Kärlek är viktigare än blodsband för Alice
Hon hade aldrig tidigare känt sig så fri. När hon kom till Sverige fick hon äntligen vara barn på riktigt. Alice Fagrell var fem och ett halvt år gammal när hon adopterades från ett barnhem i Polen men har aldrig upplevt något behov av att söka sina rötter.
– Vad betyder blodsband? Det är kärlek som gör livet.
Från Polen till Havstenssund. Fem och ett halvt år gammal klev Alice Fagrell in genom dörren till sitt nya hem, med sig hade hon sin ett år äldre syster Matilda och ett stort Nalle Puh-gosedjur.
– Det var så häftigt. Vi hade katt och mamma ropade på den ”är du hungrig?”. Jag förstod direkt vad mamma sa. Jag kommer ihåg att jag reflekterade över det redan då ... ”hur kan jag förstå?”.
Alice ler en aning och lägger därefter till:
– Jag kommer också ihåg första gången vi åkte hem till mormor och morfar. Jag minns att jag kände ”wow”, de tog till sig oss direkt. På barnhemet fick vi aldrig några kramar eller närhet.
Alice var fyra år när hon och hennes funktionshindrade syster placerades på institution i det dåvarande hemlandet Polen. Från perioden på barnhemmet är minnena tydliga. Alice beskriver hur alla tog kläder ur samma garderob – ”det var först till kvarn som gällde, man ägde ingenting” – och att flickor och pojkar var uppdelade.
– Men från tiden innan barnhemmet har jag inte några minnen, säger hon sedan dröjande. Jag kommer bara ihåg dagen då socialen och polisen kom för att hämta oss. Jag minns det som att det bankade på dörren och att jag inte kunde gå själv, men jag vet inte om det är ett riktigt minne ... Skåpbilen vi åkte i, och att jag mådde illa, minns jag tydligare.
Alice berättar vidare om vårdare och även personal som arbetade på barnhemmets kontor.
– De var inte så snälla, förutom en på kontoret. Hon brukade ge oss gamla torra tuschpennor – vi var svinnöjda över det.
Tillbakalutad i soffan konstaterar Alice:
– Man blev glad för ingenting. Dagen då jag och Matilda skulle bli hämtade av våra föräldrar sa kvinnan på kontoret att vi fick välja varsitt gosedjur att ta med oss. Jag tog en stor Nalle Puh som jag fortfarande har kvar.
När hon fick veta att hon skulle adopteras var dock Alice inledningsvis inte helt nöjd. Hon hade sett fram emot att börja skolan, men i och med adoptionen skulle det inte bli av.
– För de andra barnen var det en stor grej att få en mamma och en pappa, men jag fattade inte det då. Det var inte min största dröm. Alice ler återigen svagt.
– Jag hade mina vänner och skulle börja skolan, fortsätter hon. Att bli adopterad förstörde min plan. Alla andra var avundsjuka men jag ville det inte alls.
I efterhand har Alice sett videoinspelningar från när föräldrarna, inför adoptionen, besökte henne och systern Matilda på barnhemmet.
– På film syns det hur jag ändå klänger på mamma och pappa. Och direkt när vi satte oss i bilen de kom och hämtade oss med släppte känslan av att jag inte ville bli adopterad. Jag sa att jag skulle sakna mina vänner i Polen, men jag har inte tänkt på dem en sekund.
Väl i Sverige fick Alice, förutom ett nytt hem och en ny familj, också ett nytt namn.
– Mamma och pappa frågade oss först, och eftersom jag tyckte att Alice var fint sa jag ja. Det var inte konstigt för mig. På ett sätt skulle vi bli nya personer, få nya identiteter – jag tyckte att det var bra med även ett nytt namn.
Ett annat välbevarat minne från den första tiden i Sverige är känslan av frihet.
– Jag sprang – i bergen. När jag kom hit fick jag vara barn på ett helt annat sätt. I Polen tänkte jag alltid väldigt mycket när jag skulle sova, var orolig och hade sömnproblem. I Sverige har det aldrig varit så.
”
För de andra barnen var det en stor grej att få en mamma och en pappa, men jag fattade inte det då. Det var inte min största dröm.
