Det är ett personligt och moraliskt ansvar att anmäla när politiker och tjänstemän hamnar i jäv.

Under september månads kommunfullmäktigemöte i Munkedal blev en fråga om jäv aktuell. Kristdemokraten Fredrik Olsson yrkade bifall till en motion om att utreda ”möjligheterna att med hjälp av Munkedals Bordtennisklubb marknadsföra kommunen”.

Men Fredrik Olsson är också ledamot i bordtennisklubbens styrelse. Matheus Enholm (SD) påtalade att en jävssituation förelåg, vilket fick Olsson att dra tillbaka sitt yrkande och meddela att han inte skulle delta i beslutet.

Efter denna incident

har nu Olsson skrivit en motion om att alla politiker öppet bör redovisa sina engagemang i föreningar, bolag och intresseorganisationer.

– Jag tycker att det är viktigt att ha en öppenhet i den här typen av frågor, säger han till Bohusläningen.

Redovisningar av detta slag finns i många demokratiska länders regelverk. Medlemmarna i Sveriges regering måste till exempel redovisa sina ekonomiska intressen.

Men är en sådan redovisning egentligen nödvändig på kommunal nivå? I dag finns inga sådana tvingande regler. Däremot finns det jävsregler och kommunallagen föreskriver bland annat följande: ”Den som känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne ska självmant uppge det.” Det finns alltså ett personligt och moraliskt ansvar att inte agera och besluta i ärenden där man själv kan gynnas av ett beslut.

Gjorde då Olsson

fel i kommunfullmäktige? Nej, troligen inte. Jävsgrunderna i fullmäktige är smala och gäller bara gynnande av en själv eller direkt närstående. För kommunfullmäktigeledamöterna finns inte det som kallas delikatessjäv eller generalklausulen: ”om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet”. Däremot har nämndledamöter ungefär samma jävsgrunder som finns för anställda enligt förvaltningslagen.

Att lämna in uppgifter frivilligt om engagemang i föreningar och bolag kan i och för sig vara bra för transparensen. Men det finns inga tvingande lagregler om detta. Och de exempel som Olsson tar upp i motionen om jäv i nämnder, är ganska solklara i dag.

Därför finns det en klokskap i lagstiftningen, att det är ett personligt ansvar att inte delta i beslut och handläggning av ärenden där man kan gynnas. Det kvarstår, offentlig redovisning eller ej.