Kamal Mustafa hemma igen – med livet i behåll
Han har gått igenom sitt livs prövning – och överlevt covid-19. Kamal Mustafa, 28, är hemma, återförenad med sina nära och kära. – Jag har haft tur, min familj har haft tur, att jag kom tillbaka, säger han.
En ljummen vårkväll i början av april svänger en ambulans upp på Bandtraktorsgatan i Angered. Inne i ett av radhusen i bostadsområdet ligger elitfotbollsspelaren Kamal Mustafa, 28, i sin soffa knappt vid medvetande.
Han är ensam, isolerad sedan en knapp vecka tillbaka, i hemmet som han och hans fru Sabina Mislimi Kamal, 26, vanligtvis delar.
Fem dagar tidigare har han varit pigg och frisk, legat på altanen och solat – nu är febern skyhög, han har svårt att andas. Det som började som en lätt förkylning har utvecklats till något helt annat. Han håller sin mobiltelefon mot örat, men orden från rösten som tillhör en i personalen hos alarmtjänsten 112, i andra änden blir allt mer otydliga.
Parets innekatt, Lilo,
vankar fram och tillbaka bredvid honom. Hon jamar oroligt. Kamal känner att hon är där, men så mycket mer än så kan han inte ta in av det som sker.
När ambulanspersonalen kommer in är han inte långt bort från att svimma.
På andra sidan gatan står Sabina och ser sin man bäras ut från huset. Hon har skyndat hem från jobbet, men får inte gå nära.
Ändå vill hon vara där.
För sin egen skull.
För hans skull.
Hon hoppas att han ska känna av hennes närvaro.
– Jag ville se honom, även om det var från andra sidan vägen.
Tankarna som far igenom hennes huvud präglas av oro. Men hon är ändå förhoppningsfull: ”Får han bara hjälp får jag återse honom om ett par dagar igen”, tänker hon.
Det blev inte som hon hade trott. Sabina skulle få tillbaka sin käraste. Kamal skulle komma hem igen – men först efter att han gått igenom sitt livs största prövning.
Solen lyser in
genom fönsterrutorna och strålarna träffar mitt på två röda hjärtformade ballonger som slår i vardagsrummets tak.
”Världens starkaste”, står det på den ena.
”Välkommen hem, Kamal”, på den andra.
Luften har gått ur ballongerna en aning – men budskapet står fast.
En fruktansvärd längtan har nått sitt slut.
En älskad person har fått komma hem.
– Det var här jag låg. Kamal sitter i vardagsrummets soffa. Han slår två gånger med vänster handflata på soffdynan bredvid honom, innan han lägger sig på rygg och visar exakt hur han var placerad.
För drygt en
månad sedan var det precis så han låg. Då knappt vid medvetande. Nu ligger han där friskförklarad, men med en upplevelse i bagaget han aldrig kunnat föreställa sig att han skulle behöva ta sig igenom.
Efter 24 dagar, varav fem på intensiven i Mölndal, blev 28åringen för tio dagar sedan utskriven från sjukhuset.
Fri från smitta. Kry nog att lämna. Avskedet till människorna som räddade hans liv glömmer han aldrig.
– Det mest konstiga var när jag gick ut genom dörren, då stod sköterskorna och läkarna på led. De hade inga masker på sig. Jag såg alla deras ansikten. Jag kände inte igen dem. Jag visste inte vem jag skulle hälsa på. Jag fick en relation till var
”
Jag kunde göra enkla övningar mellan konerna
och en där inne. Det var någon som gillade Gais, någon som var glad för ishockey, några som bodde i Borås som flyttat till Göteborg. Men jag hade bara sett dem i maskerna, så det var en konstig grej. Jag tackade dem, säger han och fortsätter:
– Det var känslosamt. Alla visste jag spelade fotboll, de gjorde till och med en liten bana till mig i korridoren. Jag kunde göra enkla fotbollsövningar, gå slalom mellan konerna. De gjorde allt för mig.