Johan Hammerby: För första gången på elva år fick kvinnorna regera

Elva år. Så länge sedan är det som två kvinnliga artister tog sig vidare direkt till final. Alltså inte en enda gång under hela förra årtiondet. Alltid har minst en man tagit sig vidare från varje deltävling. Fram tills nu. Och det är så härligt. Jag tyckte absolut att Paul Rey var bra, men lördagen handlade om framför allt tre kvinnor – Anna Bergendahl, Dotter – och Linnea Henriksson.

Ifjol gick Anna Bergendahl från någon jag förknippade med Eurovision-missen 2010 till att vara den som hade Melodifestivalens bästa låt. I år var alltså mina förhandstankar om henne något helt annat än då, nu förväntade jag mig något storlaget. Och det blev det.

Ashes to Ashes var kanske mer subtil och smart, men nu var det mer av allt. Energi, glädje, party och power. Och showen. Så snyggt! Detta bidrag har allt som en vinnare ska ha. Så rättvist att hon i år fick gå direkt till final.

Anna blev själaglad

över sin finalplats, men någon som blev om möjligt ännu lyckligare var Dotter. Framför allt var hon nog överraskad, liksom många andra. Hennes nummer var riktigt cool med strålarna som speglades i hennes discokule-brynja. Låten var ännu mer en Sia-kopia än förra veckans Malou Prytz-nummer, men sådan musik funkar bra i dag. När Dotter var med 2018 älskade kritikerna henne, men tittarna ansåg numret för mörkt och introvert. Därför var det utan större förhoppningar hon ställde upp i år. I slutskedet stod hon öga mot öga med Klara Hammarström, som man trodde hade mobiliserat hela Hästsverige att ringa och rösta, på samma sätt som när Peder Fredricson tog sina bägge Jerringpris. Men så blev det inte, Klara åkte ut och Dotter är i final. Så roligt!

”

Jag tyckte absolut att Paul Rey var bra, men lördagen handlade om framför allt tre kvinnor – Anna Bergendahl, Dotter – och Linnea Henriksson.

För killarna var det för en gångs skull svårare. Jag tyckte att Paul Rey hade en riktigt bra låt, men den kanske mår bra av att ta ett extra varv i Andra chansen. Mendez och Alvaro förtjänade inte en direktbiljett till finalen, för låten var för svag. Men med så mycket glädje och leklusta kan de nog klara av att ta sig dit till slut.

Jan Johansen kom aldrig till sin rätt med den låt han så snabbt blev ålagd sig att göra, vilket är synd för honom. För Linda Bengtzing var det heller aldrig nära. Denna låt var långt ifrån de starka schlagerklassiker som hon bjöd oss på i början av sin Mello-karriär.

Dotter och Anna

var de stora stjärnorna på scen, men det fanns en till som kan göra anspråk på den titeln, dock utom tävlan. Linnea Henriksson gjorde det som är så långt ifrån paljettklänningar och fjäderboor man kan komma, när hon sjöng en nattsvart låt om hur ensamma många svenskar är. Härlig lördagsunderhållning? Nej. Myspys? Nej. Fantastiskt? Ja! Linneas värme och trygghet grabbar tag i alla, och förhoppningsvis kan några ensamma själar finna någon slags tröst och gemenskap.

Inför kommande helg drar jag till Norrland, för deltävlingen i Luleå. Förutom att få uppleva min första snö den här vintern ser jag fram emot att se vad den på pappret svagaste deltävlingen har att erbjuda. I de två inledande programmen har låtarna överraskat mer än namnen, precis som det var sagt. Jag är så spänd på att se vad vi har att vänta där, och hoppas verkligen att vi inte ska behöva vänta elva år till på nästa kvinnliga vinnarduo.