Vår sköna nya datavärld?
Vår tid är förhäxad av intelligens i betydelsen begåvning av ett visst slag nämligen matematisk-teknisk intelligens. Följaktligen hyllar vi okritiskt allt som kallas it-teknik, som enligt de troende är lösningen på de flesta problem. Ett ord lyser dock nästan helt med sin frånvaro i medierna. När läste någon en text om vishet i tidningen på eller utan papper?
Detta ord är naturligtvis lika svårt att klart definiera som den ovan nämnda intelligensen. Vishet har bland mycket annat att göra med ett vidare och mer långsiktigt sätt att förhålla sig till samhället, våra medmänniskor och livsvillkor i allmänhet. Ordet relaterar till kulturen, inte naturen.
Nyligen fick vi veta, att ett antal viktiga myndigheter i vårt land råkat skicka känsliga uppgifter mellan sig. Den mänskliga faktorn påstods vara boven i dramat. En e-postadress hade av misstag fått ett felaktigt tecken, varefter några hemliga data hamnat hos en obehörig adressat.
Alla som någon gång skickat ett mail vet ju, att en enda punkt eller streck för mycket eller för lite gör, att brevet antingen inte når rätt person eller inte sänds iväg alls. Den myndighetsperson, som skrivit fel, utgick tydligen ifrån att datorn i fråga var ofelbar, vilket den olyckligtvis var. Till skillnad, alltså, från den aktuelle avsändaren. Den hade inget överseende med minsta fel.
Alltså: grundproblemet med vår tanklösa och hejdlösa digitalisering av allt fler funktioner i samhället är, att systemet kräver perfektion av de individer, som betjänar det. Sådana människor finns kanske i sagornas värld; i vår vardagsverklighet finns de emellertid inte. Att vara mänsklig är fint, men när vi hanterar datorer betyder detta ord motsatsen till ofelbar. Ord är viktiga. Vi talar gärna om Nätet som tekniskt underverk. Visserligen går apparater sönder och behöver lagas. Det är dock inget stort problem. Den stora – och farliga – nackdelen är den svaga punkten i samspelet dator – människa. Den svagaste länken i en kedja avgör kedjans hållbarhet.
Redan år 1966 kom en tankeväckande roman om detta dilemma nämligen ”Sagan om den stora datamaskinen” av Olof Johannesson, en pseudonym för Nobelpristagaren i fysik Hannes Alfvén. Att i dag återknyta bekantskapen med denna drygt halvsekelgamla roman är en märklig upplevelse, eftersom den vekar vara mer aktuell i vår tid än på 1960-talet. Slutet är öppet, det vill säga läsaren vet inte hur det går för människorna. Författaren antyder, att det är AI (konstgjord dataintelligens) som regerar, och de hyperintelligenta och samtidigt visa datorerna funderar på hur de ska förhålla sig till människorna. Dessa är ju egentligen överflödiga i den nya sköna värld, där perfektion fordras av alla. Och, heter det i slutet av berättelsen, man måste ”från rent nationalekonomiska synpunkter ställa frågan om vårt samhälle har råd med människorna.”