Dansare går ner för landning i sin hemmahamn
Viktoria Widelius sluter cirkeln och återvänder till Fjällbacka. – Jag har flyttat tillbaka karriären, boendet och livet efter 23 år, säger hon och sätter en bricka med cappuccino och choklad på bordet.
Viktoria är fjärde generationen i huset vid Galärbacken och en våning ner ligger hennes inredningsbutik, som hon haft här tre somrar redan.
Bofast i Fjällbacka blev hon själv för några månader sedan efter ett tufft beslut och en tuff flyttning från Kristinehamn, där hon drivit Widelius Dansstudio. Nu befinner sig mycket av både boendet och karriären i flyttlådor. Men startat sitt nya liv har hon gjort. Dagen innan vi träffas har det varit stor show som avslutning på ett Skapande skola-projekt med ett 90-tal fjärde-, femte- och sjätteklassare i Hamburgsund och veckan innan drog den flyttade Widelius Dansstudio igång danskurser för barn mellan 4 och 14 i Fjällbackas gymnastiksal.
Hon var inställd på att det kunde bli svårt att få ihop bara 30 elever i lilla Fjällbacka med cirka 800 invånare.
– Jag tänkte att med ett riktigt race får jag 50.
De är 70, inte bara från Fjällbacka utan också från Hamburgsund, Tanumshede, Sannäs och Rabbalshede, till och med från Uddevalla.
Det är ändå skillnad på hennes tidigare värmländska vardag, där hon på hemorten Kristinehamn och filialen i Karlstad hade 300.
– Jag har alltid levt på min dans och 300 elever blir ett levebröd. Men jag har längtat hem i så många år. När jag startade butiken var det ett rop om min hemlängtan. Mina närmaste har vetat det och nu när mamma och pappa blir äldre och litet skruttiga får jag nästan panik och ville bara hem, säger hon.
Flytten hänger också samman med ett uppbrott från ett långt förhållande.
– Vi har varit tillsammans i 16 år. Det är nästan hela mitt vuxna liv, säger hon, 38 år gammal.
– Det var tufft att bryta upp, men vi var modiga när vi bytte kapitel. Vi kämpade i två år och jag är glad att vi gjorde det och inte bara gav upp. Vi kunde välja om vi ville ha en bra eller dålig skilsmässa och vi valde en bra. Vi är fortfarande goda vänner.
Avskeden har blivit många.
– På slutet var det nog tuffare för elever och föräldrar än för mig, jag var ju redan på väg.
– Jag har försökt vägleda dem till mina kolleger så de kan fortsätta dansa, även om flera har slutat ändå.
Men man måste våga bryta upp, säger hon.
– Jag väljer att se det som utveckling, att våga gå vidare.
Men kring nyåret var det hårt. – Vi fattade beslutet om skilsmässa 26 december och om jag skulle säga upp kontraktet för dansstudion måste jag göra det före årsskiftet, annars hade det förlängts med fyra år.
Viktoria åkte hem till Fjällbacka. – Jag åt filmjölk, drack vatten och grät. Jag har alltid varit glad och positiv, nu var det nästan skönt att få vara på botten en månad.
När man hamnar där blir det glasklart tydligt vilka människor som är verkliga vänner, säger hon.
– Jag känner massor av människor, men det är som om man har allt och alla och ingen alls. Man vill bara hem.
Därhemma fanns de som verkligen brydde sig om människan Viktoria, inte bara såg pedagogen och företagaren.
Det var hennes bästis från lekis som sade de förlösande orden:
– Viktoria, är det inte dags att ta ditt pick och pack och komma hem nu. Precis så sade hon. Jag visste ju det, men någon behövde säga det.
Picket och packet var två stora förråd med bland annat rekvisita, en dansstudio och ett helt hem.
– Jag har lådor överallt och har gett 40 procent av rekvisitan till Myrorna.
Visst var hon rädd att hon inte skulle ha jobb hemma, säger hon.
– Men mamma sade ”Viktoria, när har du inte haft jobb? Du löser det”:
Ett stöd och en tilltro som följt Viktoria genom livet. Hon hade två mål redan när hon var fyra år: att bli dansprinsessa och att öppna affär hemma i Fjällbacka. Bägge målen är uppnådda, mycket tack vare mammas och pappas stöd, säger hon. När hon var liten och åkte konståkning och dansade i Lysekil skjutsade de fram och tillbaka, samtidigt som de var egna företagare.
Och aldrig har de ifrågasatt att Viktoria skulle kunna leva på sin dans, förklarar hon.
– De har bara pushat.
Nu är jobbet igång här hemma. Men hon säger att hon måste hinna landa också. Det betyder bland annat att ta morgonpromenader.