Det enda som till en början var aningen kämpigt var skolan och språket. Innan hon lärde sig svenska blev Alice retad, men så snart hon kunde prata fanns det inget som gjorde att hon stack ut.
– Jag vet ju inte hur det hade känts om det varit annorlunda, men jag tycker att det är skönt att jag kan välja själv om och när jag vill berätta om min bakgrund.
För Alice har aldrig det faktum att hon är adopterad känts viktigt, hon har aldrig upplevt ett behov av att söka sina rötter.
– Mina föräldrar har så klart sagt att om jag vill söka upp. .. så får jag göra det. Och mamma förklarade för oss redan när vi var små att de inte kunde få barn, ”i stället kom ni”. Jag har alltid fattat att jag är adopterad, men mamma och pappa är mina föräldrar och det har aldrig varit något konstigt med det.
Alice, i dag 32 år, funderar ett ögonblick men fortsätter snart:
– När folk pratar om blodsband tänker jag att kärlek och relationer inte har någonting med blod att göra. Jag bryr mig inte ett dugg. Vi är en totalt vanlig familj med en annorlunda historia. Varför ska jag
söka upp någon när ingenting saknas här? Jag ser ingen anledning.
För många adopterade dyker det dock upp frågor någon gång i livet, kring ursprung och identitet. Mary Juusela, författare och föreläsare som intervjuat 700 familjer om adoption samt skrivit boken Den stora återresan, menar att det oftast handlar om att man söker svar på hur de biologiska föräldrarna ser ut.
– Viljan att finna samhörighet och igenkänning är stark. Majoriteten av dem som inte redan vet söker även svar på varför de blivit bortadopterade. Många vill se sitt ursprungsland och möta andra människor som på ett vis är som dem.
Under sina samtal med adopterade fann Mary vidare att för majoriteten berodde viljan att söka rötter generellt på åldern då man adopterats.
– För dem under fyra år var intresset svalare och oftare adoptivföräldrarnas önskan. Barn över fyra år hade minnen som gjorde dem längtansfulla att återvända.
En annan tydlig faktor till sökandet efter rötter var individens hudfärg, detta i relation till den rasism som upplevts i Sverige.
– Ju mörkare hudfärg ju mer rasism hade barnet mött och därmed växte det fram en, mer eller mindre, påtvingad längtan efter att återvända och undersöka. Känslan av att inte få tillhöra, men ändå söka efter tillhörighet, var så stark.
Det Alice Fagrell vet om sina biologiska föräldrar är det som står i hennes papper: ”pappa var alkoholist, mamma psykiskt instabil”.
– Självklart har min historia färgat mig. Jag är en överlevare. Jag fick en ny identitet när jag kom till barnhemmet, sedan fick jag en ny igen. Jag var Danuta i Polen och blev Alice i Sverige. Men jag har valt att jobba med det. När jag var runt 20 gick jag till en duktig psykolog. Hon förklarade att det inte var konstigt att jag först blev arg över att behöva lämna barnhemmet där jag skapatmig en ny identitet och fått vänner.
Alice konstaterar att hon känner sig tacksam över den chans hon fick när hon blev adopterad.
– Jag tror att det speglar sig i min personlighet, jag ger alltid mitt allt. Jag tänker också på min syster … På barnhemmet lekte jag med mina vänner – vad Matilda gjorde förutom att sitta i ett hörn vet jag inte. Jag minns att jag alltid sa god natt till henne, men under dagarna umgicks vi inte. Om hon inte hade fått komma till Sverige ... här blommade hon verkligen ut.
Efter en kort paus lägger Alice, som säger att hon själv skulle kunna tänka sig att adoptera, till:
– Hade ingen velat ha mig när jag var fem och ett halvt år hade jag nog inte haft det värdiga liv jag har i dag. Jag önskar inte någon att behöva växa upp på barnhem. Jag har blivit en kärleksfull person för att jag fick växa upp med föräldrar.
”
När folk pratar om blodsband tänker jag att kärlek och relationer inte har någonting med blod att göra. Jag bryr mig inte ett dugg.