I den filmen spelades Jokern av en hysterisk Jack Nicholson. Så här i efterhand kan man konstatera att Jack missuppfattat rollfiguren helt och hållet. Det har inte Phoenix gjort.