– Det är nytt för mig. Det låter konstigt, men jag har aldrig varit ute i naturen. Jag har bara jobbat.
Ett sätt att varva ner har varit att börja rita igen.
– Jag ritade mycket som barn. Men jag var perfektionist och blev aldrig nöjd.
Nu ritar hon design för posters och t-shirts, men har satt en gräns vid tre projekt per år. Då är det fortfarande roligt.
– När jag ritar tänker jag inte så mycket på annat. Då lugnar sig min kokande hjärna.
Att göra 50-talet koreografier per termin, som ska ge alla elever chans att vara med men också skapa speciella utmaningar, kan tömma den idérikaste på energi och man måste hämta egen påfyllning också. Hon är noga med att åka på fortbildning två gånger per år till London, berättar hon.
– Men det är skönt att inte behöva flänga runt så mycket längre. Nu stannar jag här. Här finns Widelius Dansstudio nu. Eleverna får komma till mig.
Men saknaden efter det som varit finns också.
– Allra mest saknar jag gruppen Solrosorna, för elever med funktionsnedsättning. Det var många med autism och Downs syndrom. Jag har haft dem kortast tid, men saknar dem mest. De är de ärligaste. Är det tråkigt så är det tråkigt.
En av hennes drömmar nu är därför att i samarbete med Tanums kommun komma igång med en sådan grupp här.
– Jag har faktiskt varit på intervju med kommunen och musikskolan.
Hon tror på specialgrupper för de här eleverna.
– En del vill inte göra skillnad, men de hade aldrig gått med i en grupp med andra elever. Men jag märker att de får mer livsglädje när de kan uttrycka sig i dansen.
– Jag har drömmen att få göra en show med en sådan grupp, kanske kombinera med den vanliga verksamheten.
– Kanske en turné också, lägger hon snabbt till – och skrattar.
– Men jag måste ju landa också, påminner hon. Kanske mest sig själv.
Men Solrosorna ligger där och värmer hjärtat.
– Jag fick kämpa mot fördomsfullhet när föräldrar inte ville låta dem uppträda, fastän eleverna själva ville stå på scenen. Skämdes de för sina barn? Men vi kan inte stänga in dem. Vi måste se att alla är människor, jobba för det hela tiden. Då blir det inte konstigt.
– Jag blir jättestridig av sådant här. Dansen blir ännu viktigare.
Mitt i alla projekt har hon också varit privat livscoach för barn och unga med psykisk ohälsa.
– Då handlar det om att använda dans och finna en träningsform, att få dem att våga uttrycka sig i dansen. Eller en annan gång kanske bara i en promenad.
Hennes egen pedagogik handlar mycket om att få barn att utvecklas, att synas och höras och våga ta plats genom att de tycker att dansen är rolig. Långt ifrån den stenhårda stil man möter på andra håll i dansvärlden. Hon backar tiden fyra år och berättar hur hon själv åkte till Manhattan för att 34 år gammal få utveckla sig som professionell dansare en gång till.
Erfarenheterna är dubbla. Fötterna värkte och blödde. Hon grät på toaletten och trodde inte hon skulle klara det. Hon kämpade med klasskamrater i 20-årsåldern, men klarade det gjorde hon.
– Jag blev starkare som dansare och fick mycket inspiration av alla shower jag såg och till övningar och lektionsupplägg.
Men hon upplevde också avskräckande pedagogik och en värld som bara kan betecknas som sjuk.
– Lärarna slog elever med danspinnen på magen och frågade om de var gravida om de stod och svankade. Jag tröstade 20-åringar i omklädningsrummet.
Hon förstod inte hur de stod ut. Det gjorde de inte heller. Viktoria upptäckte snart att de använde knark för att orka.
– Lärarna visste det. Men de brydde sig inte. De ville ha de bästa till sina shower. När de inte orkade mera fanns det 100 nya att ta av.
Ett förhållningssätt som aldrig hade accepterats i Sverige, säger hon. Själv fick hon lägga band på sig och påminna sig om att hon inte var dansläraren Viktoria Widelius utan bara en elev, när hon såg hur lärarna uppförde sig.
– Och i Brooklyn upplevde jag rasism som jag inte gjort i Sverige. Jag var där med en finsk kollega, som är mycket ljus. Jag har aldrig sett mig själv som en färg, men som mörk fick jag beskydd av mörkhyade gäng. Men vi fick byta spårvagn ibland när min vita kompis blev påhoppad och ställd till svars för slaveriet.
Viktoria själv är adopterad från Kerala i Indien och kom till Fjällbacka elva månader gammal.
– Det är min bästa lott att jag blev adopterad hit. Jag hade inte haft samma möjligheter i Indien. Men i Kerala är kvinnorna starka, 80 procent av dem kan läsa. Något hade jag kanske med mig ...